Sultanen, som förklädd och med en fikonkorg på hjässan gått omkring på gatorna och prövande samtalat med folket och många av janitsjarerna, mötte i seraljens trädgård sin moder.
Hon strök slöjan från sin skrynkliga panna och kastade armarna tillbaka.
- Folket är krigslystet, sade hon. När skall du åter församla det och hjälpa mitt nordiska lejon mot tsaren? Befall dina soldater att bära Mohammeds fana över den svenske konungens huvud och följa honom till strids!
Sultanen satte fikonkorgen på ett stenbord och svarade:
- Jag kände om honom blott föga, när han som flykting kom till mitt land. Snart talade män och kvinnor om intet annat än om honom. Hur kan, frågade jag mig, en förarmad ensam flykting utan makt med sin blotta närvaro så erövra ett helt folk? - Jag förstod det knappast, men vördnadsfullt ville jag räcka honom min hand, fast han var en hedning, och jag sände mina soldater mot hans fiender. Folket sköt glädjesalvor och tände lampor i moskéernas torn. Vid Pruthströmmen möttes härarna... Men hör mig! Fred blev sluten. Då såg min storvezir långt ute på strömmen en man på en simmande häst. Det var den svenske konungen, som i sporrstreck kommit med sina ryttare från Bender. Min storvezir har noga berättat mig allt, och han skälver ännu på rösten när han talar om den stunden. Utan att hälsa sprängde konungen till hans tält, och genomvåt av flodvattnet satte han sig överst på divanen under Mohammeds fana. Han begärde att genast få det nyss underskrivna fredsbrevet för att riva det i stycken. Där satt alltså, hundratals mil från sina egna stater, den slagne flyktingen med Mohammeds fana över sin kala hjässa, och stolt som hade hans rike sträckt sig ända ned till Arabiens öknar befallde han mina härar att fortsätta striden. Det var en blåsig dag. Tältduken fladdrade och slog. Allt emellanåt frasade det i fanan, och när han lyfte den knutna handen, stötte han sin handskkrage mot de heliga gröna tofsarna... Men jag säger dig, fred var sluten. Andra tider ha kommit. Var dag har jag i Bender låtit penningar och skänker av många slag överlämnas till din hjälte. Jag har bemött honom som min gäst, men i stället för att återvända till de sina, stannar han år efter år... Min storvezir råder mig att icke längre ödsla gåvor på de objudna främlingarna, av vilka vi ha litet gagn att hoppas. De äro för fattiga att kunna utföra några storverk. Där, moder, har du sanningen!
Det skymde medan han talade, men samma natt rådplägade i Thomas Funcks hus de svenska herrar, som blivit skickade till sultanens stad. De samspråkade ängsligt viskande, och när det började lida mot morgonen, sköt Funcken ljusstaken över bordet till bataljonspredikanten Agrell.
- Läs du något för oss ur Skriften, innan vi åtskiljas, ty med allt vårt rådplägande komma vi nu ingenstädes. Grossveziren förde visserligen sina soldater i elden, men han satte högre värde på en fylld börs och vackra slavinnor än på skottsår i sin vita arm. Vid Pruthströmmen lät han brädda sin turban med ryska mutor. Sedan dess äro turkarna oss emot. Må så vara att Gustaf Celsing med sin färdighet i deras språk lätt skulle kunna uppsätta en klagoskrift. Vem skulle dock kunna bringa den i sultanens egna händer! Väl mottar han klagobrev, när han om fredagen rider till moskén, men vi veta ju alla, att den, som har den dumdristigheten att framlämna ett sådant brev, genast blir fängslad, och kan han inte punkt för punkt bevisa sanningen av det skrivna, blir han utan miskund avrättad. Och vem har här bevis!... Därför säger jag, låt oss hellre höra några ord ur Skriften, och må sedan var och en gå till sitt.
Herman Tersmeden lyfte bibeln från vägghyllan och lade den framför Agrell.
- Jag aktar väl frimodighet, sade han, men i detta stycke måste jag giva Funcken rätt. Ägde vår konung Frankrikes skattkammare, skulle han vunnit långt fler provinser än han nu förlorat. Han skulle vid detta laget vara den största och mäktigaste bland jordens förstar... men fattigdomen binder våra händer. Vad äro vi väl? En stormakt med en tiggarstav i handen!
Under hela samtalet satt kommissionssekreteraren Celsing vid bordsgaveln vänd mot de tillskjutna fönsterluckorna. De andra ovetande hade han redan förut uppsatt ett klagobrev till sultanen, och han kunde med handen känna det under sin rock, men han visste ännu icke till vem han skulle våga anförtro sina planer. - Den dag, som nu gryr, tänkte han, är en fredag och sultanen skall då rida till moskén. Medan det nu dagas, vill jag noga beakta vilken av de närvarande, som först träffas av solstrålen från springan mellan luckorna, och ber jag den gode Guden att på detta sättet utpeka den man, som är mest värdig att bliva hans redskap. Till den mannen vill jag sedan vända mig i tillit och förtröstan.
Upptagen av sina tankar mäktade han endast stundvis följa de ord, som Agrell med tungsint stämma uppläste vid det nedbrända ljuset.
- Och kvinnan var klädd i en mantel av purpur och scharlakan och skimrade av guld och ädla stenar... Och jag såg kvinnan drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod, och jag föll i stor förundran då jag såg henne...
Celsing blygdes inför sig själv att icke uppmärksammare kunna lyssna på Agrell. Alltjämt satt han bortvänd och skuggade med handen sitt bleka ansikte. Han hörde bur staden vaknade, hur snabba steg gåvo eko över gatorna, hur åror plaskade, hur den första brisen skakade kastanjerna kring huset, hur böneroparna stämde upp sin sång.
Springorna lågade redan kring luckorna. Han vågade icke flytta sin hand från kinden eller maka sin stol.
Från mittersta springan föll rätt i hans eget öga den första solstrimman, klar och strålande.
Han reste sig så häftigt, att han, stammande, måste söka efter en ursäkt.
- Kära herrar, jag befinner mig inte fullt väl och går upp på kammaren för att vila.
Han förstod, att han icke längre skulle söka efter medhjälpare utan själv bli det ensamma sanningsvittnet. Morgonljuset fyllde hela hans kammare. Den var belägen över det rum, där de andra voro samlade, och trähusets väggar och golv voro så tunna, att han ännu kunde höra Agrells stämma.
Han öppnade dragkistan, där en mängd turkiska dräkter och dukar lågo bevarade till att begagnas av honom och hans kamrater, när de någon gång ville vara okända. Det glindrade i guldstickningar och tofsar, och långsamt uppknäppte han sin svenska rock och väst för att utbyta dem mot den främmande påklädseln. Men när han såg dem ligga på bädden, när han såg de hopsydda risporna efter ett sabelhugg på ärmen och när han på det utslitna fodret igenkände styngen, med vilka hans mor insytt fullmakter och passbrev, då ville han icke släppa den gamla dräkten ur händerna. Han kastade sig framstupa på sängen och drog kläderna samman i en omfamning och gömde ansiktet i rockfodret som mot en kudde.
- Gud, Gud! viskade han. Det är den mission du givit de svenske, att de mitt i en usel värld skola visa vad fattigdomen och en öppen panna kunna mäkta. Var det inte för sin fattigdom de blevo slagna! Var det inte för sin fattigdom de lyfte sitt huvud, så att de blevo ärade bland människor. Om de hade mynt att besticka Seraljen och icke blygdes att begagna dem, skulle alla sultanens knektar stå under deras fanor. Är det inte din vilja, att där tsaren gäldar med penningar, där skola de betala med sitt liv!
Genom golvet hörde han ännu, hur Agrell läste ur bibeln.
- Och jordens konungar, som med henne levat i yppighet, skola gråta och sörja över henne, när de se röken av hennes brand, stående på avstånd av fruktan för hennes plåga, sägande: Ve, ve den stora staden Babylon, den starka staden, att på en stund din dom är kommen! Och jordens köpmän gråta och sörja över henne att ingen mer köper deras skeppslaster, deras skeppslaster av guld och silver och ädelstenar och pärlor och fint linne och purpur och silke och scharlakan och allt deras luktträ och alla deras kärl av elfenben, av dyrbart trä, av koppar, järn och marmor, deras kanel och kryddor och smörjelse och rökelse och vin och olja och semlomjöl och vete och ök och får, deras hästar och vagnar och trälar och livegna...
Celsing såg för sig den stora staden och sultanen, som nalkades på sin häst, och han såg sig själv, som skulle lämna fram brevet. Men så tycktes honom att turbanerna förvandlades till hundlokor och maskrosor vid en gärdesgård, där några barfotade torparebarn lekte med en barkbåt i bäcken. På bänken uppe vid huset satt hans mor och visade honom hur skickligt hon sytt in hans fullmakter och passbrev under rockfodret. Han steg upp och strök sig över pannan och utbrast högt som hade han talat till henne:
- Hellre än att de svenske bli till en spottvisa och jagas sin färde som bettlare, må väl en av dem låta sitt liv!
- Med vem talar du? frågade i detsamma Agrell, som kom uppför trappan till kammaren. Du har låst dörren inifrån och unnar inte mig sängvila.
Ivrigt hoprullade nu Celsing kläderna i en duk och knöt noga igen byltet. Vid ena snibben fäste han en papperslapp, på vilken han skrev, att han testamenterade alltsammans till sin tjänare, på det att ingen främling skulle få bära hans hederliga gamla svenska liveré.
- Bästa bror, ropade han till Agrell, harmas inte över mina besynnerligheter, men låt mig ännu få vara ensam med mig själv några ögonblick.
Under tiden pådrog han de veckiga turkiska byxorna och stötte tofflorna på fötterna och trädde armarna i den guldstickade jackan. Så snart han hade gömt klagoskriften i gördeln och påsatt den röda luvan, öppnade han varsamt fönstret.
Agrell satte sig ned på översta trappsteget men ryckte allt emellanåt i låsvredet. - Celsing är en så blyg och stillfärdig ung man, tänkte han, att ingen rätt kan veta vad han går och bär på, men litet skulle det anstå en stugupilt som han att kasta sig in i några äventyrligheter.
Han ryckte ännu en gång i låsvredet och sade:
- Du är inte född att begå några dårskaper, bror Celsing, utan att med åren beskedligt sätta dig i ro med heder och odla din kål... Men vad skall detta betyda, att du går fram och åter över kammargolvet utan att vilja låta dörren upp?
I stället att svara steg Celsing upp i fönstret, och på grenarna av en kastanje klättrade han sakta ned till marken, för att ej vännernas varningar eller sista handtryckning skulle beröva honom makten över sig själv.
I trädgården gingo en mängd tjänare i ljusblå rockar med ofantliga galoner av guld och silver för att till det yttre dölja beskickningens armod, men de befunno sig på andra sidan huset. Utan att se tillbaka smög sig Celsing genom grinden, och när han omsider kom fram till torget mellan Hagia Sofia och Seraljen, ställde han sig under det stora trädet bland tiggarna och de vanföra.
Här är det rum, tänkte han, som Gud nu anvisat mig. Ni stackare på kryckor, ni arma, som knappast ha en sten att sova mot, lären av mina landsmän vägen till upphöjelse!
Han tog ej sitt öga från Höghetens Port, där vaktande kapidsjier höllo de nyfikna tillbaka med sina sablar och där, droppande efter nattens strida regn, två avhuggna huvud sutto spetsade i nischerna på muren. Ovan vid de låga tofflorna utan klackar kände han sig mindre än annars, men när han reste sig på tåspetsarna kunde han över turbanerna se in på den rymliga Janitsjargården ända fram till den andra porten, Välgångens Port. Vita evnucker röjde där en bred väg mellan väggar av guldstickat silke och vaggande turbanfjädrar. Skäggiga ulemas i violetta kåpor och blå stövlar, agaer i himmelsblå mantlar och soldater i höga gula mössor sträckte sig framåt och bespejade den ännu tillslutna porten. Genom den skulle sultanen komma. Han visste det. Han uppläste för sig själv ur minnet slutraderna i det brev, som hans fingrar kramade under gördelns veck: - Detta är utan någons begäran men för sanningens och de betryckta landsmännens skull skrivet av svenske undersåten Gustaf Celsing.
I det brevet hade han berättat om storvezirens och ämbetsmännens falhet, men då allt guldet och silket nu glittrade i solen, tycktes det honom, att han ändå sagt för litet. Han mindes kärran med halmsäckarna, på vilka hans sjuka konung åkte över stäppen. Han mindes, hur i Bender överstar och generaler svärtade sina förslitna rockar i sömmarna, för att bristerna icke skulle sticka turkarna i ögat. Och ändå hade han sett mäktiga sändebud buga sig för dessa flyktingar med en uppriktigare vördnad än den, varmed de bävande åskådarna nu sänkte sina turbaner.
En fasans tystnad bredde sig över människohavet, och ovan i höjden sjöngo böneroparna från Hagia Sofia. Han hörde dem hälsa Mohammeds kejserliga ättling från den kyrka, vars kupiga stenhimmel blivit byggd vid psalmsång till ett kristenhetens underverk och där benskärvor av heliga martyrer sutto inmurade bakom vart tolfte varv tegel. Han grep om en tiggares krycka för att kunna höja sig upp. I Välgångens öppnade port urskilde han storvezirens pyramidformiga huvudbonad och gröna kaftan, de ljusblå stallknektarna, de dunkelgröna agaerna av den kejserliga stigbygeln. De röda skarprättarna kommo med sina snören, kaffebärarna och vattenbärarna med sina handdukar, brickor och guldkannor, och slutligen närmade sig, beskuggad av sidenfanorna, sultanen, Achmed den tredje, tulpanfesternas och bröllopens herre.
Celsing trevade med båda händerna i sin gördel och ryckte fram brevet.
- Gud vare den olycklige nådig! sorlade tiggarna. Det är en sinnesrubbad, som inte vet vad han gör.
De togo fast i hans jacka för att hålla honom tillbaka, men de voro för orkeslösa och svaga. Då började en av krymplingarna att slå honom med kryckan, men han kände det icke, och med brevet lyft över sitt huvud trängde han sig in bland janitsjarerna och ställde sig mitt i sultanens väg.
Sultanen, som satt något framåtlutad i sadeln, var mycket blek, och hans ögon liknade eldsljus genom immiga rutor. Utan att hålla in hästen sänkte han sin hand och mottog brevet samt gömde det i sin med svarträv kantade vita damastpäls.
Skarprättarna grepo nu Celsing och ledde honom över Janitsjargården till en fängelsehåla, som var belägen under Välgångens Port.
- Du har djärvts att framlämna ett klagobrev, sade de. Månne du också har fullgiltiga bevis för det du skrivit?
Han vaknade upp och svarade:
- Bevis... Mitt ord... Tag mitt liv, tag mitt blod som bevis!
De skakade suckande på huvudet och lämnade honom i ensamhet, men på fängelsemuren föll en lika varm och klar strimma av dagsljuset som den solstråle, vilken om morgonen bestämde honom att offra sig. Det styrkte honom i hans beslut att med höjd panna invänta sitt straffs fullbordan.
Han tog en vass stenflisa från marken och förkortade de långa timmarna med att inrista ord just där strålen träffade väggen. Allt som strålen långsamt flyttade sig, följde han efter och utarbetade bokstav vid bokstav. När kvällen bröt in, hade han på modersmålets språk redan ingrävt följande rader i det avlägsna blodshäktets murbruk:
Jag frös och jag svälte
med fröjd för min hjälte.
De våra förblödde.
De ädlaste dödde...
När han hade fullbordat ordet "dödde", bleknade strålen och det vart mörkt. På avstånd bortom den tredje och innersta porten, Lycksalighetens Port, ljödo flöjter och guitarrer från Seraljens trädgårdar.
Då steg oron och ångesten åter i hans sinne, och han talade halvhögt och vred sina händer:
- Kvinnor och lustbarheter aktar jag litet... och drick och spis ej heller mer... Och allt detta utpyntade siden, som människorna längta efter? Fåfänglighet, fåfänglighet! Vad värde besitter det, när du väl äger det! Hur gott sov jag inte mången natt med min gamla klädesrock hoprullad under huvudet... Men där ute i världen är så mycket, mycket, som jag gick kall och likgiltig förbi. Finge jag min frihet åter, jag skulle kunna sätta mig under trädet hos tiggarna och visa på en av de små glänsande ödlorna i gräset och fröjdas åt att se den... Hjärta, hjärta, du som bultar så tungt, varför hängde du så tomt i mitt bröst, när dagens ljus ännu sken på min väg!
Timme efter timme vakade han i mörkret, och allt innerligare blev hans längtan att få återse sin ljusstråle på muren. Genom nyckelhålet kunde han skönja, att ett svagt månsken låg över marken, men omkring honom förblev det mörkt.
Då kastade han sig ned och fortsatte att uttänka de verser, som han nästa morgon skulle rista i muren. Han menade, att bleve han fri, skulle han upprepa och tyda de verserna för de fattiga under trädet vid Seraljporten, men såge han aldrig den öppna himmelen åter, då skulle kanske någon av hans olyckliga landsmän en gång hämta tröst av att finna de svenska orden på muren. När han hade fått hela stycket färdigt, satte han sig upp, och på tonen av en påskvisa, som han mindes från sin barndom, sjöng han med hög röst:
Jag frös och jag svälte
med fröjd för min hjälte.
De våra förblödde.
De ädlaste dödde.
Hans skara är fången
med gamla och unga.
Hans stjärna är gången
i skyarna tunga.
På främmande slätter
hans stoltaste ätter
vid kyrkorna tigga.
På strå fick han ligga
och nämns dock den störste!
I hungrande alle
på stenarna kalle,
kom, skåder er förste!
Medan han ännu sjöng glänste helt plötsligt ett rött sken mellan fingrarna, som han höll över sina ögon. Han reste sig. Var det äntligen soluppgången?
Men den röda strålen flyttade sig oroligt fram och åter på muren och allt närmare hördes steg och röster. Så blev det åter mörkt, och en nyckelknippa slamrade länge vid låset.
Två slavar inträdde med facklor, och framför honom på marken lade de ett hopknutet bylte.
Den ena slaven höjde därefter facklan och tilltalade honom.
- Padisjan hälsar dig och säger: Så stor är hans vördnad för de svenske och deras konung, att han hellre önskat se dig som sin gäst än som fånge. Din skrift vill han begrunda. Påtag nu den klädsel, som tillkommer dig, och gack i fred till ditt hus!
Celsing knäböjde och öppnade byltet och där återfann han sina svenska kläder. Han lyfte rocken upp mot facklan för att se att det verkligen var den riktiga. När han igenkände sabelhugget på ärmen och moderns sömnad på det gula fodret, avdrog han i slavarnas åsyn den turkiska sammetsklädseln och påknäppte åter sin nötta hedersdräkt.
Med hatten framför sig steg han ut i månljuset, men när han vid Höghetens Port kom till de sovande tiggarna under trädet, fattade han den närmaste gubben om skuldrorna och kysste honom.
- Du känner mig inte, sade han. Men om du rätt gjorde det, skulle du
följa mig till mitt folk, och det skulle lära dig vägen till
upphöjelse. Ofta såg jag min konung sova liksom du med en sten under
sitt huvud.
