- Project Runeberg -  Karolinerna /
Fångarna i Tobolsk

Author: Verner von Heidenstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FÅNGARNA I TOBOLSK.

Vid en av de tomma gatorna i Tobolsk låg ett omålat trähus och uppe i gavelkammaren samlades några av de svenska krigsfångarna. Bordet stod dukat med blötta gäddor, ugnspannkaka och havresoppa, och den gudaktiga fru Beck, som nyss hjälpt fru Morton att undervisa skolbarnen i sömnad, hade för kvällen blivit utsedd till värdinna.

Tunga steg ruskade vindstrappan, och oupphörligt öppnades dörren. Där kom kapten Wreech med sina andaktsböcker och den inbundne fänrik Stjernflycht, som aldrig kunde lockas till ett leende, och den livlige löjtnant Köhler, vilka alla som skollärare tjänade sitt knappa bröd. Löjtnant Sprengtporten, som ännu kring handloven bar ärr efter kedjorna i Kasans torn, samtalade så pass högt med den vackre löjtnant Rothlieb, flicktjusaren, att fru Beck gav dem ett frågande ögonkast. Den haltande kapten Rubzoff, som vid Memelströmmen följt närmast efter konungen, och den i fångenskapen ännu alltid lika putsade kapten Vult tummade och undersökte de snushorn, hårpungar, tagelperuker och nattmössor, vilka kornett Ennes och hans vänner tillverkat och nu förevisade i en korg. Där kom kapten Stralenberg, som nyss rest sig från sina kartor sedan han dragit den första meridianen över Tobolsk. Kornetterna Fries, Westfelt och Toll, som gått kring och sjungit på gårdarna, skramlade med sina tomma sparbössor. Ryttmästare Hall, som blivit färgare, svängde med sina mörkblå fingrar sockerstruten över pannkakan. Ryttmästare Ridderborg, som försörjde sig med brodering, upplockade ur rocksäcken nystan av silvertråd och ställde dem runt fatet som granna påskägg, men löjtnant Beeth, som blivit guldsmed, framlade på bordshörnet till beskådande en blank dukat - den första, som någon av dem sett på två hela månader.

De yngre männen ställde sig försagda och stela utefter väggarna med händerna på ryggen. Haberman, den hederlige gymnasisten från Viborg, vilken tjänade som dräng och hade lappade skinnbyxor, höll sig förläget så hårt fast vid dörrposten, att ryttmästare Balck, som själv endast hade ett fuktigt brygghus till hemvist, måste draga honom fram till bordet. Också Bergman, som haft kornetts rang men blivit degraderad, därför att han under den långa vandringen från Poltava hotat och förbannat sina egna förmän, höll sig med sådan blyghet fast vid ugnskanten, att fru Beck måste lägga för honom av anrättningarna och räcka honom tallriken.

Nu klappade Wreech i händerna och begynte tala.

- Vi tacka dig, himmelske fader, för din godhet mot oss stackars eländiga fångar, som nu var söndag kunna församlas kring en gemensam måltid likt i de gamla dagar. Näst dig tacka vi de redliga kamrater, som genom sina händers arbete bragt det därhän att vi också ibland kunna bespisa våra fattigaste och mest utarmade bröder och skolbarn. Även har Belau, vår trofaste läkare från fordom som nu dött i Moskva, testamenterat oss sin sidennattrock, och den har blivit såld för hela sju rubel och tjugu kopek. Ehuruväl fångenskapen givit oss en hälsosam prövning, skönja vi varje timme, att din hand ännu är över oss. Vi hava i dagarna förnummit, att Erik Armfelt, som i halsjärn och kedjor så länge suttit fastsmidd vid fängelsemuren, nu hulpits till frihet, och vi tacka dig, att Piper, vår gamle excellens, omvänd till en levande tro och genom hungersdöden luttrad från mänskliga svagheter, nu inträtt i din himmels rättfärdighet.

När Wreech tystnade, framsteg Stjernflycht och fortsatte att tala.

- Innan vi sätta oss ned, anropa vi dig, fader, för alla våra landsmän, som försmäkta i svavelgruvorna och stenbrotten och långt fjärran i Tartariet och i dalgången vid kinesiska muren, änskönt de intet annat förbrutit än att redligen ha tjänat sin herre. Räck din nåds kalk åt vår krigskamrat Rühl, som sedan åratal ligger i lumpor och smuts i ett underjordiskt valv, där han redan sett sin vän Taube omkomma i elände. Skänk dödens förlossning åt Hermelin, så framt det talet är sant, att han, undangömd och ensam, ännu försmäktar i ett kloster i Astrakan. Styrk med din tröst Seulenberg och Hay, som sitta i var sin jordkula långt ute i ödemarken, och Anders Oxehufvud, som en tysk köpman sett gå med sele framför plogen. Gud, vår Gud! Talar icke Jeremias och säger: Zions barn, de ädla, de aktade såsom renaste guld, huru hava de icke nu blivit räknade lika med kärl av ler, verk av krukomakarens händer. De som åto läckerheter, de försmäkta nu på gatorna, de som buros i scharlakan, de famna gödselhögarna. Snabbare voro våra förföljare än himmelens örnar. Själen i vårt liv, Herrans smorde, vart fångad i deras gropar, han, under vilkens skugga vi hade tänkt att leva bland folken...

Blåsten skakade rutorna och rasslade i starrgräset utanför fönstret.

- Goda fru Beck, viskade Stjernflycht, medan han framflyttade stolar åt de äldre herrarna, det är bara en, som jag ännu saknar. Det är vår älsklige vän, Ferdinand von Kræmer, den unga kornetten. Ett renare och mera plikttroget hjärta har aldrig klappat i ett svenskt bröst. När jag ser honom måste jag tänka på en sval och klar sommarnatt.

Innan fru Beck ännu hunnit att svara, kom redan Kræmer i vindstrappan med kappkragen uppslagen och han fäste på henne sina blå ögon.

- Jag har någon med mig där nere, som ni alla kanske helst vilja slippa att se ibland er, sade han med sänkt stämma. Det är Leijon. Jag försöker att locka honom från sitt dagdrivareliv på krogarna. Om vi bara taga oss an honom med en smula tålamod... Det är intet ont med honom i grunden...

- Hans lätta sinne är vårt så olikt, svarade fru Beck med hårt tonfall och milt ansikte.

- Ni skall inte vara så sträng, fru Beck!

Hon sysslade vid bordet och satte kring tallrikarna. Sedan gick hon till dörren och ropade nedåt trappan:

- Kræmer är en rättskaffens man, och den, som han har fördrag med, den låser heller ingen av oss ute. Kom upp, löjtnant Leijon!

Tidigt grånad, med svårmodiga ögon och kinderna blodröda av frost och dryckjom, steg Leijon över tröskeln och bjöds genast en stol, som hade han varit en av de förnämsta. Till en början satt han helt stilla, men när måltiden väl kom i gång och ölet blev upphällt och ingen längre ens kom ihåg, att han var med, då grep han helt plötsligt fru Becks motsträviga händer och kysste dem och berättade med vilken oskrymtad vördnad han älskade henne. Från stol till stol vallade han med sin mugg och omfamnade och kramade bekanta och obekanta. Slutligen gick han till ungdomarna, som ännu stodo utmed väggen, och bad dem att dua honom, och när han kom tillbaka till sin plats bredvid Kræmer, var muggen tömd. Då slingrade han armen om Kræmers liv och kastade sin grå lejonman från pannan. Sedan slog han med den lediga handen i bordet, så det sjöng.

- Var har det svenska kuraget blivit av, bussar! Platt intet frågar jag efter er Jesus... Skall Leijon förlusta er, så ro hit med en anständig färdsup! Va sa'?... Kræmers hederlighet... Tror ja', det! Tror ja', det! Men ha ni hört någon tala om Kræmers kvickhet? Man har sin plikt, säger han. Inte skratta i olyckan... inte heller gå och taga sig av daga... Bara sitta och slita ut böxorna för fem styver i veckan... Nej, vet ni vad! Jag tänker göra som Stjernkors. Jag tänker bli ryss och svära på rysk religion och huldeligen äkta ett ryskt fruntimmer. Leta bara fram'na, snälla rara fru Beck! Leta bara fram'na! Varför skulle det vara sämre här än där hemma? Är gräset där grönare, är halmen där mjukare?

- Kära vän och kamrat, svarade Kræmer saktmodigt. I botten har du ett gott barnahjärta, och jag vill dig så väl. Men hemlängtan är den tyngsta sjukan av alla, och jag menar bara, att veta vi oss göra vår plikt, så ha vi stackars landsflyktingar dock något här i världen att glädja oss åt.

Det gula håret låg slätt uppstruket från hans klara panna, och Leijon nickade åt honom.

- Glädja oss... Det vill jag mena att vi kunna. Vet du varför till och med rysken håller av oss svenskar, ja du, det är inte bara för våra höviska manerer och för att vi lära hans barn att skriva och läsa... Kan du tänka dig, i dag på examen gick jag in i skolan och beskrev för barnen Mesopotamiens huvudstad Krokedrummelum, där det inte finns en enda sovstuga utan bara krogar och värdshussalar och där vagnarna inte rulla på hjul utan på öltunnor och kuttingar... Och dragonerna och de ryska pälshandlarna, som sutto bland barnen på bänken för att helt demödigt passa på att få lära sig något nyttigt, de skrattade så att fru Beck körde ut mig... Anacka! Därför, ser du, tycker rysken och hela världen om oss, att vi mitt här i eländet kunna taga både honom och hela Sibirien i famn och vara så hurtiga, att det blänker om oss.

Kræmer såg honom djupt in i ögonen.

- Ack, du gamle bror och hjälte av ölmuggen! Jag känner löngångarna under de svenskes munterhet.

Men fram mot kvällen begynte Leijon att svärja och döna, som hade han varit själva fältmarskalken, och fru Becks iskalla händer tog sakta ölmuggen ur hans.

- Jag håller inte dryckeshus! sade hon barskt. Och vi ha inte kommit samman för att leva i svalg och synd!

Kræmer föll henne snabbt i talet, för att icke Leijon skulle höra de stränga orden, och ställde så att han fick honom med sig ned från kammaren.

- Jag vill gå till kyrkogården! ropade Leijon. Där bredvid ligger den bästa krogen. Medgång och munterhet skänka hälsa och långt liv.

- Du kan härifrån själv se kyrkogården nere vid den igenfrusna floden. Där i närheten finns inte ett enda hus.

- Jag vill gå ned och se om gräset har tagit sig, som vi sådde över Rääfs lilla son.

Kræmer skakade på huvudet och tog honom under armen. En bitande nordan ven från den öde tundran, och ingen vandrare syntes. Snön hade yrt undan från vägen, och tysta gingo de båda vännerna framåt. Redan på avstånd läste de i skymningen den vita svenska skriften på träkorsen.

- Stanna och läs högt, bror Kræmer! En min frände lärer ligga i Ukraina och en i Bender. Vi ha på femton år strött svenska benknotor ända från Ishavet till Arkipelagen...

Kræmer ryckte honom i kappan.

- Kom, säger jag! Det här är dårskap.

- Gräset har frusit bort... Säg mig, säg mig! Äro de inte heller hemma, de döda? Äro de inte hemma, de som redan ligga i mullen? Tala med mig, Kræmer! Du kan näpsa havet. Du för en sådan ro med dig.

- Tig, tig, och låt mig vara! Jag vill inte höra på dig. Grubbla inte på sådant, utan låt oss i stället betänka våra plikter!

- Men jag frågar dig, skola vi inte ens vara hemma, när vi döda sova på Guds sköte? Hemma, hemma... förstår du det ordet... hemma! Skola vi aldrig, aldrig komma hem?

- Du vet inte med vem du talar, Leijon! Jag är svagare än du.

- Hemma... Inte sant, du har också grubblat på det ordet... Du har gått och upprepat det stilla för dig själv... hemma, hemma! Det börjar med att barnet räknar spikarna och kvisslorna i golvet... Hemmet, ser du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land... och utanför det landet förlorar till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak... Kan du inte försäkra mig, att våra kamrater, som ligga här under oss i den främmande och steniga mullen, äro hemma? Kræmer drog honom allt häftigare i kläderna.

- Gack härifrån, säger jag dig! Det är vår plikt att inte orda om dylikt fåfängligt utan föregå manskapet med kristligt tålamod.

- Haha! Nu fick jag dig just vackert i fällan! Men jag själv... Tror du en munter knekt på allvar går och sörjer? Då känner du inte min tiggarvisa, som jag satt ihop för att sjunga på gårdarna, när jag ibland behöver ett runstycke.

Han gick allt längre och längre bort på körvägen utefter floden, och Kræmer, som stod kvar vid kyrkogårdsstängslet, hörde honom uppstämma sitt bettlarekväde:

På Uppsala slätter
står stugan den ljusa,
och dagar och nätter
i lönnarna susa.
De dröja så korta,
men åren bli månge,
och jag, som är fånge,
jag gick - och blev borta!

Allt avlägsnare ljöd sången i stormen.

Min röst är försupen
och bläddrig min tunga.
Häll brännvin i strupen,
så börjar den sjunga!
Sju glas må ni bjuda,
rött vin i det ena!
Sju år fick jag tjäna
det lejon av Juda.
Tolv sår såg jag lysa
och log när jag nöddes
på drivan att frysa,
men svalt sen jag föddes.
Tolv kämpar fått färga
med hjärtat min värja.
Nu sitter den stungen
till fästet i sanden
vid Dnjepern på stranden.
Tolv slantar ur pungen
lägg krigarn i handen,
de största och bästa,
om vilka ni kivat
var dag med er nästa.
Rex Carolus vivat!

Rösten dog bort, och ensam återvände Kræmer till sin torftiga men vårdade kammare, där det knappast fanns ett dammkorn på bordet. Han avklädde sig och gick till sängs men kunde icke sova. Gång på gång spratt han upp och lyddes. Det är bara blåsten, tänkte han och drog täcket ända upp till pannan, men efter en stund satt han åter lika vaken i sängen. Det lät som hade någon kastat sand på rutorna.

Han släckte det ännu brinnande talgljuset och gick i blotta linnet till fönstret.

När han öppnade det, såg han nere på gatan en liten man, som oupphörligt vinkade åt honom. Han igenkände på fårskinnspälsen och halvstövlarna, att det var en rysk bonde.

- Lilla far, sade bonden. Jag har ofta mött dig i sällskap med den muntra svensken löjtnant Leijon... Aldrig har den mannen gjort mig annat än glädje. Det var nu så, att han länge har bott hos min hustru och mig. Fast han rätt aldrig betalat för sig, höllo vi så hjärtligt av honom, och om kvällarna berättade han, hur han och den svenske kungen i Polens skogar brutit upp käftarna på leoparder och heliofanter och andra från helvetet uppsträckta djuriska plågoris... Nog kunde han ibland sätta sig i källarsvalen och tiga, men fick han då bara ett glas eller par blev han snart igen samma snälla rolighetsmakare...

- Ack de svenske! mumlade Kræmer. Har jag inte alltid sagt: jag känner löngångarna under deras munterhet!

- Lilla far, när nu löjtnanten inte kom in till oss i afton, gick jag till ladan, där han hade sitt sovställe... Och där låg han också. Han hade tagit sig själv av daga. Den myckna munterheten blev honom väl till sist för stor att bära...

Natten vart blåsig och mörk. Nästa morgon skrevo fångarna i sina dagböcker om Leijons död. Därefter antecknade de, att Kræmer under mörkret bortkommit från sitt kvarter. Ingen hörde sedan något om honom och ingen återfann hans lämningar, men till manskapet sade officerarna:

- Han har räddat sig hem till de sina.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:15:37 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karolin/108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free