Den fåtaliga besättningen i Stralsund hörde snart fiendens kanoner spela utanför murarna. Klämtslag kallade manskapet till vallarna eller till brinnande hus. Mot morgnarna lade sig konungen med hatten över ansiktet till en stunds vila på stenläggningen i Frankenthor. Vaken stirrade han i den mörka hattkullen, men knektarna, som lyste på honom med handlyktan, skönjde endast hakan och läpparna, över vilka småleendet ännu satt kvar, fast sammanbitet och kallt som hade det endast hört till hans ansiktsbildning. Då viskade de, att de aldrig sett en frimodigare hjälte, men avsides i stjärnljuset stodo många höga officerare och talade om att endast hans död kunde rädda Sveriges rike.
Han visste varom de talade, fast han ingenting låtsades förmärka. Det folk, om vilket han drömt sina största drömmar, väntade redan sin frälsning i hans död. När drabbade ödet förfärligare en konung? Hade han då endast blivit född till att anföra de svenske i deras sista stora strid och sedan bortkastas likt ett förslitet verktyg? Hans systers gemål blickade redan mot hans krona, och hans bortgångna älsklingssysters son höjde mot den sin barnhand.
Vid nattvardsgång ödmjukade han sig och badade i uppriktiga tårar, men aldrig grät han över sina egna olyckor. Voro de icke rätt och slätt fiender som han hade att möta med en hämnares vrede? Han blev hårdare och kallare mot officerarna och talade ofta med handen knuten, men han befallde också än strängare över sig själv och sina egna tankar. Väl vårdslösade han än mer sin klädsel, så att han i fjorton dagar kunde bära samma nedsmutsade skjorta, men han betvang sin haltande gång. Hans hår skiftade redan i silver, fast han bara var tre och trettio år, men när han vaken såg upp i hattkullen, upprepade han för sig själv: Det måste vara Guds vilja jag följer. Sedan reste han sig som en utvilad yngling och räckte sin kappa åt någon frusen gråhårsman - men nämndes om hemlandet och de svenske, då plockade han på rockknapparna och teg.
En dag exercerade Grothusen med större iver än vanligt sina soldater nedanför den skönas fönster vid Kniperthor. Orörlig som en bild satt den gamla damen bakom blomkrukorna, och när Grothusen lyfte sin hatt, blänkte de nya galonerna.
Han vinkade sin trumslagare.
- Ännu har din trumma inte fullt mål i munnen. Låt oss öppna den. Här ligger ett par de täckeligaste små guldstickade skor. Gå upp till damen och säg att det är en avskedsgåva från Grothusen. Nu är trumman tömd.
- Herr general! Det ligger ett turkiskt guldmynt på botten.
- Minsann! Det har kommit dit i brådskan. Det är kungspengar! Nu skola vi ut till Rügen, där preussare och danskar ärna landstiga för att också instänga oss från sjösidan. Gå med slanten till konungen och bed honom att mottaga den som en erinran om de år, då Grothusen hade den lyckan att få tjäna honom i avlägsna land. Måtte det guldet en gång i fredliga år omstöpas i degeln till en hederlig penning, på vilken de svenske åter kunna betrakta både sitt vapen och sin konung! Säg allt detta i ödmjukhet från Grothusen!
När allt blev ordnat till uppbrott, saluterade Grothusen med huggvärjan för sin sjuttioåriga dam. Medan han red gatorna framåt, vinkade han åt nyfikna flickor i fönster och sönderskjutna salustånd, och för första gången sedan i Demotika dundrade hans trumma med full stämma. Den slog sådant eko i kyrkväggarna, att det liknade mullret av fiendens fältstycken. Orädd, uppblossande, rådgjorde Düker nedanför sin trappa med konungen. Lyssnande till Bassewitz' förbittrade viskningar om Gjörtzen, red Daldorff bland generalerna, och den lille Cronstedt klappade sina styckjunkare på skuldran. Än skyndade han till ena sidan, än till den andra. Han granskade sina snabbskjutande kanoner som en god stallmästare sina hästar, och ibland polerade han med snibben av sin kappa de nyuppfunna Polhemska riktskruvarna.
- Det blir en hård strid, sade han, och först när hans majestät väl
står på svensk botten, vill jag kalla kungsritten lyktad.
