I väntan på belägring öppnade svenskarna några steg från kungshuset en brunn, som ett svalt källsprång fyllde med det mest kristallklara vatten. Varnitsas kvinnor menade, att den, som drack av det vattnet, blev hård både mot kärlek och skott. Det kunde de bäst se på gubben Grothusen, tyckte de. Han drack bara vin och smakade aldrig en enda bägare från brunnen, och därför var han också så kärlekskrank, att var han mötte en vacker flicka, lyfte han på den galonerade hatten och klappade henne med pekfingret och långfingret under hakan. Så var det icke beställt med den andra skaran.
Åbergs rynkigt griniga ansikte speglades ofta i brunnen. Med torvhackan under armen drack han sig otörstig och skyndade därefter till soldaterna vid skansverket. Kring hela lägret uppkastade de ett bröstvärn av tunnor, sängar och kärror och de spadar jord, som kunde brytas ur den frusna marken. Konungen stod själv och inflätade vidjor och rep mellan stolsben och vagnshjul. Lantfolket flydde, så att Varnitsas kojor blevo öde, men en stor oöverskådlig här av turkar och tartarer uppställde sig i en vid ring med sina mörsare och fältstycken, och sent i frostiga nätter böjde sig en lång skepnad över brunnskanten och slamrade med bleckmåttets kedja. Det var den posterande Seved Tolvslag, som nyss hjälpt några janitsjarer att hemligt insmuggla sina hönskorgar och hösäckar. Strax bredvid stod Grothusen framför en lykta, och med sina från engländare, fransoser och judar hoplånade fyrkar betalade han allt till tredubbla värdet som hade han var morgon vaknat med stövelkragarna fulla av dukater.
Ibland sprängde de svenska dragonerna på ljusan dag ut på fältet och hemförde bufflar och får mitt inför de belägrandes ögon. Eller också red konungen till de fientliga vakterna och mönstrade dem och eftersåg att de fullgjorde sin plikt samt lärde dem att skyldra på det svenska viset.
I kungshuset fylldes fönstren till manshöjd med jordsäckar eller stängdes med pålverk. Hultman och lakejerna inburo i matsalen den långa ekkistan med bordsilvret, och bland soldaterna på vinden instuvades de franska tapeterna och sidendynorna och de viktigaste böckerna och handlingarna. Regementsrullor, Tessinska kopparstick och franska tragedier bäddades sida vid sida under schabrak, översållade med guld och ädelstenar, och framför högvakten utdelades patronkök och musköter. Hela den lilla kungsstaden, hundratals mil från det egna landet, hade knappt så många mans besättning, som skulle tarvas för att uppsätta ett enda fulltaligt regemente. Själva den högtidliga hovmarskalken Düben måste med svetten i pannan öva och exercera sina lakejer, kökspojkar, bagardrängar och silverknektar. Mästerkocken Boberg fick kasta sleven på hyllan och mellan Hultman och den pustande köksskrivaren stampa i stenarna med huggvärjan vid armen. Barhuvad, rådvill, bekyttad, med blankslitna rocksömmar och bläck på fingrarna marscherade Müllern framför sina kanslister.
- Si på hans majestät! viskade han till Düben. Djärvheten är en själens munterhet! Äran har blivit honom så dyrbar, att får han bara behålla henne ofläckad, kan snart ingen olycka längre bekymra honom. Men det säger jag, att för min del sträcker jag pliten, så snart de bruna vildarna därute storma an. Är det förnuft att fem hundra man skola slåss mot tjugu eller trettio tusen?
När han fick syn på holsteinska sändebudet Fabrice, vilken en sista gång ridit ut från Bender till lägret för att beveka konungen till avtåg, lät han liksom av en händelse sin tropp marschera fram till holsteinaren. Genast skyndade då de svenska herrarna att lämna denne till förvar sina plånböcker, snusskedar, fingerringar och penningpungar! När Fabrice slutligen red bort, hade han så fullt av dyrbarheter under rocken, att han icke kunde knäppa den. Då begynte också manskapet att gömma sina tillhörigheter. Den sista i åratal burna dukaten uppsprättades ur västfodret, och samman med ringen av silver eller tagel, vilken skänkts av deras första käresta, blev den gömd i ett fikon, en trädstam eller jorden. Kammarherre Klysendorff stod själv med spaden i handen mellan soldaterna på strandsluttningen och nedmyllade bredvid en vinstock sin gamla farmors porträtt på elfenben.
- Jag är till åren kommen, sade han, och bruten av gikt och krämpor. Jag anar att jag nu skall stupa. Hellre vill jag dock anförtro mina tillhörigheter åt mörka jorden, där jag själv snart skall ned, än åt snikna plundrare. Det kommer att växa gräs och grönska över de små minnesgåvor och besparingar, som vi fattiga landsflyktingar här gömma i den främmande marken.
När han lämnade från sig spaden till nästa man, hörde han konungens röst och vände sig.
Brännande i kinden som en femtonårig, men i dag befallande som en kejsare över förstar, satt konungen på sin häst vid den yttersta förskansningen, och kring honom samlades de förnämsta svenskarna. Gierta, som vid Poltava för honom vågat sitt liv, och Hård, drabanternas stridslystne hövding, stödde sig mot sina värjor. Inställsamt och tisslande lutade hovpredikanten Brenner sitt svällande kerubansikte än till den ene, än till den andre, och hans ämbetsbroder Aurivillius ryckte honom i kappan, men general Daldorff slet upp skjortan över sitt sönderhuggna bröst och talade till konungen frimodighetens ord.
- Här, ropade han och pekade på sitt bröst, se här bevisen att vi alltid varit färdiga att för vårt fädernesland offra sista blodsdroppen! Vi äro det också nu, men nedlägga vi ock alla härvarande turkar, vi få sedan snart hela storherrns makt över oss. Alla veta vi, att icke blott Turkiet utan också sjömakterna erbjudit sig att med största ärebetygelser föra vår konung till hans stater, och genom Tyskland står ännu vägen öppen. Turkarna ha överhopat oss med gåvor och vänskap, men till lön ha de fått öppet förakt...
Konungen svarade:
- Turkarna sälja sig åt den mestbjudande och därför äro de förakt värda. Fordom haven I kämpat som tappra krigare, men nu talen I som pultroner. Lyden, vilket är er plikt, och visen er hädanefter sådana som I hitintills varit.
Därvid klappade han Daldorff på skuldran som en god kamrat utan all harm och red till kungshuset, medan fiendens fältstycken började dåna.
Klysendorff, som var en försagd och stillfärdig man, stod ännu bland soldaterna, och han tilltalade dem sakta.
- Väl vet jag att världen hårt skall döma vår nådige konung för det, som nu lärer ske, och hålla honom för en galning. Men större galningar äro de turkar som tilltro sig kunna skrämma bort honom med våld. Om än alla övergiva honom, visen, I ringa män av ledet, var troheten djupast sitter i bröstet!
Genomträngande skrin fyllde nu hela den vackra ängden, och fienden stormade an, men Grothusen stod i sin galonerade paradhatt vid skansverket och hejdade janitsjarerna med de vänligaste hälsningar och trotsigaste infall. På måfå grep han ur rocksäcken dukater, Albrektsdaler och konfektbitar. Han strödde dem om vartannat åt alla sidor, och när han pekade inåt lägret, sken över kungshuset en tredubbel regnbåge, och framför dörren satt konungen lugn och stolt på sin rykande häst.
- Nej, nej! sorlade janitsjarerna och svingade sablarna mot sitt eget
befäl samt tågade tillbaka inåt staden. Vi anfalla inte det
järnhuvudet. Vi äro hans vänner. Låt honom få betänketid till
morgondagen.
