Den glesnande skara, som följde konungen över stäppen till sultanens rike hade vid Bender slagit läger i en ljuvlig floddal. Mången officer bodde fortfarande på sin kärra som en bekymmerslös zigenare, men till vintern lät konungen uppföra hyddor och jordkulor, och av sultanen erhöll han dagligen i gåva fullt upp av penningar och livsförnödenheter. Det gick lustigt till i lägret, där trumpeter och trummor kallade till måltider och gudstjänst. Pasjan och hans janitsjarer tävlade om att hylla den besegrade kämpen, som aldrig smakade vin och föraktade att bo i staden och vars drabanter aldrig fingo äkta en kvinna. När jordarbetarna och deras hustrur sågo de blå ryttarna spränga fram mellan vingårdarna, skyndade de att möta dem, och slantar av guld och silver regnade i förkläden och korgar. Till sist ledsnade dock sultanen att fylla de storslösande gästernas händer med guld och deras krubbor med hö. Dukater blevo åter ett sällsynt skådebröd, och till och med den turkiska hedersvakt, som stått uppställd vid lägret, tågade bort.
Först då steg konungen ur tältet, där det översvämmande flodvattnet redan nådde honom på halva stövelskaftet.
Han fattade överste Grothusen vid armen. - Vi ha sagt dem att vi inte draga åter till kristenheten så framt vi inte få ett följe av femtio tusen turkar. Därvid skall det förbli. Just efter man nekar oss penningar, skola vi trolla. Hovhållningen skall inrättas tredubbelt präktigare än tillförene, och utom kungstaffeln och hovmarskalkstaffeln skall här var dag dukas ett rikligt bord för främlingar.
Därefter steg han ut och befallde soldaterna att på den höga stranden framför byn Varnitsas halmtäckta hyddor uppbygga ett kungshus och en hel krigarestad med gator och stenlagda gångbanor.
Den nya staden på sultanens mark erhöll namnet Carlopolis. Med hurtigt mod knöto de ärriga krigarna förskinnet om livet mitt för de gapande turkarna och begynte smida de konstigaste lås eller snickra de prydligaste dörrar och fönsterkarmar. Segervana generaler och överstar kommenderade i solhettan över timmermän, murmästare, gipsmakare, stenhuggare och glasmästare, och mitt ibland dem gick den haltande konungen med så rosiga kinder och molnfri panna, som hade alla Ukrainas olyckor länge sedan slätats ur hans minne.
Likt en rhenborg höjde sig snart kungshuset med sitt branta tak och sin röda altan och med utsikt över den strida Dnjestern. Sammetssadlar med rosenstenar och turkoser på pistolhölster och remtyg upphängdes runt den tegellagda vinden. Rikt beskurna dörrar med blankgnidna mässingslås öppnades från förstugan till de två salarna och åtta kamrarna, vilka sirades med franska tapeter och brokadklädda divaner. Mattorna voro så tjocka och mjuka, att icke ens de tyngsta soldatstövlar väckte ringaste buller, och i taket fladdrade om aftnarna rödaktiga lampor liksom för att belysa dansande slavinnor. Utanför sträckte sig gator mellan officerarnas och kanslisternas små putslustiga äventyrarslott. En skön träbro i regnbågens färger ledde över en djup grav till Varnitsa; och runt hela det trotsiga lägret uppkastades vallar och förskansningar. Hela denna befästade stad uppbyggde alltså de flitiga svenskarna, så snart de blevo utan penningar. Den ovetande tiggaren, som gick förbi utefter floden, trodde att det vänliga lantfolket valt en av sina herdar till konung och där rest hans huvudstad mitt i ett rike av vingårdar och vallrop och fågelkvitter.
Utanför kungshusets port lågo tama hjortar och rådjur med blicken mot tröskeln för att följa efter konungen, så ofta han gick ut, och storvingade fjärilar satte sig lugnt till ro på den gula högkvartersfanan, vilken med de främmande tre kronorna i sin vapensköld stod nedstött i marken framför skiltvakternas trummor och musköter. I mullbärsträdens skugga på de med gräs och blommor övervuxna sluttningarna sutto vid vattnet nakna och badande krigare utan tanke på de forna vedermödorna, ty de glömde svedan av sina sår samma dag de läktes och ärrades. Andra provade skrattande sina musköter på snäppor och harar eller strövade kring på fältet mellan bomullsplantor och betande buffelhjordar ända bort mot de långsträckta och kulliga bergen, vilka omfamnade hela den vackra bygden i sin svartblå krans. Ännu med känningar av sina svåra blessyrer lågo på gräsvallen mellan kojorna Hård och Gierta i skjortärmarna vid en flaska vin och spelade labet med den larmande Axel Sparre. Kasten Feif uppsatte på väggarna under sitt låga tak de kopparstick över det nya slottet, vilka skickades från Stockholm. Utan att någonsin få rätt tvistade han där alla förmiddagar med konungen, som, ännu strängare än Tessin, icke ville veta av några statyer eller onödiga prydnader inom byggnadskonsten utan endast ädla linjer och stora ytor. Måns Fransöske, som nu blivit så turkisk att endast den kostbaraste tobak var god nog, satt vid sin pipa, men han måste hålla den och stoppa den med samma hand, ty vänstra armen var bortskjuten. Livmedikus Skraggenstjerna stötte pulver i en kittel, och över honom hängde i dörren krukor och pisangflaskor. Kapten Konrad Sparre, som med sina kamrater Loos och Gyllenskepp nyss hemkommit från en vallfärd till Nilen och Jerusalem, hade hela sin hydda full med gudabeläten, mumier och uppstoppade krokodiler. Där hade på en vink vuxit upp en dvärgstad med sina samlingar och ämbetsverk, men många palats voro ej högre än att ägaren kunde stå och vila sig med armbågen på taket. Invånarna vaknade och gingo till sömns vid trumpetstötar, och tidigt var morgon, när dimman lyfte, syntes en välvillig man som i styva galonerade kläder och med skuldrorna höjda och läpparna viktigt hopdragna rodde sig mot strömmen ut på floden. Det var Hultman som i en hög tennkanna hämtade det klaraste dricksvattnet åt sin konungslige herre.
Just där flyttfåglarnas långa streck om hösten brukade draga bort, stod det dystert gulgrå fästet i Bender med sin fyrkant av spetsiga tornhuvar, och därifrån strömmade dagligen i ständig marknad ett tåg av janitsjarer, tartarer, armenier och zigenare. De knuffades bland zaporogernas jordkulor nere vid floden, där Mazepa hade dött med huvudet i sina kvinnors knä, och när de väl fingo sina kameler och åsnor bundna vid träden, koxade de nyfiket på stekpannorna i kökshuset och på Brandklipparens isgrå länd i stallets främsta spilta. Åt alla sidor utbjödo de sina druvklasar, sina får och höns och hejdades ibland av bajonetten när ett främmande sändebud anlände för att uppvakta den svenske konungen mitt i hans landsflykt och olycka. Stundom mötte de kuriren med postväskan eller en fattig pommersk bondson utan skor, som frivilligt gått den långa vägen tvärs igenom Europa för att lämna sin konung hundra dukater till respengar. Tätast vimlade dock tarbuscher och turbaner nedanför kungshuset, på vars altan trettio musikanter spelade på violiner, lutor och oboer. Så snart de tystnade, uppstämde turkarna nedanför med mässingstallrikar, skalmejor och trummor. Dessemellan omfamnade janitsjarerna sina svenska vänner eller satte sig belåtna och eftersinnande på marken och stirrade mot kanslihusets öppna fönster, där två besynnerliga, ivrigt skrivande gestalter lutade sig över bordet. Så snart de båda herrarna ville se varandra i ansiktet, måste de vända på hela kroppen, ty ingendera hade mer än ett öga. Den ene, som jämt stack fjäderpennan på tvären mellan läpparna, var den luddslitne hovkanslern von Müllern. Den andre däremot, som hade fickan full av konfonium och allt emellanåt lade en konfektsbit på tungan, var överste Grothusen. Han satt omsvept i en karmosinfärgad nattrock av siden. Halsduken av franska blonder och den korpsvarta lockperuken gungade och pöste, men på fötterna hade han ett par tunga soldatstövlar, ty konungen hade en natt smugit sig in till honom genom fönstret och stoppat hans sammetstofflor i glödhögen. Ansiktet var gulare än en torkad citron, men det kvicka ögat glindrade och klippte, och så snart han öppnade munnen, begynte Müllern hoppa på stolen och skratta.
Snart skockades dock skyar över bergen, och på den frusna Dnjestern åkte soldaterna slängkälke med turkarna, så att turbanerna rullade utefter isen. Fönstren stängdes, och en gråmulen morgon kastade Grothusen ifrån sig gåspennan med sådan fart, att hon i korsdraget från springorna blåstes över bordskivan och blev liggande på golvet.
- Müllern! sade han. Av brist på hö ha vi nu måst skjuta nitton vackra handhästar. Kan jag inte hastigt få låna ihop ännu tusen pungar, då äro vi bet! I hela Carlopolis finns snart inte så mycket som en hästskosöm, som längre kan kallas vårt - hur än jag schackrar med både kristna och hedningar. Krediten är slut. Bien! Va la banque! Vi gingo inte heller åstad för att samla penningar utan snarare för att avskaffa deras värde.
Han avlyfte peruken och strök över sin heta hjässa, men Müllern bara skrev och skrev och frågade med klagande stämma:
- Och hans majestät?
- För ögonblicket sitter han i matsalen och läser Corneille, men han har en skalk bakom vardera örat och kniper i sidan på det sättet som han alltid brukar, när han nyss fattat något vågsamt beslut. Han är så glad däråt, att han värmer en annans syndarehjärta, innan man ens riktigt vet vad det gäller. Det finns en ting, min bror, som alltid harmat mig. Världen är full av beundrare som skråla hans majestäts lov, därför att han kan sova på snödrivan och dricka vatten ur träskålar. Och visst är han en sådan man och väcker därmed alla dagar vår häpnad. Jag vill bara säga, att han till på köpet är något ännu mer. Det är inte bara soldatgriller under den hatten. Hör honom disputera med Feifen om de sköna konsterna eller med mig i filosofi! Och så vid sidan därav dessa - salvo honore - rena små tölpaktigheter, som när han knappast kan plita samman ett läsligt brev! Känner du inte i allt detta igen de svenska själsgåvorna, just när dessa äro som mest lysande? En glittrande väv av praktfullaste guldbrokad... och så här och var stora mörka revor, genom vilka man kan sticka händerna! Undra på om de svenske för en sådan man gå i döden som för sig själva. Begär inte att han helt ångerfullt skall traska hem som den förlorade sonen och förevisa sina tomma böxsäckar. Säg mig hellre, var fanen skola vi få pengar?
Nu stack Müllern pennan bakom örat.
- Både Vår Herres och våra förstars gunstlingar bli hårt ansatta av medmänniskors avundsjuka, och du och din vigilans kalfatras här i lägret med större hetta än du anar. Sanna mina ord! Slå du hurtigt ihop kassaboken och häng nattrocken på spiken och pådrag ditt gamla obristliveré, ty inom ett par dagar ha vi kravall. Redan i förrgår, när pasjan från Bender kom ridandes och klöv luften med sabeln och i storherrns namn befallde oss att packa oss åstad hemåt, begrep jag, att hans majestät skulle fatta ett förfärligt beslut. Och har du märkt, att värjan hans alldeles som fordom beständigt sitter tre tum ur skidan?
- Nåja, så få vi klappa och slå - bara det blir slut. Hård längtar så det blixtrar om ögat... Herein, herein!
Grothusen vände sig om och hälsade de tre män, som stego över tröskeln. Den ene hette Axel Roos. Han var en smärt och brunlockig livdrabant, och för honom fanns ingenting annat i världen än fosterlandets och konungens ära. Den andra kamraten var löjtnant Olof Åberg. Hela hans mannavulet fula ansikte var ärrigt av värjhugg, och en granatskärva hade krossat båda framtänderna. Den eftersta däremot var endast en simpel livgardist, som hette Seved Tolvslag, men han gällde för den starkaste och längsta soldaten i Carlopolis, och han kunde böja upp en hästsko eller krama samman en tenntallrik som ett armkläde. Aldrig hade någon hört honom skratta. Med sitt väderbrända och nästan svarta ansikte stod han lika skrämmande bister antingen det var fråga om en psalm eller en lek, och att ensam och tigande gå på post i kalla nätter med händerna instuckna i rockärmarna tycktes vara hans livs största förnöjelse.
- Jag har låtit kalla er, sade Grothusen kastande huvudet tillbaka. Vi nämna er utan åtskillnad till rang våra tre tappraste karlar. Gån flitigt omkring bland officerare och manskap allt efter ert olika stånd och intalen de vacklande mod. Snart lära vi här få bevittna en händelse, som kommer att överträffa allt vad vi hitintills upplevat. Vi ha hunnit gränsen för det möjliga.
Medan han talade ömsade han klädsel. När han som bäst häktade värjbältet, förmörkades fönstret av en ryttare, som knackade på rutan.
Det var konungen.
Han satt så strålande som hade han nyss tömt en evig ungdoms trolldryck. Hans dräkt var lika enkel som alltid men utan fläckar, och i nacken hade han till och med det glesa håret hopbundet i en knut. Pojken sprang honom i ögat, och han knackade ännu en gång med ridpiskan på rutan.
- Grothusingen, nu skola vi in till Bender!
Den villrådige översten sprang ut på trappstenen.
- Men ers majestät har ju aldrig förr kunnat förmås att rida dit in, och just nu ringer det i stormklockorna. Man har ledsnat på så förnäma gäster, och det är slut med den gamla vänskapen. Si själv, här finns knappt en enda turk längre i lägret. Man hoppas att vad det lider få hugga ned oss allesamman och plundra oss inpå bara kroppen...
Konungen log och nickade.
Då bredde sig en munter flamma över Grothusens panna, och nästa ögonblick stegrade sig hans klippare bredvid konungens.
Mot vanan red konungen i gående bort över fältet. Under kojornas framskjutande halmtak stodo mellan de grant bemålade träpelarna redan hotfulla flockar, väpnade med liar och musköter, men konungen viftade åt dem med handsken som åt undersåtar. Vid Benders dammiga gator utan stenläggning hade försäljarna hakat luckorna för sina bodar, och soldater och köpmän tågade beväpnade fram och åter. Ur minnet uppläste de sultanens brev, som givit dem rättighet att med våld tvinga svenskarna till hemresa. De överröstade varandra med vilda krigsrop, men när de oförmodat igenkände konungen mitt ibland sig, när hans häst trampade på deras mantlar och kaftaner, då sänkte de sina spjut och kastade sig med pannan mot marken.
- Haha! jublade de yngre flickorna bakom haremsgallren. Hans huvud är för litet till kroppen, och kroppen för liten till de förskräckliga stövlarna. Haha!
Men hustrurna och de äldre kvinnorna makade dem förtrytsamt åt sidan.
- Allah, om vi hade en sådan herre!
Därvid räckte de sig till de förtorkade lövslingor vilka sedan sommaren sutto uppfästa utefter fönsterkarmarna. De kastade blad och blommor över honom, så att en vissen ros blev liggande på hans hatt - och under tiden ringde tornklockorna för att kalla befolkningen i vapen mot svenskarna och deras förste.
Lugnt hälsande som under en lustritt fortsatte han gata upp och gata ned ända till dess det fria fältet i solbärgningens ljus åter låg framför de båda ryttarna.
Grothusen pekade över en låg stenmur.
- Betrakta den gräskullen där bredvid salig biskop Malmbergs sista vilorum! Det är Mazepas grav. Två underliga ord! Mazepas grav... Så kan jordisk storhet lykta.
Konungen böjde sig åt sidan och lade förtroligt sin hand på gunstlingens knä.
- Grothusingen! Faller ett visset löv till marken hundra år i dag, så är den händelsen en följd av otaliga andra små obemärkta händelser. Detta ögonblick är en länk i en kedja av händelser, som går tillbaka ända upp i evigheten och Guds skaparehand. Faller också nu ett löv till marken, så är det därför, att just den händelsen och intet annat kan ske i denna stund. Mäktade vi att se allt, som skett, lika klart som en rad siffror, skulle vi också kunna räkna ut allt som skall ske intill världens ände. Vi skulle då kunna förutsäga den dag, det timslag, som blir vår bane. Låt oss därför inte heller vankelmodigt ängslas!
Halvt med en undersåtes bävan och halvt med en hängiven väns ömhet fattade Grothusen konungens hand. Han hade sett att konungen bland Varnitsas vinkullar hos sin sista tappra skara, långt från de efterhängsna små regeringsbestyren, kanske firat sina lyckligaste år, sina dagars söndagsvila, att han kommit sina följeslagare allt närmre som god kamrat. Den kalla februarikvällen blev stjärnklar och hög, och nu vid Mazepas gravkulle ville Grothusen tala, men han hade icke längre välde över sin egen stämma.
- Res hem! viskade han. Så sant jag lever, en Karl den tolfte skulle bli stor som fredskonung och fullborda vad Kristina aldrig förmådde, därför att hon var en fåfänglig kvinna. Res hem! Där är uppror i antågande. Säg inte, att jag inte känner de svenske. De ha hustrur och barn också de. Finge vi en stor segrande turkisk här till följe, ja, då kunde vi grunda ett protestantiskt statsförbund under en svensk kejsare. Men det är med turkar som med pärlor: de kosta pengar. Snart har jag inte längre en enda dukat till mutor. Vi måste böja oss, böja oss för vår egen fattigdom, vår gamla, tunga, erbarmliga fattigdom. Det är den och inte människor, som besegrat oss... Att se dörren vidöppen och visas bort bara för sin tomma tiggarsäck!
När konungen förblev tyst, böjde sig Grothusen närmre honom i halvmörkret, men for samman. Hans egna ord hade förjagat det lyckliga ögonblicket, då han satt ensam med sin konung i ett förtroligt samspråk. Vännen hade försvunnit bakom en kall fast ännu småleende mask.
Då prövade Grothusen att skämta.
- Ja, hade vi pengar, då skulle vi bestycka vårt läger med grova kanoner och göra det till ett Jomsborg mitt i fiendelandet, och likt drabanterna skulle vi alla förplikta oss att aldrig äkta en kvinna. Där skulle vi sedan avlysa alla pengar och spisa vid ett gemensamt bord, men inbjuda Leibniz och andra stormän att sitta på hedersbänken. Med dem skulle vi samla de olika lärorna i en förklaring, så att vår kungsborg, fast utan både land och vasaller, skulle bli ett evärdligt tempel av sanning och försoning. Allt det skulle vi... Men nu återstår oss endast att vika eller fäkta!
- Det återstår oss endast att fäkta! svarade konungen och gav sin klippare sporren med sådan häftighet, att Grothusen blev sittande med den tomma handsken i handen.
Han vände och betraktade den stora handsken. Slutligen kysste han den och gömde den under rocken vid hjärtat samt viskade:
- Där skall den sitta ända till dess min kula susar!
