Trumpeternas skräll hälsade mellan Moskvas festsmyckade hus den från Poltava hemvändande tsaren. Framför honom tågade i led vid led, med urblekta och dammiga munderingar, de avväpnade svenska krigsfångarna. På äreportarna av tegel sågo de målningar, där Österns vreda örn sönderrev det drunknande eller av pilar genomskjutna svenska lejonet. Vart steg förde dem allt längre in i den främmande barbarstaden, som omslöt dem med sina fjälliga ringmurar. Tornen liknade skyhöga flugsvampar eller sällsamt byggda himmelsglober, överströdda med uddiga guldstjärnor. Bord med obekanta rätter och förfriskningar voro utanför varje större hus uppdukade för tsaren och hans herrar. Ljus och lampor fladdrade framför breda svartskäggiga kristushuvud och okända helgon, men på båda sidor om gatan rusade folkhopen som vatten i rännilar och begabbade och förhånade de slagna. Förgråtna änkor och tidigt grånade hustrur eller systrar, vilka från de svenska provinserna vid Östersjön länge sedan bortsläpats i träldom, igenkände från fönstren sina anförvanter bland fångarna. De ropade tröstande bibelord, men ingen hörde dem bland de styckeskott, klämtslag och segersånger, som rullade över staden med en vådelds och en karnevals lössläppta tumult.
Främst gingo soldaterna. Där trampade de grå bataljonerna av magra finnar, vilka så ofta, när en kamrat vinkat dem till vakteldarna, grinat i sina röda skägg och skakat sina musköter över drivan och envetet upprepat sitt obegripliga "Seisomme tässä!"
- I såte finske bröder, sade de fångna kvinnorna i fönstret, medan era egna hem stått i lågor ha ni på liv och död följt de våra och stått på er post som mariga små granbuskar. Få vi ännu en gång åka till en svensk julotta, då skola vi peka på granbuskarna, som stå utefter vägen i snön, och säga: finnarna, finnarna!
Så framtågade officerarna från de lägsta ända till överstarna och efter dem de tagna kanonerna med sina hästspann. På en lång släde stodo de pukor, vilkas dån så mången afton i skymningen på ett slagfält samlat blödande skvadroner. På en annan släde stodo trummorna. Hur ofta hade de ej i erövrade städer med en snabb virvel tvungit plundrarna att ögonblickligt sticka svärdet i skidan och ställa sig i ledet bakom en ung och segrande konung, som ljus satt på sin springare med den mottagna nyckelknippan ännu i handen. Därefter kommo standaren och fanorna med sina landskapsvapen, men de buros omvända under vänstra armen och släpade i gatans modd. Skinnvantar och blåfrusna händer knötos över de sönderskjutna dukarna, som ännu buro fläckar av sina sista försvarares blod. Snöbollar, stenar och sand regnade över Södermanlands och Östergötlands gripar, Upplands riksäpple, Dalarnas och Närkes korslagda pilar, över Västmanlands eldsflammande berg, Hälsinglands bock, Blekinges löviga träd och Västerbottens i midvinternatten framströvande ren. Allt ursinnigare stötte folket undan vakternas musköter och ropade:
- Smuts och skam över de hundarnas fanor!
Då drogo de ryska soldaterna blankt, och nu syntes den svenske konungens handhästar och hans bäddade bår och tomma, blåklädda fältstol. Tätt bakom följde generalerna kring den nedböjde Lewenhaupt, och därefter kom fältmarskalken, men närmast framför tsarens häst gick excellensen Piper, statsministern, han som på storhetstidens middagshöjd stått vid två svenska konungars sida.
Han tycktes ingenting höra och ingenting se. Han, som hetat Sveriges kvickaste huvud, hade i dag intet svar till de gapskratt och stickord, som hälsade honom från alla munnar. Det såg ut som hade han gått i tankar på helt andra händelser och andra öden.
När han om aftonen blivit förd till sitt kvarter och raketerna smattrade över den igenfrusna floden, satt han sovande i länstolen och vaknade icke ens, när betjänten påsatte nattmössan och omsvepte honom täcket.
Åter blev det morgon och åter spelade klockorna. Dag följde dag och år följde år, men alla blevo de lika tunga.
Franckes och Arndts fromma skrifter lågo på hans bord. Han förmådde fältmarskalken och Lewenhaupt att försonade skaka hand, och han blev en faderlig styresman för det olyckliga folk, som med honom dvaldes i träldom. Förarmade svenska soldater mötte honom ofta i tidiga timmar, då han med hastiga steg gick gatorna framåt, endast följd av en liten skällande hund.
Så hände det oförmodat, att han blev bortförd ur sitt hus, och när efter lång och ängslig väntan några landsmän åter fingo se honom under fri himmel, var det långt från Moskva och själv hade han blivit en nedbruten gubbe.
Det var en solig vårdag. Floderna begynte redan spränga sina isar och alla hjärtan att bulta av hemsjuka. Petersburg hade nu vuxit upp ur de från svenskarna erövrade kärrmarkerna, och på Peter-Paulsfästningens gård stod en usel trähydda. Utanför den kojan gick excellensen Piper fram och åter. Efter att i sjutton dygn ha hungrat på vatten och bröd, fick han där hämta en timmes frisk luft. Rocken var försliten och hängde i djupa veck. Käppen darrade och vacklade i den hand, som fordom kysstes av Polens konung och drottning och som så mången gång, innan namnet tecknades under en fullmakt eller förordning, mottagit silveraskar eller snusdosor, fyllda med dukater och glimmande av diamanter.
På några stegs avstånd stodo vaktknektarna, och excellensen fick ej byta ett enda ord med någon annan än bataljonspredikanten Bredenberg. Med särskild tillåtelse hade denne just nyss närmat sig kojan. Han framtog ett brev från kamraterna i Moskva och läste det högt för Piper.
- Den lilla hunden, som excellensen vid sitt hastiga bortförande såg sig nödd att här kvarlämna, har ömt vårdats, men han har under ömkligt kvidande krupit undan i allehanda mörka skrymmen utan att vilja smaka varken föda eller dricka och är han nu bliven död. Give Gud att vi fångar kunde såsom detta oskäliga djur lägga oss neder i en vrå och förlösas från jordelivet, men är det vår innerliga åstundan att hans excellens nu snart måtte bli friköpt och utväxlad och få hemvända till maka och barn. För allt vad han oss här varit som faderlig omhuldare och kristlig hjälpare skall han beständigt följas av våra tacksamma välsignelser...
Piper stod med ryggen åt Bredenberg och stirrade envist ned i sanden. Han grubblade icke på sina fångvaktares hårdhet, men örat förnam ur fjärran konungens förbittrade tadel. Hade icke han, statsministern, frivilligt ridit in till Poltava och sträckt värjan? Hörde han icke sitt eget folks förbannelser? Hemma i Stockholm krossade stenar fönsterrutorna i hans hus. Han såg sin hustru, fru Kerstin, packa samman alla de briljanterade ringarna och askarna och de många små silverprydnaderna i förmaket, där audienssökande svenskar och främlingar fordom stått och väntat i var fönstersmyg. Han kunde se henne i nattens mörker åka från staden på vägen till Ängsö. Långa stunder kunde han inbilla sig att han själv satt i en svensk kyrkbänk och hörde prästen nedkalla Guds straff över den av utlänningar mutade kungaförledaren Piper, som tillrått de sista krigen och som av människoben byggt sig en väg över Ukrainas snödrivor. De olycklige medfångarna hade blivit hans enda vänner. Icke ens ett fädernesland ägde han längre, till vilket han kunde längta. Han ensam kände beskyllningarnas orimlighet, men han kunde icke blottställa sin herre, icke yppa statshemligheter. Bruten stapplade han vid sin koja - en fånge som under landsmäns och främlingars smädelser måste dö tigande liksom han sett så mången namnlös knekt stupa i ledet.
- Eders excellens, sade Bredenberg, många brev likt detta, som jag nu uppläst, hinna till Sverige, ja, till konungen, och det förmäles, att han redan lär vara halvt blidkad. Tsaren har nu under hungersdagarna förmått eders excellens att skriftligen från grevinnan begära en utbetalning av trettio tusen riksdaler till äntligt friköpande ur fångenskapen... Ångra inte det beslutet! Då skola onda tungor säga, att det sker av girighet. Med friheten kan allt på nytt bli gott som i de forna år.
Piper svarade sakta:
- Jag önskar ej de åren åter,
på Christum all min sorg jag låter.
Men i detsamma vände han sig, blodröd i pannan, och ropade med tunn stämma:
- Va' tusan djävlar och bövlar vill herrn egentligen? Hemligt har jag bett grevinnan utverka konungens förbud mot penningarnas skickande... Därmed jämnt! Med mina landsmän är jag hitkommen och hos dem vill jag ock stanna, efter det icke blev oss civile förunnat att få en kula.
Bredenberg log åt den gamle excellensens hetta men böjde sitt huvud och blev stående bredvid bänken.
- Det sägs att tsaren ämnar föra ers excellens till hårt fängelse i Schlüsselburg, och vid nära sjuttio år är kroppen ett skört käril... Innerligen ber jag i min enfald, vänd om till det hem, dit allt vårt hjärta trängtar, om än smädelser böja oss till jorden. Lägg inte den outplånliga skammen över oss, att den man som stått två av våra största konungar närmast, omkommer i hunger och trasor, landsflyktig och oförsonad med sitt folk!
Piper famlade utefter kojans vägg.
- Böj han sin panna inför altaret och inte inför människors avdankade storheter! Men blir han mig när, då förlossningen stundar, så se till att stoftet blir bäddat på kryddor eller på salt och kan föras till hemmet. Mina dagar äro snart räknade. Har jag hos två herrar tjänat de svenske, må jag då ock till det sista i ödmjukhet tjäna, där de nu ha sina olyckligaste söner.
När Bredenberg med bekymrat sinne drog sig tillbaka, kom från det närbelägna senatshuset en flock svenska officerare i fårskinnspälsar och kappor. Framför dem gick i brun mantel drabantpredikanten Nordberg, lätt igenkännelig på sin resliga växt. De skulle utväxlas och hemsändas, och deras tiggarekram låg redan hoplastat bland mjölsäckarna på en pråm vid flodstranden.
Uppe på fästningsvallen tystnade slamret av kedjorna, och de svenska arbetsfångarna sträckte sig över skottkärrorna och sågo efter sina hemvändande landsmän. Snart begynte dock hjulen åter att gnissla och hackorna att klinga. Det var de ringa och namnlösa, de levande döda, som ingenting visste om de sina och som aldrig skulle bulta på stugdörren men stanna och försmäkta och dag efter dag bygga på den främmande staden.
Piper höjde långsamt den skakande handen och pekade mot vallen:
- Där stå mina bröder! sade han.
Bredenberg, som gick de frigivna officerarna till mötes, ryckte sakta Nordberg i manteln, och alla vände de sig mot Piper och blottade sina huvud. De fingo icke tilltala honom, icke medtaga en hälsning, men Nordberg stannade, så underlig tycktes honom synen. Han trevade över sitt bröst, och då han hittade bönboken, instucken mellan rocken och västen, lyfte han den och pekade på pärmens kors.
- Så, Gud, leda då dina stigar, viskade han, att den mannen korats till en av de många bland vårt folks martyrer. Fredat, ärat vare hans kränkta namn!
Fotnot: Vi skola stå här.
