Num Eddaula var hövding för sanningssägarnas brödraskap. De bodde var och en för sig i sina hem som köpmän eller lärda tolkare av de äldsta skrifter, men vart år vid första nytändningen efter beiramfesten samlades de om natten med bloss och vita kläder i en avlägsen klyfta.
En natt när Num Eddaula på den steniga bergsstigen återvände från ett sådant möte, sade han till tjänaren, som bar facklan:
- Vi ha nyss besvurit vårt brödralöfte att alltid tala sanning utom i en ting, nämligen när det gäller egna goda gärningar. Dem skola vi förtiga eller bortljuga, och vi skola eftersträva att dö förgätna. Vad speglar skönare evighetens stilla storhet än glömskan? På hela jorden finns icke ett rum så vackert som en glömd grav. Gräset susar där annorlunda. Fåglarna kvittra där annorlunda. Hör mig, min vän! Sanningssägarnas fritalighet har så förtörnat sultanen, att han lovat utrota dem med svärd, så framt han ej i bot får mitt huvud. Det är lätt igenkänneligt på födelsemärket vid ögat. Jag vill vara man att själv bära det huvudet till honom. Men det är en god gärning, som icke längre förblir god om den eftertraktar berömmelse, och jag äger varken åstundan eller rätt att yppa den. Anade de våra min avsikt, skulle de binda mig och gömma mig och försvara mig till det yttersta. Därför skall du lönligt följa mig, och när jag lidit mitt straff, skall du i stillhet jorda mig på ett okänt ställe och sedan utsprida, att jag blivit gripen mot min vilja som en feg och flyende stackare.
När det dagades, kastade tjänaren facklan, och de nedstego till det blommande fältet vid slottet Timurtasch, där sultanen höll lustläger.
Num Eddaula förvirrades när han såg de präktiga rustningarna och tälten. Begärligt lyssnade han till en slav som förtalde, att den svenske konungen bodde på slottet med sitt torftiga krigarhov, halvt som fånge och halvt som hedersgäst.
- Låt oss gå dit upp, sade han till sin tjänare, ty själv är jag en svag man, och åsynen av en hjälte skall förläna mig styrka. Mina ögon, trötta av ålder, skola sedan sluta sig med glädje.
De gingo genom trädgården, där sommarsolen sken mellan fikon och mullbär. På gången leddes Brandklipparen till vattning. När de kommo i slottets trappa, mötte de bland de turkar, som nyss fått kasta en blick på konungen, själva sultanen, förklädd till janitsjar. Num Eddaula tryckte sig intill muren och drog det utslagna håret över födelsemärket vid ögat, men han kände på handloven andedräkten av den mun, vilken samma afton skulle befalla hans död. En hjälte, en hjälte ville han se framför sig, eller också skulle han själv begynna vackla.
En dörr öppnades. Han tog ett par häftiga steg framåt och böjde sig, och genom hålet i en skärm betraktade han konungen.
Det vida gemaket, där sultanens danserskor ofta vid flöjtspel trampat mattorna, var från golv till tak och utefter väggar och fönster så överspunnet av mångfärgade arabesker, att Num Eddaula trodde sig se en lövsal, där mellan blommor och rankor förtrollade spindlar fäst sina guldnät. Vid bortersta väggen låg konungen på en smal fältsäng och med skjortan väl knäppt ända upp till halsen. Övermannad, utan soldater, utan makt och dock envåldsherre över ett avlägset rike, hade han icke ens nog med penningar för de handtryckningar och gåvor, som voro nödiga vid ett möte med sultanen. Han kunde icke ödmjuka sig inför de främmande sändebuden och stiga fram till sultanen som en slagen och utblottad flykting. Han rodnade vid tanken att behöva visa sig inför sina lakejer och stallknektar som en avväpnad arrestant, vilken måste foga sig efter en annans vilja, hur ivrigt de än dagligen upprepade, att det skedde på hans egen nådiga befallning. Därför hade han i stället lagt sig till sängs; det som fattades honom var icke hälsa utan penningar. Allt sedan kalabaliken hade han förblivit liggande månad efter månad. Han ville icke ens sätta foten på golvet utan lät bära sig i lakanet till en divan, då sängen skulle ombäddas. Hans båda livläkare Skraggenstjerna och Neuman märkte med ängslan att hans lemmar begynte stelna och förlamas som på en fakir, vilken till Guds ära länge uthärdat i samma ställning på en sophög. Fåfängt bådo de honom att åtminstone en gång vart dygn resa sig och taga några steg över mattan.
Också Num Eddaula tyckte sig betrakta en av de heliga män, som vördnadsfullt brukade hälsas under någon lummig ek eller på solsidan om någon avlägsen turba.
Hostande hade nyss den bröstsjuke magister Eneman berättat om sina långa resor. Han skakade ett par krokodilungar ur två medförda flaskor och förevisade, hur de sprutade grönt och svart etter, medan de levande förbrändes i en glödhög på den runda mässingsbrickan framför sängen. Konungen stödde armen över kuddarna och såg ned på de i döden slingrande djuren.
- Månn att man med bara värjan kunde fälla en vuxen krokodil? sade han. Man kan det man vill.
Den luddslitne hovkansleren von Müllern, vilken nu begynt att tjänstgöra som överkock sedan ingen annan fanns, strök småmysande sina blekta rockskört.
- Kan man, om man vill, också grädda ostkaka utan ägg och grädde?
- Man kan anskaffa det som tarvas... i nödfall med klingan.
Grothusen satte sina pepparbruna näsborrar i vädret och trummade på den galonerade paradhatten samt vände sig lågmält till Müllern.
- I allra värsta fall skaffar man sig det behövliga mot vierzig procent.
- De ädla pasjorna se så glättiga ut. Varom samtala de? frågade Num Eddaula den närmaste lakejen, men denne blev helt brydd och svarade medlande och på måfå:
- De tala om ett av de vackraste ställena i evangelierna.
Därvid råkade han på det hala golvet att stöta till skärmen. När konungen då fick syn på den ärevördige åldringen, vinkade han honom närmare och befallde Grothusen att vara dolmetscher.
Konungen sade:
- Säkert är du en vis man. Skulle du också ha mod att stå där kulorna pipa?
Num Eddaula sänkte turbanen och strök eftersinnande det vita skägget, som räckte ända till midjan.
- Jag hör till sanningssägarnas brödraskap och får icke tillräkna mig några dygder, men svara mig du, som är en hjälte! Om dina första lärare sagt dig: Döda icke, döda icke ens på en glödhög det styggaste och grymmaste bland djur... Om de höga pasjorna omkring dig och alla människor var morgon sade dig: Döda icke, ty det är synd. Bliv hemma i ditt rike och vakta skördarna, fast du därmed ingen berömmelse vinner... Skulle du ha mod därtill? Har du i olyckan mod att ödmjuka dig och erkänna dig besegrad och förlåta dina fiender och bödlar?
Konungen rynkade pannan.
- Bör inte en god soldat hellre visa sig ståndaktig?
- Du som hatar lögnen och aldrig ville att andra skulle ljuga dig fullkomligare än du var! Hög är din panna och ädel, stora äro dina ögon, men du har ett ont veck om din sammanbitna mun. Man tror att den ler, men den ler icke. Det är något helt annat som de läpparna förmäla. De fresta Gud. De säga att din vilja är hans. Du samlade ditt folk och det blev slaget. När Gud har slagit ett folk, vältrar han ett tungt klippstycke över griften och påbjuder stillhet. Han vill åter se gula åkrar och lekande barn. Men du fortsätter striden ensam - och mot honom. Sanningsvittnena, alla de ståndaktiga, de i medgången ödmjuka, i olyckan stolta, de ha rest sig ur sina tankar för att se dig - och nu vända de sig bort. Kanske har ditt folk fött många stora män och konungar, men kunde väl någon bland dem från begynnelsen stå mer danad till en ljusens stridsman än du? Du fruktade glömskan. En stjärna skulle ha tänts på din grav och brunnit i tusen år. Men lyckan blev dig mot, ty Gud ville slå dig och ditt folk. Så fullborda din hjältegärning! Skjut undan den fåfängliga berömmelsen liksom du försmått vinkannan och kvinnorna. Gör det ödmjukt eller gör det stolt, vilket du kan. Gå bort och sätt dig i de besegrades och de förarmades vrå. Gå bort och sätt dig som Job på askhögen. Du kan befalla över ditt ansikte, befall också över dig själv. Du förmår mer än du verkställer. Det är det som Gud aldrig förlåter en hjälte. Aldrig lyfte han på sin högra hand en genomskinligt renare ädelsten än du, och aldrig slungade han i vrede sitt eget verk så djupt ned i mörkret... och därför älskar jag dig, ty jag är en människa. Av alla män jag mött, ingen har jag älskat såsom dig, ingen. Vakta dig, vakta dig, det finns också andra som älska dig och som äro långt farligare än dina värsta fiender och belackare.
- Och vilka äro de?
- Narrarna! De ha lagt märke till det vecket omkring din mun och tyda det på sitt eget språk. Narrarna vända sig icke bort. De hänga sig fast i kläderna. Narrarna behöva en narrhjälte, en lagerhöljd ärkenarr för alla tider och därtill vilja de kora dig under jubel. Narrarna fråga icke stort efter hurudan du är. De älska icke människor. De likna de små aporna, som i palmlunden vid Hidjas sitta hopkrupna på stengudarna och äta dadlar i solskenet men som skrikande och förföljande begynna hoppa från gren till gren, när de höra en människas steg. Konung, döden fruktar du icke. Gud skall en gång räcka dig den av barmhärtighet i en stund, då han minns hur din gossehand förde kerubernas svärd. Djupare skall hans hämnd drabba. Han skänker dig åt narrarna.
- Du går vitt i frispråkighet.
- Jag vill endast rannsaka, hur långt ditt mod räcker, efter du är en hjälte. Har du mod att dö glömd?
Konungen mulnade än mer och letade efter ett svar. Han satt på tvären i sängen med täcket hårt åtlindat om knäna och fötterna.
Num Eddaula korsade händerna över bröstet och böjde sig.
- Så finns det dock mycket, vartill ditt mod är alltför ringa.
Grothusen slog hatten i mässingsbrickan.
- Du, som är en sanningssägare... Vem säger, att inte du står här och yves över din ödmjukhet? Vem säger att det inte tarvas mod till att vilja dö ihågkommen?
Num Eddaula slöt ögonen och grep med sina magra fingrar ångestfullt omkring sig i luften.
- Där talade du sanning, pasja. Ryktbarhet, det är orent förtal, oren ära. Det är irring och sken. Den högmodige blir kallad ödmjuk, den ödmjuke högmodig. I världens beryktade män och kvinnor alltsedan Adam, hur mycket skulle väl återstå av sanningens klara guld, om den villande askan kunde bortsållas? Och du, konung. Vem läste din sista tanke om aftonen, när du somnade? Vem såg dig i ensamheten, i mörkret när du låg vaken? Vem skall en gång vid din bår kunna lägga handen på hjärtat och säga: Sådan var han! - Endast narrarna skola våga det och säga: Spörj oss, han var som vi! - När de tröttna att lovprisa, begynna de stena och begyckla dig och peka finger åt din tunga huggvärja. Din fredlösa grav skall bli deras käraste tillhåll. De skola där stå så tätt packade, att de kloka icke kunna komma dina multna ben nära. Men det säger jag dig. Kora dig narrarna till sin, och kan du dock ännu en gång resa dig och samla omkring dig de kloka och sanningsvittnena och de ståndaktiga, de i medgången ödmjuka, i olyckan stolta - då har du bestått provet. Då förblir du en kämpe av Gudi ännu som minne och skugga. Då ha människorna vägt dig med falska vikter. Då är du den jag vill att du vara skall!
Num Eddaula kastade sig på knä med pannan mot mattan.
- Jag är en svag man, som hämtat styrka genom din åsyn. Mycket har jag i mitt liv förbrutit, mycket smått. Har jag inga ärr på min hud, jag har dem i min själ. Jag vill glömmas, glömmas. Jag vill sova, sova. Den ryktbare blir en slav hos andra. Allt eftersom han är sin sista herre till lags får han en krans flätad i håret eller hugg och slag. Ingen kärlek mäktar att lysa frid över hans mull. Där växer allt högre ett träd med allt underligare knutna grenar och med aldrig tystnande oro och suckan i lövet.
Ingen svarade honom. Det blev stilla i det vida gemaket. Slutligen klingade det och slamrade på mässingsbrickan, och konungen räckte en blank dublon åt den vitskäggige spåmannen. Han kröp på knä fram till bädden och tryckte sitt ansikte mot det nedhängande lakanet men sköt myntet ifrån sig.
- Du må leva, du må dö, sade han, beständigt skall det stå en strid omkring dig. Jag går till vila.
Tidigt nästa morgon blev Num Eddaula avrättad utanför sultanens tält. Den trygga vissheten om glömska bredde sin stillhet över hans yttersta timme.
Tjänaren begrov avsides hans kropp mellan två cypresser. När graven
var igenskottad, överströdde han den med majskorn åt duvorna, som i
hundratal församlades från dungar och träd. Snart spirade buskar med
vita blommor ur marken. Trötta soldater och herdar funno där ett
skuggigt ställe och lade sig ofta till en stunds vila i gräset. Det
var ett fridlyst rum. Där sov en glömd människa.
