När han nu efter någon tid hade hunnit till svenskarna och en morgon i snöyra red i konungens följe, kom prästen liksom av en händelse att hålla sin häst vid hans sida. Runt omkring tågade tropparna förbi överstänkta av smuts och med vapnen och kanonerna betäckta för att icke dessa skulle rosta. Trossvagnarna skramlade med sin last av proviantsäckar och sjuka och ibland med en överhöljd likkista. Efter fördes hjordar av hopdriven boskap. Druckna zaporoger, springande kosacker och ivrigt trummande polska valacker redo i gröna och röda kappor och med höga mässingshjälmar, på vilka bjällrorna klingade. Några svingade tofsprydda pikar och pilbågar eller långa flintbössor, inlagda med silver och ben. Andra spelade på ett slags klagande träpipor. Detta var ett brokigt sagotåg, som på obanade och okända skogsvägar, över frusna träsk och under snöiga granar drog bort mot den gåtfulla Östern.
- Mazepa, begynte prästen lågmält. Du lovade att komma till de svenske med trettiotusen kosackmän, men knappast fyra tusen följde dig.
Mazepa höll alltjämt sitt svettfux i galopp och nickade tigande, och prästen tröttnade icke att gäckas.
- I förrgår sprungo hälften av dessa sin väg. I går sprungo ännu fler. Snart har du bara kvar ett par hundra karlar, bara drängarna, som gå och vakta dina koffertar och dina två tunnor med guld. Ditt uppror blev förrått, dina städer äro brända, dina få trogna spikade på bräden och kastade i floderna. Snart är du ingenting annat än en prydlig ryttare i den svenske kungens följe.
Då Mazepa teg, fortsatte prästen:
- I dag vill också jag övergiva dig, ty de svenskes svagdricka smakar mig surt, och tån sticker åter alltför långt fram ur min sko. Din ambassadör behöver en rikare herre. Lev väl, Ivan Stefanovitj!
Mazepa svarade:
- Så länge jag har mitt huvud i behåll och min filosofi, förblir jag Mazepa. Medan mina kosackmän vände och sprungo, lät jag bära hetmansstaven och klubban framför mig, och jag red fram till konungen, som om jag hade kommit framför Xerxes' millioner. Och han med sitt utarmade rike, sina missnöjda generaler och sin sjunkande sol tog emot mig som den lyckligaste bland förstar. Vad bekymrar det också honom och mig, huru många som rida bakom oss! Han har nog på kungaära, han vill också vara människa av gudi. Han tänker på historien som en förälskad man på sin käresta: han vill icke vinna hennes ynnest genom sin börd utan genom sin person. Om vi båda, han och jag, en dag bli de sista två överlevande och sitta i en jordkula på stäppen, skola vi ändå fortsätta att tala filosofi och bemöta varandra som vid kröningstaffel.
- Du talar om hans sjunkande sol. Du har märkt järtecknet, också du! Han kan inte längre tala utan att skräppa som en trossknekt.
- Det är lätt att vara blygsam, så länge alla berömma.
Mazepa kastade bakåt sitt vitlockiga huvud med högdraget förakt och galopperade fram till konungen, som lyfte hatten och bugade och bugade i sadeln.
Runt omkring stojade några av generalerna så högljutt som möjligt för att konungen skulle höra dem.
- När jag kommer till Moskva, sade Anders Lagerkrona, skall jag flika mina ridböxor i sitsen med tsarens sovmössa.
- Skäms! svarade Axel Sparre. Det är en gammal spådom, att en Sparre en gång skall bli ståthållare på Kremlin.
- Hitåt! ropade fänrikarna. Skjut ner var och en som vågar hindra en så stor och upphöjd förste att tåga fram var helst det honom lyster.
Konungen smålog och gnolade: Ryssen skall springa, ryssen skall springa! Men när de talande icke längre hördes av honom, förvandlades de och blevo tankspridda och svårmodiga.
- Majestät! ropade då Mazepa på sprakande latin och med tindrande ögon. Så långt framtränga eders majestäts segrande vapen, att en vacker morgon ha vi väl knappt åtta mil till Asien.
- Härom torde de lärda tvista, svarade konungen road men sökande efter de latinska orden och med blicken fängslad vid Mazepas vita och behagfullt rörliga händer. Är gränsen icke långt borta, måste vi gå dit för att kunna säga, att vi varit också i Asien.
Rösterna dogo bort, och prästen höll in sin häst.
- Asien, mumlade han, Asien ligger inte mitt i Europa. Men rid på, rid på, ni mina äventyrliga herrar! Jag har så många gånger ömsat namn och kläder, att ingen av er svenske någonsin skall kunna uppteckna vem jag var. Men glöm inte, att det var trasmunken, att det var vägstrykaren, Mazepas ambassadör, som genom sina illistiga underhandlingar lade sitt blåfrusna finger på ert och er halvguds öde och visade er in mot vildmarkerna. Du har rätt, kung Carol, och du, Mazepa. Allt, allt beror till sist på enstaka människor!
Det snögade och snögade, och han satt orörlig på sin magra häst, under
det att bataljonerna tågade förbi, tigande och otåliga. När de
eftersta knektarna vände sig om och sågo tillbaka på den obekanta,
ensamma ryttaren och sågo hans lilla hoptryckta dödskallehuvud,
överföllos de av skrämsel och påskyndade sina steg.
