Hovkanslern von Müllern satt på en träpall framför sin kammarspis i svenska kungens hus i Demotika och gräddade pannkakor. Han lyfte sitt ena luddslitna rockskört mot eldsljuset och synade det.
- Nog hänga galonerna ännu fast på syrtuten, sade han till överste Grothusen, som stod bredvid och värmde sig, men skamligt svartnade äro de. Och det andra svenska följet börjar, fan tage, se ut som ett riktigt zigenarepack. Jag säger som Fabrice: jag kommer snart inte ihåg hur penningar se ut, om de äro runda eller fyrkantiga.
- De äro så runda att de trilla som hjul! svarade Grothusen och gnuggade upprymt sina händer. En kung, ett hov, en hel liten armé utan annat än litet vigilerat småmynt på fickan... och det i en turkisk skråköping, hundratals mil från det egna fosterlandet! När i tiden såg du maken? Gud förlåte mig, men är det inte en så kostlig syn, att det ingenting gör, om det ibland är tunt med sockret på pannkakan. Från Porten få vi inte en enda pung längre. Fast jag knappast har tid att sova om natten utan bara får syssla med att uppnegociera respengar från all världens schackrare, så förstår jag knappast, hur vi hederligen skola komma härifrån. Jag har sagt hans majestät, att vi få ta hela raden av fordringsägare med oss som eftertropp ända hem till Sverige och inkvartera dem i Karlshamn, till dess de bli gäldade. Tänk dig, lilla Karlshamn propp fullt av turkar, som knäfalla i gathörnen och anropa Allah! Joo, du! Bara vi nu komma i väg! Vi måste draga åstad med pukslag och trompetande som det anstår svenskar, begriper du! Lyckligtvis ha vi kvar grannlåten sedan i somras, då jag var på avskedsambassad hos storherrn. Det finns visserligen varken stoppning eller foder i schabraken, men utanpå sitter det så mycket mer mässingstråd och tofsar... och det är huvudsaken... Och själv ser jag ju ut som en hel excellens? Va ba? Spetskrås, snussked av rent dukatguld... I skåpet en hederspäls, skänkt av sultanen, ett par nedkippade tofflor, en nattmössa och en sidennattrock, som Düben skulle vara säll att få bära i själva högmässan. Men det är också det sista, och få se vad som blir kvar av hela saligheten, innan vi komma hem!
Ju längre Grothusen talade, dess muntrare blev han. Slutligen gick han till fönstret och slog upp det på vid gavel.
- Vad är det? frågade Müllern och drog frusen igen rocken.
- Det är en hop turkar, som stå och vänta på att få se hans majestät rida ut. Det är nämligen störtregn, och då kunna de ju begripa, att han inte vill stanna inne.
Grothusen grävde och letade i rockskörten, och då han hittade ett par tre stora silvermynt, kastade han dem genom fönstret och ropade:
- Så här se pengar ut! Leve de svenske och deras frikostiga, stora, mäktiga konung!
- Är det dina egna pengar eller kungspengar?
- Om jag det vet!
- Du brukar ju ha dina egna pengar i vänstra rockskörtet och kungspengarna i det högra?
- Men vänstra rockskörtet har nådigt medgivande att till nödtorft upptaga tvångslån ur det högra. Kära du, jag redovisar ärligen. Var kväll räknar jag nämligen över hur mycket som finns kvar in toto.
Folket sorlade, men surmulet knorrande lyfte Müllern pannkakslaggen från elden.
- Du har ditt lätta sinne, du bror! Aldrig tilltrodde jag er ändå att bli så förnäma, att ni skulle få en friherre och hovkansler till livkock, men jag är glad att mina pannkakor smaka herrarna. Ofta har jag frågat mig, hur vi här nere kunnat så villigt och fröjdefullt härda ut alla dessa år.
- Det skall jag förklara dig. Det har en sådan särskild tjusning för människor att dageligen och stundeligen vara tillsammans med den, som befaller över deras väl och ve, att man kan spörja, om också en gång den himmelska saligheten just kommer att bestå i detsamma.
- Det vore väl, om ett sådant tidsfördriv även gjorde människor ädlare och bättre.
- Tack, bror! Det ordet var åt mig. Nogsamt känner jag, att jag här bland er alla blir föga skonad på min rygg. Kalla mig ni en lättfärdig krabat, en... Ja, lika gott! En scepticus och filosof som jag, vilken betänkligt försover sig till ottesången, har inte stor kärlek att vänta bland er svenskar. Jag får väl trösta mig med att konungen själv är mindre granntyckt i sådant än ni! Där hemma lär det gälla att stupa, och då skall du se, bror, att gamle Grothusens svarta peruk inte står bakom ledet.
- Där hemma, säger du. Svara mig ärligt! Hoppas hans majestät verkligen att där kunna samla friska troppar?
- Det gör han... och han kommer också att kunna det. Det blir en rikskalabalik, vartill världen aldrig såg make... Inte mig emot! Att i nödens stund kalla procentarna söta du, det är en sak... och det kunde hitta på att bli ont om riddare, ifall det inga procentare funnes... Men hedern och värjan, det är något annat!
- Och därför bryter han nu äntligen upp? Jag har dock tyckt mig märka, att han ännu icke är fullt på det klara med den närmaste framtiden.
- Ju längre han hinner mot norr, dess klarare kommer han att skönja den.
- Du tänker på fienderna, de gamla och de väntade... Sachsen, Ryssland, Polen, Preussen, Hannover, Danmark... Sex fiendefolk att bekriga!
- Sju! Du glömmer den nyaste och farligaste fienden!
- Vilken?
- De svenske!
Müllern reste sig från pallen, och de båda enögda herrarna stodo framför varandra.
- Gud i himmelen, tala inte så! Du brukar ju annars höra till dem, som inte förtvivla. Detta är ett främmande språk i din mun.
- Sedan hans majestät fått full visshet om att undersåtarna börjat utmana honom och trotsa, kommer han att rida hemåt med samma hetta som till en batalj... Vad skall man också tro efter de sista nyheterna? Landet är utan regering... Ämbetsverken stå stilla som kvarnhjul vid en utsinad bäck. Riksdagens och rådets herrar tala om avsättning... Vi skulle få se brinnande uppror, vore inte de svenske ett så lagtroget folk... och så är det ju det, att försten är han! Kvid nu inte och jämra, kära Müllern, för allt detta är ju bara din egen gamla visa... och snålas inte så förbannat med sockret utan stjälp mans hela struten över pannkakan... och sätt näsan i vädret! Adjö!
Müllern stod bekyttad och svarslös mitt på golvet. På hans drag målade sig den största förvåning, ty genom dörren hörde han Grothusen ropa till en trumslagargosse:
- August! Skaffa rätt på en försvarlig trumma! Spänn den framför dig och kom så med mig i basaren.
Müllern ruskade på huvudet och satte sig åter vid sina pannkakor.
- Vad i Herrans Jesu Kristi namn skall Grothusen nu göra för
galenskaper med trumman?
