Det blev söndag, och i kungshuset uppstämde svenskarna högmässans första psalm som hade ingenting varit på färde. Jordsäckarna och de frusna vattentunnorna stängde fönstren, så att salen liknade en skum fästningsgång. Två vaxljus brunno på det med en vit duk betäckta bordet, och predikanten böjde sig djupt ned över bibeln för att kunna läsa dagens text.
- Och då han steg i skeppet följde hans lärjungar honom. Och si, en stor storm uppkom på havet, så att skeppet översköljdes av vågorna; men han sov.
Konungen stod närmast framför bordet med pälsmössan i handen. Hans beslut var fattat, lugnt och glatt utan strider, endast med längtan. Vid Poltava hade olyckan fallit över honom mitt under feberyrseln som ett skrede, och innan han förmådde resa sig från sjukbåren låg allt förhärjat. Nu var han åter sin egen överman. År för år, dag för dag hade han sett maskorna brista i det nät, som han försökt att knyta, men som endast kunde bindas med guldtråd. Han brann av iver att äntligen bli detta lumpna ränkspel kvitt och i dagens fulla ljus få vädja till huggvärjan. Riga, Pernau, Reval, Viborg, Keksholm... Vart namn, som drog genom hans minne, pekade på förlorade städer och provinser. Vad mer om han föll! Jordelivet var kort, men kämpabragdens ära evinnerlig!
Predikanten lutade sig åter över bibeln.
- Och hans lärjungar gingo fram och väckte honom sägande: Herre, hjälp oss, vi förgås!
En första kanonkula träffade nu kungshusets djupa mur, men blev sittande i det mjuka teglet, och predikanten fortsatte.
- Och han sade till dem: I klentrogne, vi rädens I?
En officer skyndade fram till konungen och viskade:
- Ingen lärer för bullret längre kunna höra textens ord, och nu storma turkarna.
Konungen svarade:
- För kulornas skull få vi inte avbryta vår gudstjänst, men var och en bland oss tör behövas på sin post.
På kungshusets altan uppspelade musikanterna med dundrande pukor dalpolskan och fackeldansen. - Allah! Allah! svarade turkar och tartarer, och de vita rockarna fladdrade, medan de i tusental stormade in över förskansningarna och svängde kroksablar och spjut. Somliga janitsjarer stucko dock klingan under armen och räckte broderligt övertalande sin tobakspung åt svenska vänner och bekanta. När konungen med dragen värja red in i handgemänget, såg han man efter man av de sina sträcka vapen, och han rodnade. Han ropade på Grothusen och Daldorff, men ingen svarade honom. Då märkte han att striden gällde honom själv allena, och de som icke ville fäkta voro därtill icke heller värdiga.
- De som ännu ha mod och trohet i bröstet må följa mig! ropade han.
Då samlade omkring honom Seved Tolvslag de simpla soldaterna och kökspojkarna och lakejerna, som nyss med möda övats i de första handgreppen. Troget fäktande på liv och död omgåvo de konungen, medan han sprang av hästen och rände huggvärjan genom de närmaste turkarna. Framför honom gick Seved Tolvslag som en svart bärsärk och skyldrade med musköten, men så snart fienden trängde sig i vägen, gjorde han en sväng med bajonetten och skar en skörd åt döden. En pistol riktades mot konungens tinning, men liksom rörd av en osynlig hand böjde han huvudet en fingersbredd åt sidan - och kulan snuddade endast över hans ansikte, men kastade Hård sårad till marken. Han såg general Axel Sparre bindas och avklädas. Slamrande värjor och sablar höggo djupa hak i varandras egg. I brottning med sin egen livdrabant Roos och två svenskar blev han järnhårt fastgripen om midjan och mot sin vilja införd i kungshuset, varefter porten bommades.
Det var icke så han önskade den svärdsleken. Vredens och stridslustens otålighet tände feber i hans blod. Med avsvedda ögonbryn och blödande på näsan och örat mönstrade han i hovmarskalkens kammare sitt fyrtiotal av kämpar och nickade förnöjt åt gamle Hultman som med ett stort förband om hjässan och musköten på axeln stod i ledet bredvid Wolberg och Groll och Friberg och alla de tappraste bland de trogna. Med rynkad panna och ljungande ögon och den långa värjan halvlyft stormade han framför sina män genom salar och rum, där plundrarna redan hade inträngt. Roos sköt och fäktade vid hans hjärtsida. Den sotiga och tandlösa Åberg hukade sig under hans arm som en grinande evnuck och riktade värjstötarna uppåt mot turkarnas magar och bröst, men Seved Tolvslag gick sin raka väg framåt och grep man efter man vid skägget och vältrade dem ut genom fönstret. Han ryckte till sig vapnen och bröt sönder dem under foten och kastade sedan bitarna ut på gården. Det flämtade och frustade eld från fängkrut och pipor. Ho! Det sjöng i korsade klingor och susade som harpslag.
I storsalen, där de två halvbrända vaxljusen ännu skeno på den uppslagna bibeltexten om mästaren, som vaknade och näpste vädren, kunde svenskarna endast igenkänna varandra på sporrstövlarna under den täta stigande röken. Med ett så vilt skrän att många av de yngre ryste samman, begynte plötsligt janitsjarernas tofflor och tartarernas gula halvstövlar och vita rockar att klättrande stiga upp i själva röken som på trappsteg och försvinna. Fåfängt höggo och stungo värjorna åt alla sidor, utan att längre träffa annat än tomma luften.
- Det är trollfolk! mumlade Hultman och stannade bredvid bibeln, men konungen stötte en vattentunna ur fönstret, så att röken strömmade ut. Då hittades plundrarna hängande på dörrar och lister, och på nytt dånade den yra lejonjakten genom kamrarna.
När äntligen alla fiender voro utdrivna, ställde konungen sina återstående trettiotvå stridskamrater i små flockar vid vart fönster och gick själv omkring bland de döda och tömde kulorna och krutet ur väskorna på deras banteler. Ännu blödande, lät han sin ena sårade hand förbindas av Roos, som nyss med ett pistolskott räddat honom i ett handgemäng mot två turkar.
- Jag ser, sade han, att Roos inte övergivit mig, men var äro månn alla de andra, som svikit?
- Största delen lärer vara död eller tillfångatagen.
Konungens blick ljusnade därvid än mer, och han tog Roos vid handen och ledde honom tillbaka till storsalen, från vars fönster musköterna slungade sin eld mot den allt närmare anryckande fienden. Djup skymning rådde därinne, ty det led redan mot mörkningen, men mellan tunnorna och jordsäckarna syntes den vida ringen av rustvagnar, dörrar och vinkar, bakom vilka turkarna närmade sig steg för steg, och hela gårdsplanen täcktes av stupade.
En kagge brännvin nedlyftes från vinden för att stilla den svåra törsten, och han, konungen, som ingen sett smaka annat än vatten, gick från knekt till knekt med glaset och uppmanade dem att icke taga mer än en klunk var. Men när slutligen icke heller den styrkedrycken längre ville läska, hämtades vin och därmed fyllde han samma glas, som nyss gått från mun till mun bland manskapet, och tömde det själv som en gelike.
- Det är bättre, sade han efter ännu en stunds rasande strid, att vi som tappert folk försvara oss till sista andedräkten och så bli odödliga genom vårt mod och vår tapperhet, än att giva oss åt fienden för att få litet längre livstid.
Vid gevärseldens ojämna smattrande regnade styckekulor och bomber över det ensamma huset, och pilar med långa svansar av brinnande blår beto sig fast i takets spånor. Under tiden spreds ett ögonblick genom röken en oväntad doft av hö och friskt trä som hade det fredliga herderiket skickat en hälsning från sina fält och skogslunder. Snart framtågade dock genom trängseln en janitsjarhövding med sina knektar likt en skarprättare med sina rödklädda drängar. På ryggen buro de höbuntar och ved, men själv höll han en beckfackla. När allt detta bränsle blivit upplagt på vindsidan om huset, kastade han däri blosset, och snart slog lågan över takstolarna, och alla dyrbarheterna på vinden omhöljdes i brand och rök.
Ensam och kvarglömd bland de döende låg Klysendorff på golvet i en brinnande kammare, men för var gång han hörde ett nytt sorl av häpnad, klarnade hans bleka drag. Ännu kunde han från gården urskilja avlägsna svenska tillrop. Där stodo på ismarken utplundrade generaler och överstar i blotta skjortan och med bakbundna händer. Tartarer med galonerade drabanthattar på nacken och gula och svarta peruker fästa kring gördeln, hopkopplade vid långa kedjor sönerna av Sveriges äldsta släkter och gjorde dem till sina slavar. De bundo dem vid sina vagnar eller drevo dem framåt med piskslag, och Gierta och Konrad Sparre bortleddes för att fjättras vid en brunn och vattna boskap. En janitsjar grenslade på Brandklipparen och knöt sin ludna hand om stukatfästet på elfte Karls medförda värja, och pasjan satte sig redan med korsade ben på dynorna i sitt tält för att invänta slutet på striden.
Från kullarna, från de avlägsnaste moskétornen och från fästet i Bender stirrade tusentals häpnande åskådare på det flammande Herkulesbålet. De sågo hur konungen och drabanterna med rockarna över huvudet trängde sig upp mellan sadlarna på vinden för att stöta bort spåntaket men åter måste vika för kulorna och röken. Från kammare till kammare drog sig skaran tillbaka under ramlande takbjälkar och stenar, beskjuten från alla fönster, med eld i kläderna och blödande från ansikten och skuldror. I de upphettade musköterna gingo skotten löst av sig själva. Janitsjarerna ropade till varandra, att antingen var den svenske Karl en salamander eller också ville han nu bränna sig inne med sina män. Hela bygden sorlade av glädje, men det var icke hämndens utan förundringens.
Mörkret hade fallit på, men skenet från lågorna upplyste gårdsplanen, och genom larmet ljöd konungens klara stämma.
- Kära Rooser, låt oss nu försvara oss med det lilla manskap vi ha kvar, ända tills det blir slut!
Han stred nu själv med karbin vid fönstret. Liksom i följd av ett tyst beslut steg han ända fram till de sönderskjutna jordsäckarna och stannade där ensam.
Roos kastade sig emellan, och bedövad av en kula, som slog stoppningen ur hans skinnmössa, segnade han i sin herres armar. Utan att träda tillbaka stod konungen lika orubblig med sin ädlaste livdrabant i famnen.
Ursinniga störtade turkarna ännu en gång framåt mot fönstret men sträcktes till marken, och den glödande trossbottnen upplyste alla rummen som vid ett gästabud.
- Den svenske Karl håller fest! sade pasjan. Poltava var folkets dag, denna blir hans!
Då uppstöttes porten. Höljd av gnistor framträdde Seved Tolvslag på trappan och skyldrade.
- Plats! ropade han. Konungen, konungen!
I spetsen för sina män skyndade konungen rätt ut i handgemänget, och de, som icke kunde följa honom, försvarade sig med ryggen mot muren. Döende och döda föllo vid hans fötter, och över hans huvud möttes de fäktande huggvärjorna i en spets likt ett tält av blankt järn. Snavande på sporren trycktes han till marken och övermannades, så att vapnet äntligen kunde vridas ur hans hand.
- Annorlunda hade den dansen lyktat, sade han, om alla stannat på sin post. Nu var det ingenting att tala om.
Så snart han hade rest sig, slocknade den ljungande glansen i hans ögon, och han utdelade som belöning alla sina dukater åt de janitsjarer, som mäktat att avväpna honom. Oigenkänneligt svärtad av röken, med ena skörtet bortslitet från den sönderhuggna rocken, steg han upp på en purpursadlad turkisk skimmel, och omsusad av jubel som hade alla Islams fanor nyss blivit lagda till matta under hans gångares hovar, red han mot Bender och fångenskapen.
Han vände sig icke ens för att se tillbaka mot det flammande
bålet. Hela natten bredde lågorna sitt ljus. På askhögarna i det
rykande Carlopolis stodo turkarna med sina spadar, men redan i
dagningen begynte Varnitsas kvinnor att vid svenskbrunnen fylla sina
krukor med det kristallrena vatten, som de i kommande tider skulle
bjuda främlingen och som gjorde den drickande hård mot både kärlek och
kulor. Runt om under mullbärsträd och växande vinstockar sovo de
hemlösa krigarnas sista nedmyllade speciedukater med hjältekonungens
bild i prägeln, och ännu långt efteråt, när herdarna och deras hustrur
i stormiga höstdagar skördade av frukten, trodde de sig förnimma ur
jorden ett muller av svärdsklang och kämpalek.
