I södra Småland, just där den steniga skånevägen förgrenade sig i några torpstigar och en dammig backe vek upp till sockenkyrkan, stod en rödmålad kvarn med de största vingar, som någon sett i hela bygden. Mjölnaren var längesedan död. Hans änka, som hette Kerstin Bure och som i sin barndom sett lyckligare dagar och spisat på blanka tenntallrikar, skötte kvarnen på sitt eget vis. Aldrig nämnde hon något om sin börd eller om den kärlekshandel, som lockat henne från ett välbärgat prästhem till en mjölnares trånga tornkammare, där kvarnvingarnas axelstock jämrade mitt över sovstället, men hon talade heller aldrig om andra ting. Mannen hade varit för fattig att rå om egen stuga och i stället byggt sig en skorsten rätt upp genom kvarntaket. Där fortsatte hon år efter år att tyst och med sin sömnad i handen åse drängarnas arbete. Blev hon någon gång spord till råds, svarade hon helst med att nicka eller skaka på huvudet, och hon avlägsnade sig sällan på ett stenkasts längd från kvarnen. Till växten var hon lång och smal med späda händer, och hennes ansikte under den alltid lika vita stärkduken påminde om Maria Magdalenas på altartavlan, fast det var mer gulnat och visset. Hon tog aldrig kvinnor i sin tjänst, och isynnerhet kvinnorna vande sig så småningom att gå henne tysta förbi. De visste icke rätt om hon var högmodig eller ödmjuk, men de flesta menade att hon gott kunde vara bådadera. När klockaren infann sig med sina bönemän och i sin bästa söndagsdräkt för att anhålla om den redan grånade gamlas hand, blev han helt brydd och försagd, ty hon rodnade ända till hårfästet och skakade endast på huvudet.
En morgon hittade hon ett spätt gossebarn på rishögen vid källan, och då ingen kände något om föräldrarna, tog hon den lille till sig med stor ömhet.
- Ingen kan veta om det ligger onda frön eller goda i ditt hjärta, sade hon, men dag kan komma, då jag får pröva det. Du skall heta Johannes, ty du skall bli from som en Guds ängel. Jag har blivit hårt straffad, men åt dig skall jag hopspara en vacker penning, så att ditt livs dagar en gång kunna uppväga mina tunga.
Gossen växte upp, och när han läste till skrift, förvånade han alla genom sina fromma och gudaktiga svar. Med sitt släta linhår hängande över skuldrorna satt han sedan hos fostermodern på kvarntrappan i midsommartidens ljusa aftnar och läste flitigt i de böcker, som han fått låna av församlingens herde. De sutto alltid fåordiga och stilla, men ibland tog han med fingret märke på någon rad som syntes honom skönare än andra och uppläste den sakta.
Hösåtar och ängar doftade, och till och med de klöverblommor eller väpplingar, vilka här och var lågo mellan bokens blad som märken, gömde, fast torkade, sin lukt av skördar och hagmarker. Ännu sent inpå nätterna brann bara en enda stjärna, men stor och lysande, och allt var samtal och vaka, och stugdörrarna stodo öppna.
Många tillviskade varandra ett mörkt rykte om att den svenska krigshären blivit slagen vid Poltava och att danskarna nu skulle landstiga för att fullborda hela Sveriges undergång.
En lördagsnatt stannade en ryttare vid kvarntrappan och bad om kvarter.
Johannes såg tvehågse på fostermodern och sporde främlingen om han icke hellre ville fortsätta backen upp till prostgården.
- Nej, svarade han, först vill jag i natt se, hur folket har det.
Han fick då sätta in hästen i den murade gången under kvarnen och slog sig sedan ned helt förnöjt bland de andra vid en tallrik ölsoppa och en kaka svartbröd.
Han hade låtit sitt hår och bockskägg växa, så att han såg ut som en vanlig bondson, men ibland drog han munnen till öronen och skorrade på den bredaste skånska, och ibland sköt han ihop ögonen och klagade på den mest suckande småländska. Hela natten höll han vaka och fortsatte med sitt lustiga talande. Ena gången tog han ett kol och ritade av Johannes livs levande på väggen. Litet efteråt gav han Kerstin Bure kloka råd om hur hon skulle smörja kvarnaxeln. Eller också sjöng han psalmer och polskor, till vilka han själv satte orden. Om morgonen framtog han ur ressäcken en klädsel med blanka soldatknappar. När Johannes och den gamla undrande gläntade på luckan för att se vart han gick, stod han redan på kyrkvallen, och det blev ett sådant buller och gny bland menigheten, att det genljöd hela milen.
- Det är Måns Bock! larmade allmogen. Det är vår tappre general Stenbock. Få vi honom med oss, då skola vi gå ut och fäkta för vårt land var enda en, både far och son, så sant Gud hjälpe!
- Johannes, sade då Kerstin Bure till sin sextonåriga fosterson, med en hårdhet i stämman, som han aldrig hört tillförene. Du är skapad att fromt hålla dig till läsboken och en gång bära prästkappan liksom fordom min salig far, men inte att låta ditt blod i världsliga fejder. Stick elddonet och fällkniven i tröjan och bind skinnrocken vid bältet. Gack sedan utåt skogarna och håll dig där väl dold till dess vi få frid i landet. Förr vill jag inte se dig åter! Minns det! Du hör nu hur männen ropa på kyrkvallen, men måhända blir dem munnen snart tillstoppad med svartan mull.
Han gjorde då som hon befallde och vandrade åstad uppåt skogarna på okända stigar. Granarna blevo småningom allt risigare och tätare, så att han långa stycken måste tränga sig fram baklänges och med skinnrocken över ansiktet. Om kvällen kom han till en vid myr, och längst ute vid randen av en svart sjö låg en holme, övervuxen med albuskar.
Där vill jag bygga min kula! tänkte han, men den sumpiga myrens gungfly, vilken simmade över dubbla bottnar och mörka vatten, dit aldrig en glimt av dagsljuset banade sig ned, sjönk under hans fötter, och uttröttad och halvsovande satte han sig på hällen.
Det brusade ännu från skogsåsarna, men sjön låg stilla, och de gula små speglade molntapparna stannade snart orörliga. På oändligt avstånd bortom myrens dimma slog ibland en getskälla några korta och klanglösa slag. Två vallhjon lålade i sina lurar, och på den glömda och hopsjunkna ättehögen i dalsänkan tände lysmaskarna sina lyktor i gräset.
- Är du en av dem, som rymt för krigstjänsten? sporde honom en röst, och när han såg upp stod en getpiga mellan enbuskarna och stickade. Hon tycktes vara ett eller två år äldre än han själv, och skinnpjäxorna hängde på ryggen.
- Det är nog så, men nu stänger myren vägen, och bär och stensöta blir i längden en knapp spis.
- Du måtte inte känna skogen. Där lider man ingen nöd. Sedan mitt nionde år har jag var sommar hållit till här uppe i obygderna med mina getter. Kvista och skär ned ett par unggranar och bind dem med vidjor vid fötterna, så kan du gå på gungfly vart du vill. Täck din hydda med granbark och gör dig fiskdon.
Hon drog försiktigt en lång tråckeltråd ur sin tröja och band vid den en mässingsnål, som hon tog ur huvudklädet och böjde till en krok.
- Här har du metreven, sade hon och fortsatte stickande sin vandring.
Den natten aktade han icke mycket på hennes råd, men när solen åter sken honom i ögat, drog han kniven.
Så snart han hade kvistat sig ett par skidor av det slag som hon lärt honom att förfärdiga, begav han sig ut på myren till holmen. När han där stampade i gräset, gungade hela holmen som ett mjukt bolster, men han menade, att det var gott, ty fanns det fukt i marken, behövde han ej heller gå lång väg för att hitta metmask. Knappast grävde han också med fingrarna under gräsrötterna, innan han hittade fullt upp. Nog gick det till en början klent med fisket, men sedan han hemlighetsfullt lagt två starrgräs i kors på vattnet, blev det genast ett annat spel, och efter han bar elddonet i tröjan, var det en lätt sak att glödsteka den välsmakande fångsten.
Sedan begynte han resa sin koja med en sådan brådska, att han icke gav sig fred att sova i de ljusa sommarnätterna. Han förstod, att den lätt kunde ramla samman på den gungande marken, om han gjorde den för hög. Därför byggde han i stället ett lågt torvtäckt ryggåstak, under vilket han icke kunde stå rak utan måste krypa. Var morgon hämtade han från stranden kvistade ungträd och ris och granbarkstycken och till sist byggde han en härd av stenar, där han natten lång lät enriset pyra och glöda för att bortjaga myggen. Under sina göromål talade han emellanåt halvhögt för sig själv och låtsades att han var fogde över ett helt arbetslag, och holmen kallade han Villerö.
Rätt ofta mötte han getpigan. Hon hette Lena, och med sin stickning gick hon och vallade på vindfällen och ängslyckor. Hon lärde honom att sätta giller och snaror. Slutligen råkades de var morgon för att efterse, om jaktlyckan varit dem gunstig, och hon gjorde honom till god vän med alla de vilda djuren.
- Såg du den granna fågeln? frågade hon, och pekade på den blåsvarta orrhanen, som väckte hela skogen med sina dundrande vingslag. Honom kallar jag Rika ungkarln från Växjö, för han frågar varken efter anhöriga eller hem utan sitter bara i sin fina flöjelsrock på värdshusen och smörjer kråset...
- Och nu kan du höra! sade hon en natt, när uven tjöt i klevet. Honom kallar jag Uppbördsskrivaren, för när han vänder huvudet i sin vita krage och skakar sina hårtestar och rullar de röda ögonen eller smäller med näbbet, då förfärar han både människor och djur. Men gäller det bara de menlöst vita små äggen i hans eget bo, då skall du se! Då har han fadershjärtat på rätta stället...
Om ingenting kunde hon dock så många sägner som om tranorna.
- Aldrig, sade hon, har jag ännu fått se de långbenta och skalliga tranorna, när de på sina avlägsna mossar stöta i trumpeterna och hålla höstting för att flytta. Runt lägret ha de förposter, som sitta med en sten i sin ena lyfta klo, så att den skall falla ned och väcka dem, om de somna in. Men det är det underbaraste, att om någon människa då ser de askgrå fåglarna lyfta, börjar hon själv slå med armarna och längta att få flyga med så högt, att sjöarna nere på jorden bara likna små glindrande vattendroppar.
- Tranorna vill jag se, svarade Johannes.
- Måhända att du kan få se dem till hösten, men då måste du först lära dig mycket. Först måste du kunna stå så orörlig, att du ser ut som en torr enbuske, och huka dig ned, så att du ser ut som en sten, och lägga dig framstupa på marken, så att ingen kan skilja dig från en hög murket ris.
- Allt det skall jag försöka att lära mig, men på min holme får du aldrig gå ombord. Där är inte som du tror. Jag har en hög spis och bonader på väggarna, och golvet är mellan mattorna så blankt och halt, att man inte kan gå på det utan måste krypa.
De vackra sagorna, som han läst i prostens böcker, runno honom i minnet, och han ville visa flickan att han icke var sämre än hon, utan också kunde göra henne undrande och nyfiken.
- Om du låter mig få se det huset, skall jag gå ned till bygden och hämta dig ett muskedunder med kulor och kruthorn.
- Till min holme kommer du aldrig.
- Om du låter mig få se det huset, skall jag lära dig att i fem dygn kunna föda dig på stensöta och rötter och ingenting.
- Därför är jag hitkommen. Håll det löftet, och du skall få se min holme, om du väl kan leta dig dit.
Därmed spände han skidorna vid sina fötter och försvann i dimman på myren.
- Fienden står på stranden, sade han till sina inbillade knektar på holmen, men har varken yxa eller kniv till förfärdigandet av skidor. Vi kunna vara trygga, om vi bara alltjämt förbli rättskaffens och goda.
Men frampå kvällen, när han skulle lägga nytt enris på härden, såg han getpigan komma på myren med hjälp av ris och torra grenar.
- Fienden tänker storma, fortsatte han, men det finns en hemlighet, som jag länge anat. Jag skall få hela Villerö att segla till sjöss som ett skepp.
Han tryckte en stör mot myrens yttersta tuvor, och gungande simmade den flytande holmen allt längre ut på vattnet.
Sedan lade han sig lugnt till sömns vid den knastrande glöden, men när han efter en stund plötsligt fick upp ögonen, stod getpigan mitt framför honom och tittade in under det låga taket, på vilket avigvända rävskinn lågo utbredda till torkning. Hon frågade honom ingenting om den höga spisen eller bonaderna eller det hala golvet, utan sade endast:
- Det har blåst upp en frisk bris, så att holmen drivit i land vid andra stranden. Men varför låter du de torra rävskinnen ligga kvar på taket i stället att breda ut dem här inne på marken. Och så skola vi sticka ned enar runt omkring på holmen, så att man inte kan se varken oss eller kojan.
Han tyckte, att hon talade förståndigt, och gick genast i land och samlade enar. Ännu långt efter midnatt arbetade de på befästandet och förskönandet av hans holme. De förfärdigade till och med av näver och pinnar en dörr, som de skulle ställa för ingången, och när de slutligen åter sköto holmen från land, förankrade de den med två pålar ute på vattnet.
- Vindbron är nu hissad, sade Johannes, och vi få se till att skaffa de nya gästerna hederlig förplägning som rätt är.
- Kökspigorna och fatbursdejorna äro alltid så långsamma, sade hon och vände de båda fiskarna på härden.
Moarna brummade och sjön plaskade, så att holmen och säven och alla de slutna näckrosorna gungade. Så snart måltiden blivit förtärd, lade sig Johannes längst inne vid härden, men Lena, som ännu icke kände sig besitta äganderätt till Villerö, kröp ihop ytterst vid ingången med sin ena hand till huvudgärd. Hon hörde ännu enriset spraka av hjärtans lust, och medan hon somnade in, räknade hon de små gnistorna, vilka ovanför springan i taket seglade fram genom nattluften som stjärnor. Det var den femte... Det var den sjätte... Det var den sjunde... Så kom hon ihåg en av sina visor:
På veckans morgon den sjunde,
när klockorna de ringde till bön,
då grät hon av hjärtans grunde,
fast brudekransen ännu låg grön...
Nästa dag tänkte hon icke längre på att lämna holmen, och tredje dagen begynte de utan att märka det att alltid säga "vår holme". Var morgon landade de vid hällen, och sedan gick hon uppåt vindfället med sina getter eller följde honom för att vittja giller och snaror. Slutligen började hon också lära honom sin konst att flera dagar kunna föda sig på bär och stensöta och ingenting, och hon märkte, att han däri snart vann ännu större färdighet än hon själv. Han blev mager och torr som en avblåst gren, och ändå knöto sig hans senor allt hårdare. Alltid förblev han dock stilla och fåordig, och då hon sporde honom vad som tyngde hans sinne, gick han undan på sina egna stigar och blev länge borta.
De visste ej längre dagarnas namn, men blåsten förde om sabbaten klockringningens avlägsna ljud långt inåt ödemarken, och då påtog Johannes sin prydliga skinnrock och förde henne upp på den övervuxna ättehögen, från vilken de kunde se över myren och sjön. Med hennes hand i sin talade han då om Guds kärlek, som översållade armaste skreva med sina fagraste håvor, och ofta knäböjde de långa stunder i gräset och bådo, att han också skulle strö några korn av sin sådd i deras sinnen.
Efter sådana samtal vart dock Johannes alltid dubbelt tung till sinnes och uppsökte ensamheten.
Nätterna blevo allt mörkare, och ofta, när hon återvände från sin hjord, måste hon lysa sig med ett eldbloss mellan bergväggarna och de uppfläkta trädrötterna. De skyhöga idegranarna liknade tält, där svarta händer kravlade sig fram mellan trasiga våder för att gripa henne i flätan, men hon kände ingen fruktan utan tänkte endast på en enda sak. Vart hon gick och vad hon sysslade med tänkte hon endast på, att sommaren nu snart var liden och att ingen kunde veta vad som sedan skulle hända Johannes och henne.
Då blev hon en oktobermorgon väckt av Johannes.
- Minns du tranorna, du talade om? sporde han. Nu kan jag både stå orörlig som en torr enbuske och huka mig, så att jag ser ut som en sten, och lägga mig på marken, så att ingen kan skilja mig från en hög murket ris. Jag har lärt mig mer än så. Jag kan föda mig av bär och rötter, och tryter det kan jag svälta mig fram på ingenting...
Hon satte sig upp och lyddes till det avlägsna bullret.
- Det är inga tranor.
- Så vill jag rannsaka vad det är.
Han tvådde sig i sjön och påtog sin skinnrock som på en söndag, och sköt henne sakta tillbaka, då hon ville hålla honom kvar.
- Gå inte, Johannes, bad hon. Jag släpper dig inte från mig utan följer.
Tysta landade de med holmen vid hällen och gingo genom skogen nedåt bygden till ett kalt svedjefall, från vilket det var fri utsikt över ljunghed och ängar ända till Kerstin Bures kvarn och kyrkan.
- Johannes! utstötte hon nästan med ett anskri och grep honom hårt fast i rockskörtet. Kom med mig tillbaka till vårt!
Han svarade henne saktmodigt:
- Länge har nog mitt samvete svidit. Ser du, där nere på heden de grå varelserna med de smala benen? Och förposterna, som du berättade om, stå där också... Det är Måns Bock, som åter är ute på värvning. I den tranedansen lyster det mig själv att leka!
Han gick häftigt ifrån henne, så att skörtet slets loss i den brakande sömmen, och mellan ormbunkar och kolade stubbar började han springa nedåt heden.
Villrådig följde hon efter honom, men då hon såg hur han tilltalade förposterna och steg rätt in i den församlade skaran av väpnad allmoge, då gick hon sig varm för att hinna honom.
När hon kom in i ringen, stod han redan framför Måns Bock och fick sin värvpenning.
- Var har du undanstuckit matsäcksknytet, smålänning? frågade generalen.
- Jag har intet knyte, men i fem dygn kan jag föda mig på ingenting.
Lena trängde sig fram mellan honom och generalens mörkbruna häst.
- Han, Johannes där, är ingen drängpojke, utan vi ha vårt för oss där uppe på skogen.
- Angående det äktenskapet skulle jag helst vilja se svart på vitt, svarade Måns Bock och den hetsiga färgen steg och sjönk på hans panna allt eftersom han talade.
Då framräckte Lena på sina båda händer det avrivna skörtet och lät honom se, att det passade till skinnrocken
- Det vill jag kalla ett prästbevis på äkta pergament, utbrast han. Värvpenningen må därför bli din, min snälla ungmor, men pilten han har ren försvurit sig. Och nu, I Smålands gode bondemän, framåt i Jesu namn! Trummor ha vi väl inga, men än kunna i vår fattigdom träskorna stampa den gamla svenska marsch, som gör mig varm om hjärtat att höra.
Stavar och träskor smällde och klapprade i stenar och hällar. Till och med ryttarna hade träskor fastbundna på fötterna, så att de fåfängt prövade att nyttja stigbygeln.
När de sista bondemännen hade försvunnit över heden, gick Lena fram till kvarnen. Hon vågade icke berätta att Johannes dragit med ut i kriget utan talade endast om, hur hon råkat honom i skogen, och förevisade skörtet, som noga blev synat och vänt.
- Skörtet är nog det rätta, sade Kerstin Bure, och fast jag ogärna ser kvinnor i min tjänst, kan du väl få stanna hos mig tills Johannes kommer. Jag behöver sannerligen ett par starka armar, ty jag är till åren kommen, och alla mina drängar ha blivit stuckna av galenskap och lupit åstad med Stenbocken. Det finns snart inte en arbetsför man kvar i socknen, utom klockaren, den token.
Sedan hon hade sagt detta talade hon aldrig mer till Lena om händelserna i skogen och sporde ingenting om Johannes, utan fortsatte tigande sina sysslor som det blivit hennes vana. Kvarnen stod med orörliga vingar, ty det fanns intet mjöl att mala, och där hördes under de långa snögande vintermånaderna varken steg eller röster. Bettlarna, som gingo förbi på vägen, trodde, att där var obebott och öde.
*
När det åter började våras och vita, långdragna skyar ilade över himlen, kom en dag en gosse, het och flämtande, springande på vägen, och till var och en, som han mötte, ropade han ett ord ända till dess han försvann i skogen på andra sidan heden. Några timmar efteråt kom en ryttare i fyrsprång och ropade på samma sätt åt alla sidor ända till dess han var borta, och kvinnorna samlades flockvis på kyrkbacken. - Sverige, Sverige var frälst, och Måns Bock och hans getapojkar hade vid Sundet slagit hela fiendens här!
Endast Kerstin Bure tillfrågade ingen vad som skett utan satt var middag på kvarntrappan i det härliga solskenet och kardade ull med Lena. Bäst som de en gång sutto, flitiga och tysta, medan vårflödet porlade i diken och bäckar, hörde de, att klockorna ringde söderut i grannsocknarna, fast det var onsdag. Väntande uppställde folket sig utefter vägen på båda sidor, och i kyrkans vidöppna dörr framträdde församlingens stapplande herde, följd av sina kaplaner och i full mässkrud.
Ännu en gång slamrade i hällar och stenar träskornas välbekanta marsch, men nu vid säckpipor och skalmejor. Det var den återvändande bondehären. Det var djupa led av yviga skägg och sönderhuggna fårskinnspälsar och ärliga blå ögon. Med staven i handen och musköten vid remmen och breda hattar på det hängande håret tågade den hemförlovade skaran från sin seger. Långt i förväg gick budkaveln från kyrka till kyrka ända upp till de nordligaste små träkapellen, där lapparna bundo sina renar vid klockstapeln, och hela Sveriges soliga vår fylldes av klockornas lovsång.
Närmast framför skrindorna med de sårade red Måns Bock i sin grå syrtut och med ridpiska i stället för värja. Nedkallande välsignelse över sin räddare, hälsade honom allmogen med viftande förkläden och mössor, men han vände sig till sina fänrikar och ropade, att de skulle sjunga.
När rösterna tystnade, fortsatte Måns Bock ensam och sjöng vers efter vers, som han själv satte samman.
Kerstin Bure hade rest sig på kvarntrappan och såg och såg under den lyfta handen, men Lena, som så oförfärat strövat fram i ödemarkens snår, vågade den stunden icke längre bida och speja utan smög sig undan och kastade sig snyftande bland de tomma mjölsäckarna.
Steg för steg drog sig Kerstin Bure tillbaka uppför trappan ända till dess hon stod allra överst med ryggen mot kvarnväggen. Då slöt hon handen om ögonen. I den eftersta skrindan satt Johannes på höet bland de sårade, lika blid och stilla som alltid, endast blekare och med förband om armen och skuldran.
Allt hårdare slöt hon handen om ögonen.
- Så var han ändå den jag trodde, ehuruväl jag för att rätt pröva hans sinne annorlunda befallde. Då skall han ock, fast han är Kerstin Bures fosterson, för livet få den behålla som han själv valt, om hon än är den armaste getpiga!
Men i detsamma hörde hon, hur klockaren och hans ringare slamrade med luckorna på stapeln, och storklockan lät höra sina första slag.
Hon rynkade pannan och gick in i kvarnen sägande:
- Väl har jag intet mjöl att mala, men låter han sin klocka ljuda, fast han ingen son haft i kriget, då skall också min kvarn spela!
Knarrande begynte den vitdammiga axelstocken röra sig och snurra, och
medan bondehären sjungande drog förbi vände den tomma kvarnen allt
snabbare sina stora vingar.
