Löjtnant Pinello, italienaren, satt en vinternatt på fångarnas apoteksstuga i Tobolsk och drack starka droppar. Bakom disken ledde en öppen dörr till en halvmörk lada, där fänrik Kræmer arbetade som garvare och vände hudarna i ett stort kar.
Pinello var en god kamrat, och mellan de två vita fläckarna i håret hade han ett långt sabelärr från Poltava, där han i två dygn legat bland de döda på valplatsen. Men när han nu satt med det malörtsblandade brännvinet, harmades han över Kræmers envisa flit.
- Jo jo! sade han. Vara en stursk fan. Hela natten stå vid garvkaret. Inte komma och dricka ett glas starka droppar med en gammal vän. Kanske jag inte som frivillig ärligt tjänat på de svenskes armé, ja, här i fångenskapen till och med antagit deras av påven förbannade troslära. Vad säger du till det, giovane mio?
- Jag tiger och garvar oxläder, svarade Kræmer.
- Ja, du tiger och garvar oxläder, du, men jag veta ett oxläder, som vi utländare fått att garva, och det vara det svenska sinne. Jag nyss ha tagit vackra löjtnant Rothlieb med mig ut på berget och sagt med handen på hans bröst: Rothlieb, böj här på detta rum sina knän och tacka den gode himmel att Rothlieb blivit så fagert skapad och så behaglig inför alla kvinnor! Skäms han inte att gå och stura mitt i leken... Santa Maria! Vad tror du karlen gjorde? Stora karlen begynte sucka, och jag kände hur tomt det hjärta skramlade i bröstet hans. Jag gick då till löjtnant Becks fru. Fast hon är ett helgon och en gammal granrisviska, där barret sticker ju torrare det sitter, hon i alla fall vara en kvinna. Jag uppvaktat henne i timmar. Näsan vara litet prickig och ögonen två klarblå vattendroppar, en riktigt sval dag i månad septembris. När jag berätta, hur jag i västanvädrens sus på blomsterplanen hör den gode gudens alla änglar sjunga, hon svara med att kalla löjtnant Rothlieb en dålig människa. Hon sedan blir snurrig och obstinat och lillförnäm, men lärer det platt intet annat betyda än förlägenhet. När jag först svor den svenska fanan tro, då smattrade domsbasunen som bäst mot den bordsgaffel och den fontang, och det, som urskuldade den peruk, var att den skylde. Nu eldas ugnen het för de stackars fångar med kvickt huvud, som spela commedia. Ack, kamrat, jag hava sett i mitt land heliga systrar, doftande av ljuvlig ödmjukhet och himmelsk kärlek. De tala om Guds godhet, men icke om människors ondska. Ack, kamrat, kom och se kvinnorna i mitt land, när de omfamna sina barn eller sitta med sina vaxljus och gråta på gravarna! Det är att se hjärtan brinna. Vad säger du därtill?
- Jag tiger och garvar oxläder.
- Ja, du tiga och garva oxläder, du, men vet du varför de svenska förbliva ett litet folk, varför de mitt i segrarnas tid aldrig fingo tio millioner barn? Vet du varför Sverige och svenskt språk aldrig likt kokande vin svämmade över den europeiska karta och bildade ett odelbart storrike? Jag säga varför. De ha inga eldklor på fingrarna. Det svenska sinnet var från begynnelsen ett så hårt oxläder, att det endast kunna tuktas med pliktens kalla hammare. De svenske kunde från begynnelsen varken segra eller stupa av kärlek, bara av plikt. De älska inte ens varandra. De svenske låta hellre hänga sig än de skänka en landsman full rättvisa. Deras sinne från begynnelsen vara en stenbunden mark, men vi polska och tyska och franska och italienska renegater ha vattnat med vårt äventyrareblod, där nu fåglarna börja i lövet sjunga. Droppar av sådant äventyrareblod hänga på grenarna i era stoltaste stamträd likt pomeranser i en ek, ja, den pomerans ofta sitta i själva roten, du! Saft av den pomerans flyta i er egen hjältekonungs ådror. I käre svenske, hörer vad jag säger. När ni i rullorna hitta våra äventyrarnamn, inte glömma att vi blandat blod samman i otaliga faror, att vi främlingar varit de muntraste soldaterna... varit flöjterna där ni varit trummorna! Av kärlek jag hava svurit den svenska fana tro och av kärlek jag trofast hålla den eden till sista andepusten, för si plikt och kärlek måste till sist bli ett och samma. Räcka handen, kamrat, åt den lille italiensken och alla hans gelikar. Vad säger du därtill?
Kræmer torkade armarna på förklädet och steg ut i apoteksstugan.
- Jag är inte berest och mångerfaren som du, Pinello. Litet vet jag vad vi varit, knappast vad vi äro. Men bliv hos oss. Kom med mig hem och ställ dig vid vårdtornet på Brunkeberg och ropa, att alla de skola samlas omkring dig, som vilja våga livet för ett dåd... sak samma vilket, sak samma om det är utan mening... sak samma om du bara har att föreslå en folkvandring på nattgammal is över Ålands hav. Då skall du blekna och märka, att du kastat ett eldbloss. Torrt granris kan brinna, du, och då luktar det som österlandets specerier och rökelser.
Hans händer fattade broderligt den svartmuskige främlingens.
- Varför då arbeta så träget in på natten? frågade italienaren.
Kræmer svarade:
- Därför garvar jag mitt oxläder, att jag, så snart det blir mjukt och
färdigt, skall få lämna det till fru Beck och hennes skolbarn. De
skola därav sömma livstycken, som vi hemligt kunna påtaga under
rockarna. Här är en sammansvärjning å bane mellan fångarna ända långt
bort till Arkangel och Kasan. Med vapen i hand vilja män, kvinnor och
barn gå tillbaka genom hela Ryssland ända ned till konungen i
Bender. Sådana ha nu de svenske blivit! Vill du följa oss,
guitarrknäppare?
