Klockan var ännu knappt fyra på morgonen, men det gula skenet på björkdungarna utanför Moskva bebådade gryningen. General Lewenhaupt satt redan på sin vanliga plats i fönstret som en gammal uv på sin gren i skogen. Två gråsprängda hårtestar reste sig över pannan, och grubblande öppnade och slöt han de stora svårmodiga ögonen.
Väckt av några skrapande steg reste han sig och vände sig inåt kammaren. Framför honom stod en puckelryggig rysk jude med hängande hår.
Juden flätade oroligt sin ena röda lock om fingret. Vilka sägner hade han icke hört förtäljas om den gamle general Marschmarsch, som med en pris snuvtobak på tummen i Lithauens obygder skickat sina psalmsjungande soldater mot skansar och förhuggningar. Aldrig förr hade han stått inför en hjälte, som befallt över arméer. Han menade att en sådan måste vara en förfärlig man, som med en ed på läpparna och händerna korslagda på svärdsfästet inkommenderade pokaler och kantiner och famnslånga tobakspipor ända till dess röken stod så tät, att den kunde klyvas med värjhugg.
- Jag är bara en ringa köpman från Tula, stammade han, och jag har kommit hit med en oxdrift, men de svenska fångarna där i staden ha anmodat mig att frambära deras bön om en allmosa. Trots att de träget förfärdiga träur och snushorn, är det en sådan nöd ibland dem, att det skär i hjärtat. Men så spilla de stackarna också mycken tid på dårskap. Hela timmar sitta de var dag och skriva och plita. Tröste den, som tappar minsta tobaksfnassel i deras papper! Men det är just det; som ingen människa kan begripa, att de möda sig på det sättet, när de platt ingenting ha att skriva om... och knappt ett par rubel på kistbotten. Krigare skola väl inte svettas med pennan...
Lewenhaupt tände ett talgljus, ty det var ännu ganska mörkt i rummet.
- Se här! sade han godmodigt tungsint och lyste på de långa omålade vägghyllorna, där digra pappersluntor stodo instuckna i numrerade pärmar.
Juden snodde ännu häftigare på hårlocken, och i stället för pokaler och kantiner såg han fullskrivna papper, vart han vände sig. På stolar och bord och på själva ugnskransen låg det papper. - En underlig general den där, tänkte han. Är det så den ser ut, som vinner bataljer?
- Ett folk, Lewenhaupt stannade vid hyllan, en stat, min vän, det är ordning. Här äro alla fångarna upptecknade och deras räkenskaper noga införda. Här är vårt finanskollegium, vårt drätselverk! Hos den svenska magistern på andra sidan gatan står en lika lång hylla. Det är vår kyrka! Ännu i fångenskapen ha vi förblivit ett folk! Du, som är jude, du måste förstå det stora ordet!
Han nedtog ett band och bläddrade i bladen och läste och räknade halvhögt. Sedan gick han in i det angränsande sovrummet, och när han hade satt ljuset på en pall, öppnade han en kista och begynte omsorgsfullt hopräkna silvermynt i olika små skinnpungar. Hela tiden fortsatte han att halvhögt tala - ibland för sig själv och ibland till köpmannen.
- Jag har nu räknat efter, hur mycket jag har rättighet att sända till Tula. Men lär dig, min snälla man, att otack och avund är alla bemödandens vedergällning. Avund, avund, det var den mörksens hand, som söndrade oss så, att fienderna ryckte fanorna från våra bataljoner. Narr den som i denna snöda värld ropar efter vänner och hjärtan! Krigskamraten omfamnar dig, när du frälsar honom undan bajonetterna, men han suckar att du inte med detsamma själv föll genomborrad så att han kunde få din tomma plats. Narr den som trängtar mot andra höjder än det eviga fadershemmets. Fienderna ha icke slagit mig djupare sår än mina egna landsmän. Give dock Gud att jag så troligen tjänat min himmelske konung som min jordiske.
Bakom honom låg bibeln på täcket, och värjan, som han återfått, hängde på sängstolpen. För var fylld pung skrev han en rad i en bok och förseglade därefter pungen. Också sovkammaren fylldes så småningom av papper, men alltid låg vart ark bredvid det andra i god ordning. Så satt där vid ljuset segraren från Gemauerthof med den rykande lackstången framför sina sorgmodigt klara ögon, och under det att han alltjämt halvhögt knotade om bittra öden dagades det sakta.
Den judiske köpmannen förstod ej längre hans tal utan tvinnade och snodde sin röda lock och mumlade:
- Ett folk, en stat... ännu mitt i fångenskapen... Det är en vacker
syn!
