Överrumplade av vinterkölden hade svenskarna i trängsel och villervalla tagit kvarter bakom murarna av Hadjatsch. Där fanns snart icke ett hus, som ej var fyllt av frostskadade och döende. Jämmerropen hördes ut på gatan, och här och var vid sidan om trappstenarna lågo avskurna fingrar, fötter och ben. Åkdonen hade fastnat i varandra och stodo så tätt packade från stadsporten upp till torget, att de blekfrusna knektar, som från alla sidor strömmade till, måste krypa mellan hjulen och medarna. Snärjda i sina seldon och vända från blåsten samt vita på länderna av frost, stodo hästarna sedan många dagar utan föda. Ingen tog vård om dem, och somliga av trosskuskarna sutto ihjälfrusna med händerna instuckna i ärmarna. Några vagnar liknade avlånga lådor eller likkistor, och ur luckan på det flata locket framstirrade dystra ansikten, som läste i bönboken eller feberyrande och längtande sågo mot de skyddande husen. Tusen olyckliga anropade halvhögt eller i tysthet Gud om barmhärtighet. I lä utefter stadsmuren stodo knektarna radvis döda, många med röda kosackrockar knäppta om de sönderslitna svenska uniformerna och med fårskinn om de nakna fötterna. Skogsduvor och sparvar, som voro så stelfrusna, att de kunde fångas med händerna, hade slagit ned på de upprätta likens hattar och axlar och flaxade med vingarna, när fältpredikanterna gingo förbi för att giva en döende nattvarden i brännvin.
Uppe vid torget låg mellan avbrända tomter ett större hus, ur vilket hördes högljudda röster. En soldat avlämnade en risknippa till en fänrik, som stod i dörren, och när soldaten gick tillbaka utför gatan, ryckte han på axlarna och sade till vem som ville höra honom:
- Det är bara herrarna på kansliet som träta!
Fänriken vid dörren hade nyligen ankommit med Lewenhaupts trupper. Han bar in risknippan i rummet och kastade den på spisen. Rösterna där inne tystnade, men så snart han stängt dörren efter sig, begynte de med förnyad hetta.
Det var själva excellensen Piper som stod mitt på golvet, rynkig och fårad, med upphettade kinder och darrande näsborrar.
- Jag säger, att alltihop är galenskap, for han ut, galenskap, galenskap!
Hermelin med sin spetsiga näsa rörde beständigt på ögonen och händerna och sprang fram och tillbaka i kammaren som en tam råtta, men fältmarskalken Rehnskiöld, som vacker och ståtlig stannat vid spisen, bara visslade och gnolade. Om han icke hade visslat och gnolat, skulle trätan nu varit slut, ty alla voro de för en gång fullkomligt eniga, men detta att han visslade och gnolade i stället för att tiga eller åtminstone tala, det blev i längden icke att uthärda. Lewenhaupt vid fönstret snusade och knackade med snustobaksbössan. Hans pepparbruna ögon sköto ur huvudet, och det såg ut som hade den löjliga peruken blivit allt större och större. Om icke Rehnskiöld hade fortsatt att vissla och gnola, skulle han ha behärskat sig i dag liksom i går och alla andra gånger, men nu steg vreden honom i pannan, och han slog igen snustobaksbössan för sista gången och mumlade mellan tänderna:
- Jag begär inte att hans majestät skall begripa statskonst. Men kan han föra troppar? Visar han verkliga insikter vid en enda rencontre eller attaque? Övade och prövade gamla krigare, som aldrig kunna ersättas, offrar han dagligen för en fåfäng bravoure. Skola våra män storma en mur, anses det för överflödigt att de binda sig skyddande risknippor eller skärmar, och därför bli de också ömkeligen massakrerade. Öppet sagt, mina gunstiga herrar, en studiosus upsaliensis kan jag förlåta månget pojkaktigt streck, men jag fordrar annat av en fältherre in castris. Det leder sannerligen ingen till båtnad att sköta en affaire under en sådan herres kommendering.
- Också, svarade Piper, inkommoderar hans majestät för närvarande icke herr generalen med några tyngre befäl. I början innan den ena hunnit att utmärka sig mer än den andra gick allt bättre, men nu får hans majestät gå omkring och medla och förlika med ett fjolligt småleende, som kan komma en att rasa!
Han höjde armarna i vädret med en vrede som förlorade all sans och måtta, oaktat han var alldeles enig med Lewenhaupt. Medan han ännu talade, vände han sig om och gick häftigt sin väg till de inre rummen. Dörren föll igen med en sådan skräll, att Rehnskiöld fann sig än mer uppfordrad att vissla och gnola. Om han endast hade velat säga något! Men nej, det gjorde han icke. Gyllenkrok, som satt vid bordet och granskade uttågssedlar, var glödhet i ansiktet, och en liten torr herre vid hans sida viskade honom ettrigt i örat:
- Ett par diamantörhängen åt Pipers grevinna skulle kanske ännu kunna hjälpa Lewenhaupt till nya anställningar.
Om Rehnskiöld nu hade slutat att vissla och gnola, skulle Lewenhaupt ännu kunnat bemästra sig och taga upp den pappersrulle, som han bar under rocken, och sätta sig vid bordsgaveln, men i stället blev den vördnadsbjudande och eljest fåordige mannen allt ondare och ondare. Han vände sig tvehågsen och gick mot utgångsdörren, men där stannade han med ens, rätade upp sig och och smällde hop klackarna som hade han varit en ringa gemen. Nu tystnade Rehnskiöld. Dörren gick upp. En isande vindpust jagade in i kammaren och fänriken anmälde med så hög och uttänjd röst som en skyltvakt, vilken kallar sina kamrater i gevär:
- H-a-n-s majestät!
Konungen var icke längre det bländade och undrande halvvuxna barnet från fordom. Endast den gosselika gestalten med de smala axlarna var densamma. Rocken var sotig och smutsig. Vecket kring den uppåtstigande överläppen hade blivit djupare och en smula grinande. På näsan och ena kinden hade han frostskador, och ögonlocken voro rödkantade och svällda av långvarig förkylning, men runt den i förtid kalnade hjässan stod det uppkammade håret som en uddig krona.
Han höll skinnmössan i båda händerna och sökte dölja sin förlägenhet och blyghet bakom en stel och kylig kruserlighet samt bugade sig småleende för var och en av de närvarande.
De bugade sig gång på gång ännu djupare, och när han hade hunnit fram mitt på golvet, stannade han och bugade besvärat ännu ett par gånger åt sidorna, fast litet hastigare och synbarligen helt och hållet upptagen av det han ämnade säga. Därefter blev han en lång stund stående alldeles tyst.
Sedan gick han fram till Rehnskiöld och grep honom med en kort bugning i en av rockknapparna:
- Jag vill bedja, sade han, att excellensen skaffar mig ett par tre man av de gemena till betäckning på en liten excursion. Jag har redan två drabanter med mig.
- Men, ers majestät! Trakten är översvämmad av kosacker. Redan att från ers majestäts kvarter rida hit in till staden med så liten betäckning var ett vågstycke.
- A! Lappri! Lappri! Excellensen skall göra som jag har sagt. Någon av de närvarande generalerna, som är ledig, kan också sitta upp och taga en man av sina.
Lewenhaupt bugade.
Konungen betraktade honom en smula villrådigt utan att svara och blev kvarstående på golvet, sedan Rehnskiöld skyndat ut. Ingen av de andra i ringen ansåg det tillbörligt att bryta tystnaden eller röra sig.
Först efter en ganska lång stund bugade sig konungen åter för var och en särskilt och gick ut i det fria.
- Nå? sporde Lewenhaupt och klappade fänriken på skuldran med sin återvunna naturliga godmodighet. Fänriken skall följa med! Det är första gången fänriken stått öga mot öga med hans majestät.
- Jag hade inte väntat mig honom sådan.
- Han är alltid sådan. Han är för konungslig att befalla.
De följde efter konungen, som klättrade över vagnar och stupade djur. Hans rörelser voro viga men aldrig snabba utan måttfulla och ganska långsamma, så att han aldrig ett ögonblick förlorade sin värdighet. När han slutligen banat sig fram genom trängseln i stadsporten, steg han i sadeln med sina följeslagare, som nu voro sju man.
Hästarna snavade på isgatan, och några störtade, men Lewenhaupts invändningar lockade endast konungen att än hjärtlösare bruka sporren. Lakejen Hultman hade hela natten läst högt för honom eller berättat sagor och slutligen narrat honom att skratta vid den spådomen, att hade han icke av Gud blivit uppsatt till en konung, skulle han hela sitt liv ha blivit en människoskygg kammartrampare, vilken uttänkt mycket underligare verser än salig Messenius i Disa på Bollhuset, men framför allt de väldigaste kämpakväden. Han försökte tänka på Rolf Götriksson, som alltid själv red främst framför sina män, men det ville i dag icke lyckas honom att innestänga tankarna i sagans lekstuga. Den oro, som den sista tiden slagit sina klor i hans sinne, ville icke släppa det kungliga rovet. Han hade nyss på kansliet sett de upphettade ansiktena. Allt från barndomsårens upptåg fången i sin egen forntidsaktiga inbillningsvärld, satt han döv för de skärande nödropen kring vägen, och han blev misstrogen mot var och en, som visade en känsligare hörsel. I dag liksom eljest märkte han knappast, att man bjudit honom den mest utvilade hästen och den färskaste brödkakan, att man på morgonen lagt en pung med fem hundra dukater i hans ficka, och att ryttarna vid första tumult skulle slå ring om honom och offra sig för de dödar, han utmanat. Däremot märkte han, att soldaterna hälsat honom med hemsk tystnad, och olyckorna hade gjort honom misstrogen till och med mot sina närmaste. Den försiktigaste motsägelse, det mest förklädda ogillande lade han märke till utan att förråda sig, och vart ord låg kvar och gnagde på hans själ. Var timme tyckte han sig förlora en officer, på vilken han fordom litat, och hans hjärta blev allt kallare. Hans kränkta ärelystnad vred sig och blödde under misslyckandets tyngd, och han andades lättare, ju längre han lämnade huvudkvarteret bakom sig.
Med ens stannade Lewenhaupt och tvärvände i tanke att kunna inverka på konungen.
- Min hederlige Ajax! sade han och klappade den rykande hästen. Väl är du en gammal krubbitare, men jag har inte råd att spränga dig för ingen nyttas skull, och själv börjar jag bli till åren som du. Men i Jesu namn, karlar! Följ konungen, den som kan!
Då han såg fänrikens ängsliga sidoblick mot konungen, yttrade han med sänkt stämma:
- Var trygg, gosse! Hans majestät brusar aldrig ut som vi andra. Han är för konungslig att banna eller träta.
Konungen låtsade ingenting märka. Allt vildare och vildare fortsatte han över is och snö den tysta kappritten utan mål och mening. Han hade nu endast fyra följeslagare.
Efter ännu en stund störtade den ena hästen med brutet framben, och ryttaren sköt honom av barmhärtighet en kula genom örat för att själv, ensam och till fots, i kölden möta ovissa öden.
Till sist var fänriken den ende, som mäktade följa konungen, och de hade nu kommit in bland buskar och ungskog, där de endast kunde färdas i skritt. På kullen över dem låg ett grått och sotigt hus med trånga gallergluggar och med gården omgiven av en mur.
I detsamma föll ett skott.
- Hur gick det? sporde konungen och såg sig om.
- Saten pep illa, när den gick förbi örat, men den bet endast i hatthörnet, svarade fänriken utan ringaste erfarenhet om hur han borde förhålla sig inför konungen. Han hade en svag småländsk brytning och skrattade förnöjt med hela det ljuslätta ansiktet. Förtrollad av lyckan att få vara på tu man hand med den, som syntes honom för mer än alla andra levande, fortsatte han:
- Vi skola väl gå dit upp och taga dem i skägget?
Svaret behagade konungen på det högsta, och med ett språng stod han på marken.
- Vi binda kamparna här vid buskarna, sade han upprymt och med stark färg på kinderna. Sedan gå vi upp och sticka ihjäl varenda en så det visslar.
De lämnade de flämtande hästarna och klättrade framåtlutade uppför kullen bland buskarna. Ovan muren nedblickade några kosackhuvud med hängande hår och gula och grinande som halshuggna missdådares.
- Si! viskade konungen och klappade i händerna. Där försöka de draga igen den trasiga porten, de fuchssvanzarna!
Hans nyss så intetsägande blick blev ömsom fladdrande och ömsom vidöppen och glimmande. Han drog huggvärjan och höjde den med båda händerna över sitt huvud. Likt en ynglingarnas gud stormade han in genom den halvöppna porten. Fänriken, som högg och stack vid hans sida, var ofta nära att bakifrån träffas av hans vapen, och ett muskötskott svärtade konungens högra tinning. Fyra män nedhöggos i porten, och den femte i skaran flydde med en eldskyffel inåt gården, förföljd av konungen.
Där strök konungen på snön blodet från värjan samt lade två dukater i kosackens eldskyffel och utbrast i stigande munterhet: Det är ingen plaisir att slåss med dessa stackare, som aldrig hugga igen utan bara löpa. Kom tillbaka när du köpt dig en ordentlig plit!
Kosacken, som ingenting förstod, stirrade på guldmynten och smög sig utefter muren till porten och flydde. Allt längre och längre bort på slätten kallade han sina kringströvande kamrater med ett hemskt och klagande: Ohahå! Ohahå!
Konungen smågnolade för sig själv som för att retas med en osynlig fiende: Lilla kosackman, lilla kosackman, samla du dina skälmar!
Murarna kring gården voro mögliga och svarta. Ur marken hördes en ändlöst utdragen mollton likt från en eolsharpa, och forskande stötte konungen upp dörren till boningshuset. Det utgjordes av ett enda stort och halvskumt rum, och framför eldstaden låg en hög av blodfläckade kläder, som likplundrare tagit från fallna svenskar. Dörren kastades åter i lås av korsdraget, och konungen gick till stallbyggnaden vid sidan. Där fanns ingen dörr, och ljudet hördes nu allt tydligare. Inne i mörkret låg en ihjälhungrad vit häst, bunden vid en järnögla i väggen.
En lyft huggvärja skulle icke ha hejdat konungen, men det ovissa skumrasket kom inbillningsmänniskan att mörkrädd stanna på tröskeln. Dock lät han ingenting märka utan vinkade fänriken. De stego ned utför en brant trappa till en källare. Där var en brunn, och vid kranbommen till det sjungande vindspelet, som upphämtade vattnet, körde en döv kosack med piska och tömmar och utan aning om faran en mänsklig skepnad i svensk officersuniform.
Då de löste repen och i fångens ställe bundo kosacken, igenkände de holsteinaren Feuerhausen, vilken hade tjänat som major vid ett värvat dragonregemente, men vilken bortsnappats av kosackerna och spänts som ett ök för deras vattenhiss.
Han knäföll och stammade på bruten svenska:
- Majestät! Jak ej tro mine ökon... Min reconnaissance...
Konungen föll honom muntert i talet och vände sig till fänriken:
- För upp de båda hästarna i stallet! Tre män kunna icke med behag rida på två hästar, och därför stanna vi här till dess några kosacker komma förbi, från vilka vi kunna taga en ny häst. Själv står herren vakt vid porten.
Därefter gick konungen tillbaka till boningshuset och drog igen dörren efter sig. De uthungrade hästarna, som begärligt gnagde barken av buskarna, blevo under tiden ledda upp i stallet, och fänriken begynte postera.
Långsamt skredo timmarna. När det började lida mot skymningen, ökade stormen i förbittring, och snön yrde i solnedgången över de tröstlösa snöslätterna. Likgula kosackansikten lyfte sig spejande över buskarna, och långt i blåsten ljödo de kringströvande plundrarnas: Ohahå! Ohahå! Ohahå!
Då steg Feuerhausen ut ur stallet, där han suttit mellan hästarna för att icke få frost i såren efter de rep, varmed han varit bunden. Han gick fram till boningshusets stängda dörr.
- Majestät! stammade han. Kosackerna samlas fler och fler, och mörkret snart komma. Jak och fänrik båda sitta på en häst. Dröja vi här, vill den natt varda stormechtigste majestäts sista, det Gut durch ihre geheimbten Ratschluss förbjute.
Konungen svarade innanför:
- Det måste bli som vi sagt. Tre män rida icke bekvämligt på två hästar.
Holsteinaren skakade på huvudet och gick ned till fänriken.
- Sådan är majestät, Ihr verdamte svenske! Jak från stallet hört honom gå och gå hin unt her. Sjukdom och samvetskval vara komna. Som en pater familiæ står den moskovitske zar blant sine undersåter. En sockerbakargesäll uppsätter han till sin vän och en ring tjänstepiga uppå sin glorwyrdiga kejserliga tron. Detestabla äro hans geberder, når han pokulert, och han manierar fruntimret à la françois; men hans första och sista parol alltid lyda: Auf Russlands Wohl! - Könich Carolus lämna sina länder som rykande askehögar och icke besitta en enda vän, inte ens blant sina närmbste. Könich Carolus mer ensam än den armste trosskusk. Har ej ens en kamrats knä att gråta uti. Blant durchläuter unt mäitresser unt perucher kommer han som ett Gespenst ur ett tusentåricht mauzoleum - unt Gespenster gehen am meisten ohne Compagnie. Är han homme d'etat? Å, giv kvarter! Intet sinne för det allmänna! Är han fältherre? Ade! Intet sinne för massorna. Endast slå broar och ställa skanzkorgar, klappa i händerna åt ett erövrat standar och två pukor. Icke sinne för stat och armé, nur für Menschen!
- Kan också vara ett sinne! svarade fänriken.
Han gick häftigt av och an, och fingrarna voro redan så stela av köld, att han knappast kunde hålla den dragna pampen.
Holsteinaren makade den trasiga rockkragen om kinderna och fortfor med dov stämma och ivriga åtbörder:
- Könich Carolus skratta förtjoust, när bron brista och människor och djur ömkeligt drunkna. Intet hjärta i barmen. Zum Henker met ten! Könich Carolus ett litet sådant svenskt demigenie, som vandra ut i världen och trumslaga och paradera och göra fiasco och parterren vissla! Uhi!
- Och just därför gå de svenske i döden för honom, svarade fänriken, just därför.
- Ej förtörnad, mein Liebster. Skrattade så tänderna lysa, när vi först råkates.
- Jag hör gärna herr majoren tala, men jag fryser. Vill ej majoren gå upp och lyssna vid konungens dörr?
Holsteinaren gick upp till dörren och lyssnade. När han kom tillbaka, sade han:
- Han bara går och går och suckar tungt som en människa i själaångst. Så lär det vara för beständicht nu. Majestät aldrig mer sover om natten. Komedianten känner sik icke rollen vuxen, och av livets kval den blesserade ärelystnadens vara bittrast.
- Då bör det också vara det sista, som vi begyckla. Vågar jag bedja majoren gnida min högra hand med snö, för nu domnar den.
Holsteinaren gjorde som han begärde och återvände till konungens dörr. Han slog sig med båda händerna för pannan. De gråsprängda och borstiga mustascherna stodo rätt fram, och han mumlade:
- Gott! Gott! Snart vill bli för skumt till reträtt.
Fänriken ropade:
- Goda herre, nänns jag bedja er att gnida mitt ansikte med snö. Kinderna förfrysa. Om plågorna i min fot vill jag inte tala. Å, jag härdar inte ut.
Holsteinaren fyllde händerna med snö.
- Låt mig i stället stå skyltvakt, sade han, bara en timme.
- Nej, nej. Konungen har tillsagt, att jag skall stå här vid ingången.
- Ack, den konung! Jak känna honom. Jak vill göra honom glad, tala filosofi, berätta histories galantes. Han alltid amuserad höra om älskare, som äventyrligt speta genom fönster! Han ofta beskådar sides ifrån fruntimbret, når det är skönt. Det finns för hans imagination, blott icke för hans kött, ty det är utan känsel. Unt er is schüchtern. Vill den sköna en gång tråda honom under sin sitensko, hon skall själv attackera men spela att fly och alla antra skola motsträva liaisonen. Hans aller stormächtichsta fru farmor ruinerat allt med att skria: Mariage, mariage! Könich Carolus är från topp till sula lik de svenskes dronning Kristina, fast av verkligt mankön. De båda skulle suttit gifta met varantre på samma tron, Das wäre ein nettes Pärchen jewesen. Å, pfuj, pjuf! Ni svenske! Sprängriter en man sina hästar och låter folk och rike massakreras, han är dock renhjärtat och supremus blant alla, bara hans blot är för trögt för amourer. Å, låt mig fara! Jak känner renhjärtate heror, som varit trofast verliebta i tu tre olika jungfrur eller fruar i en och samma vecka.
- Ja, vi äro sådana, vi äro sådana. Men för Kristi barmhärtighets skull gnid ännu en gång min hand! Och förlåt mig min jämmer och mitt stönande.
Tätt innanför porten, som icke kunde slutas, lågo de nedhuggna kosackerna, vita som marmor av rimfrost. Den gula himmelen grånade, och allt mångstämmigare och närmare ljödo i skymningen de klagande ropen: Ohahå! Ohahå! Ohahå!
Nu öppnade konungen sin dörr och kom ned över gården.
De smärtor i huvudet, av vilka han börjat lida, hade ökats av ritten i blåsten och gjorde blicken tung. Ansiktet bar spår av ensamhetens själsstrider, men allt eftersom han närmade sig, återtog munnen det vanliga förlägna småleendet. På tinningen var han ännu sotig efter muskötskottet.
- Det friskar på, sade han och framletade ur rocken en brödkaka och bröt den i tre delar, så att var och en fick lika stort stycke som han själv. Därefter lyfte han av sin ryttarkappa och häktade den själv om den vaktgörande fänrikens axlar.
Brydd över sin egen handling grep han därefter holsteinaren häftigt i armen och förde honom upp över gården, medan de tuggade på det hårda brödet.
Nu om någonsin, tänkte holsteinaren, gäller det att med ett fyndigt ordspel vinna konungens uppmärksamhet och att sedan tala förstånd med honom.
- Slätare härbärge kan hittas, begynte han, alltjämt bitande och tuggande. Du liebe Z'it. Det minner just om ett galant äventyr utanför Dresden.
Konungen höll honom fortfarande i armen, och holsteinaren sänkte rösten. Berättelsen var kvick och slipprig, och konungen blev nyfiken. De grovkornigaste tvetydigheterna framlockade alltid hans stela småleende. Han lyssnade med en förtvivlad och halvt frånvarande människas behov av förströelse för stunden.
Först när holsteinaren begynte att med listig skicklighet jämka samtalet över till några ord om ögonblickets fara, blev konungen på nytt allvarlig.
- Bagatell! Bagatell! svarade han. Det är alldeles ingenting att tala om, endast vi hålla oss väl och soutenera vår reputation till sista man. Komma skälmarna, så ställa vi oss alla tre i porten och sticka med plitarna.
Holsteinaren strök sig över pannan och kastade om. Han begynte tala om de framtindrande stjärnorna. Han uppställde en lära om att mäta deras avstånd från jorden. Konungen åhörde honom nu med ett helt annat slag av uppmärksamhet. Han bröt sig in i frågan, skarpsinnigt, fyndigt och med outtröttlig lust att uttänka nya överraskande sätt efter eget sinne. Det ena påståendet räckte handen åt det andra, och snart dröjde samtalet vid universum och själens odödlighet, för att sedan på nytt återvända till stjärnorna. De fladdrade fler och fler på himmelen, och konungen beskrev vad han visste om solvisaren. Han stötte sin huggvärja med fästet i snön och inriktade udden mot polstjärnan, så att de nästa morgon skulle kunna avläsa tiden.
- Universets kärna, sade han, måste antingen vara jorden eller också den stjärnan, som står över de svenskes land. Intet får vara för mer än det svenska.
Utanför muren ropade kosackerna, men så snart holsteinaren ledde talet på deras hotande anslag, vart konungen fåordig.
- I dagbräcket tåga vi oss tillbaka till Hadjatsch, sade han. Vi skola till dess bara fånga en tredje häst, så att var och en bekvämligt kan rida i egen sadel.
Efter att ha talat på det sättet gick han tillbaka in i boningshuset.
Holsteinaren kom med häftiga steg ned till fänriken, och pekande mot konungens dörr ropade han:
- Giv pardon, fänrik! Wir Teutschen icke skräda ord, när såren svida efter rep, men jak sträcker vapen och giver herren victorien, ty ochså jak kan låta blot för den mannen. Om jak älskar honom! Ingen någonsin förstå honom, som ej honom sett. - Men fänrik, ni må icke dröja längre ute i vädret.
Fänriken svarade:
- Ingen kappa har värmt mig ljuvligare än den jag nu bär, och jag lägger allt mitt uppå Kristus. Men i Guds namn, major, gå tillbaka till dörren och lyssna! Konungen kunna göra sig själv något illa.
- Majestät icke stupa för egen klinga men längta efter en annan.
- Nu hör jag hans steg ända hit ned. De bli allt häftigare och oroligare. Han är så ensam. När jag såg honom i Hadjatsch bugande och bugande bland generalerna, kunde jag bara tänka: vad han är ensam!
- Schlipper den lille holsteinaren levande härifrån, han vill alltit minnas de steg, vi hörte i natt, och alltit kalla detta härbärge Örtagårdsfästet.
Fänriken nickade bifall och svarade:
- Gå upp i stallet, major, och sök en stunds vila och skydd mellan hästarna. Och där kan ni genom väggen bättre höra konungen och vaka över honom.
Därefter begynte fänriken sjunga med ljudlig röst:
Uti din nåd, o fader blid...
Holsteinaren gick tillbaka över gården och in i stallet och, stammande på målet av frosskakningar, instämde han med den andre:
befaller jag i allan tid
min arma själ och vad jag har.
Anamma allt i ditt förvar.
- Ohahå! Ohahå! svarade kosackerna i stormen, och det var redan sen natt.
Holsteinaren tryckte sig in mellan de båda hästarna och lyssnade så länge, till dess tröttheten och sömnen böjde hans huvud. Först mot gryningen väcktes han av buller. Han sprang ut i det fria, och konungen stod redan på gården samt betraktade det till solvisare utsatta svärdet.
Vid porten hade kosackerna församlats, men när de sågo den orörlige skyltvakten, ryggade de vidskepligt tillbaka och tänkte på ryktena om de svenska knektarnas trolldom mot hugg och skott.
Då holsteinaren hade hunnit fram till fänriken, grep han honom hårt i armen.
- Was nun? frågade han. Bränntvin?
I detsamma släppte han sitt tag.
Fänriken stod ihjälfrusen med ryggen mot portmuren och händerna på värjfästet och svept i sin konungs kappa.
- Efter vi nu endast äro två, sade konungen och drog sitt vapen ur snön, kunna vi begiva oss åstad på var sin häst, som det blev sagt.
Holsteinaren stirrade honom rätt i ögonen med återvaknande hat och blev stående, som hade han ingenting hört. Slutligen ledde han dock ut hästarna, men hans händer darrade och knötos, så att han knappast kunde spänna sadelgjorden.
Kosackerna svängde sina sablar och pikar, men skyltvakten stod på sin post.
Då sprang konungen besinningslöst i sadeln och satte hästen i galopp. Pannan var klar och kinderna rosenfärgades, och huggvärjan glimmade som en solstråle.
Holsteinaren såg efter honom. Det bistra uttrycket förmildrades, och han mumlade mellan tänderna, under det han själv steg i sadeln och, med handen lyft till hatten, jagade förbi skyltvakten:
- Das ist nur die Freude eines Helden den schönen Tod eines Helden zu
sehen! - Merci kamrat!
