I en präktigt pyntad sovkammare stod en himmelssäng med fjäderbuskar på hörnen. Bakom de till hälften sammandragna sparlakanen låg en sextiotreårig gubbe med täcket upplagt ända under skägget och det långa, vitnade håret utslaget över kudden. Hela pannan doldes under ett plåster. Det var Mazepa.
Bredvid bädden bland medicinkopparna på golvmattan lågo några latinska och fransyska skaldeverk, och vid dörren förde en liten skinntorr präst ett viskande samtal med två grönklädda budbärare från tsar Peter.
- Han uppfattar näppeligen era ord, viskade prästen, och gav en sorgset forskande blick mot den sjuke. Själv ligger han långa stunder mållös. Vem kunde ana, att den levnadsglade gamle så plötsligt skulle läggas på sotsängen!
- Ivan Stefanovitj! sade med höjd stämma en av främlingarna och närmade sig sängen. Vår högsinte tsar, din herre, låter hälsa dig. Minnes du? De tre av dina kosacker, som smögo sig till honom och berättade, att du i hemlighet förberedde ett uppror mot hans överhöghet, dem lät han fängsla och återsända till dig som vängåva. Ivan Stefanovitj, han litar på din trohet.
Mazepas ögon öppnades matt och läpparna rördes, men han förmådde endast framstamma en obegriplig viskning.
- Vi förstå dig! ropade budbärarna om varandra. Vi förstå dig! Du välsignar honom och tackar honom för hans nåd, och vi skola säga honom, att du böjts under dina år och att du redan vänt alla dina tankar mot det som icke är av denna världen!
- Jag fruktar, mumlade prästen avsides, att här är det snart slut.
Budbärarna nickade sorgmodigt och avlägsnade sig baklänges ur sovkammaren.
Så snart de voro ute, reglade prästen dörren.
- De ha gått! sade han.
Mazepa satte sig upp och slet plåsterlappen från pannan samt kastade den långt bort över golvmattan. Det glittrade och gycklade i hans mörka, vidöppna ögon. Rodnaden steg och bleknade på kinderna, och under den vackert svängda näsan blänkte tänderna så vita och friska som en ynglings. Han knuffade undan täcket, och fullt påklädd från topp till tå i livrock och stövlar med sporrar sprang han ur sängen och knep gäckande prästen i sidan.
- Du lilla tjuvpräst där! Du vägstrykare! Den här gången skötte vi oss inte illa. I Moskva skall man tro, att gamle Mazepa ligger orkeslös och ofarlig. Gud vare hans fromma själ nådig! Hahahej! Du lilla tjuvpräst där! Du ärkehymlare!
Prästen skrattade torrt. Han var en avsatt biskop från Bulgariet, och hans runda huvud med den korta näsan och de djupt liggande ögonen liknade en dödskalle.
Mazepa blev allt uppsluppnare.
- Mazepa döende! Jo, spörj hans kärestor! Spörj bara! Nej, du min store moskovitiske tsar, nu vill jag leva och bli dig kvitt.
- Tsaren misstänker dig, herre, men han vill avväpna dig med ädelmod. Sådan kan han vara.
- Och därmed vore jag besegrad, hade han inte en natt vid bordet, då vi voro druckna, slagit mig på örat. Jag skattar mitt öra lika heligt som hans, och en skymf kan jag aldrig förlåta. Den sitter kvar i själen och fräter och gnager. Är jag inte en konung av börd, så är jag det av sinne. Och vad vill han med sina tyska rockar på mina präktiga kosackmän! Nu till saken! Berätta dina äventyr, du lögnare!
- Herre, klädd som tiggarmunk gick jag vägarna framåt mot de svenskes högkvarter, men ibland satte jag krögartösen på knät och kannan på bordshörnet, och när jag då tittade ned och såg tån sticka fram ur min trasiga sko, tänkte jag för mig själv: Det här är Mazepas ambassadör!
- Nåväl, hur fann du sprätthöken?
- Sprätthöken?
- Naturligtvis! De svenskes majestät! Kung Carol! Tror du inte, att han sprättar lika mycket med sina nedsotade paltor som någon fransysk luktvattensprins med sina silkesstrumpor! Och han besitter det där underliga nordiska lättsinnet, som ideligen klatschar med ridpiskan och ropar: Strunt, det här är ingenting! Schadet nichts! Han har aldrig kunnat sörja en olycka längre än över natten. Det har varit hemligheten med hans kraft. Ve honom och hans öde den gång, då han sitter sömnlös natt efter natt! Jag är nyfiken att se honom. Jag längtar. Men så tala då!
- Först fann jag honom i peruk och rustning på krögartösens nackduk eller förkläde och på glaset, som jag drack ur, och på sockerverket, som jag åt av, och på borddukar och kistlock och tobaksbössor och marknadsstånd. Ingen talade om annat än om honom, och barnen ställde upp sig och lekte svensk gudstjänst. Bondgubbarna kallade honom protestanternas av Gud själv utkorade svärdspåve och lyfte därvid på hatten.
- Nåja, men hur fann du honom själv, när du kom till högkvarteret?
- Jag varnar dig. Jag förutsäger olyckor. Jag såg järtecknet. Jag fann honom uppblåst och högmodig...
- som en stor karaktär, vilken världen begynner underkänna.
- Marlborough lämnade efter audiensen i Sachsen hans läger med en axelryckning, och suveränerna börja skratta åt honom på ryggen... Hans egna generaler ha tröttnat.
- Han har blivit en pöbelhjälte, menar du. Än se'n! Det är en sådan man jag behöver för att samla de vilda horderna. Om du icke försäkrar mig, att du sett honom spisa och dricka, kan jag inte tro att han är en levande människa. Då måste jag säga: De svenskes unge furste stupade i segertumlet vid Narven, men hans skugga rider alltjämt vidare framför tropparna, och snön faller och faller och trummorna bullra och mullra och de glesnande bataljonerna veta icke och förstå icke, vart han för dem. När fienderna igenkänna honom inne i krutröken, sänka de vidskepligt musköterna och våga icke skjuta, och han märker icke, att han ibland hugger ned män, som göra sig redo att falla på knä. Lejda lönnmördare kasta vapnet vid hans åsyn och giva sig själva till känna - och han låter dem gå ostraffade. Tala icke till honom om stater och traktater! Han kämpar icke om ägodelar som människor; han för Guds svärd till att hämna och belöna. Vad begärde han i segerlön nyss vid fredsslutet? Penningar? Land? Av Österrike begärde han en kammarherre, som förtalat honom vid taffeln, och en svärm ryska knektar, som flytt dit in över gränsen... och samvetsfrihet åt protestanterna. Av Preussen fordrade han fängelse åt en överste som givit råd åt tsaren, och landsförvisning för en skribent, som häcklat hans förordningar mot pietisterna... Av Sachsen fordrade han Patkull och alla svenska överlöpare, men frihet åt prinsarna Sobieski och alla sachsare, som gått över till de svenske. Kung August själv tvingade han att packa in de gamla polska regalierna i en sammetskoffert och skicka dem till kung Stanislaus. Sedan han nu avsatt kung August i Polen, vill han avsätta tsaren eller utmana honom på envig, men deras kronor och regeringsbestyr vill han ej ens mottaga i gåva. Sedan forntiden har ingen sällsammare man hållit ett svärd eller en spira!
Mazepa hade, medan han talade, fattat så hårt om den ena sängstolpen, att sidenhimmelns fjäderbuskar skakade, men prästen höjde tre fingrar och svarade:
- Jag har varnat dig! Allt som han vidrör inviger han åt elände och död. Men han är äventyrarnas skyddspatron. Han har gjort äventyret till ståndaktighet och storhet. Också du, herre, är en äventyrare, och jag själv är den värste äventyraren av er alla. Därför vill jag vara foglig.
Han sänkte handen och närmade sig med vanvördig förtrolighet.
- Du, Ivan Stefanovitj! Har det aldrig förundrat dig, att jag lade mina stigar just till din port?
- Du blev bortkörd från din biskopsstol för din otro och dina streck.
- Närmast gällde det ett litet snatteri utan vidare betydelse. Det satt på ikonostasen ett par smaragder...
- som du ersatte med glasbitar och i all tysthet sålde bort för att kunna leva litet bredare och mer värdigt en kyrkans tjänare.
- Låt oss inte mer tala därom! Så hörde jag om Mazepa, den forne pagen vid Johan Kasimirs hov, vilken i sin puderperuk så länge uppvaktade det vilseledande könet, att en svartsjuk äkta man slutligen band honom naken på hästryggen och jagade honom ut i ödemarkerna. Och där byggde han sig ett äventyrarvälde. Sankt Andreas skydde dig, Mazepa! Jag behövde en liten herre, som skämdes att slå av ett gott huvud och som i ro lät mig läsa mina greker och min Machiavelli och till vilken jag kunde säga: Topp, min gubbe! Alltihop är en skugglek, även att du är herren och jag tjänaren. Därför gick jag till dig. Men äventyrarblodet tål inte att sitta. Och det ledsnar på ditt vattenblandade vin, ty du är en stor girigbuk, Mazepa, och efter du nu grubblar på en stor penningeaffär i muskötkulor, så följer jag dig. Och efter den svenske kungen ej längre hör på sina generaler och ej på de bönfallande breven från sin farmor och sitt folk och efter den farligaste och omöjligaste vägen går hitåt, vill han mottaga ditt anbud om förbund. Med dig och dina kosacker vill han tåga mot din herre. Här äro papperen.
Prästen avskakade sin kåpa och stod i kosackdräkt med pistoler i gördeln, och vid bröstet framdrog han några hopvikta papper.
Mazepa bleknade och grep dem och höll dem länge tryckta till sin mun under det att han sänkte pannan och bugade som inför en osynlig helgonbild.
- Trummorna! Trummorna! stammade han upprört.
Men då prästen hunnit till dörren hejdade han honom.
- Nej, låt inte röra trummorna förrän i morgon.
Därefter gick han till ett simpelt träbord i ett litet sidorum och satte sig över sina räkenskapsböcker. Han lät kalla sina fogdar och räknade och räknade och föreskrev större sparsamhet i mjölkkammaren. Halvt en lustig rovriddare och halvt en lärd men hushållsaktig godsägare övervakade han slutligen packandet av sina många koffertar och lårar. Ibland böjde han sig själv ned och hjälpte till. Allra sist påtog han nästa morgon en urmodig och mycket prydlig kosackdräkt. Hetsig och rörlig sprang han upp från stolen, så snart han hade satt sig, men framför spegeln blev han stående väl en timme och strök allt emellanåt genom skägget med sina fina små vita händer.
Först då spelet hördes, steg han i sadeln, och han höll beständigt sin
springare i galopp.
