Höststormarna brusade med sin skymning över Rügen, och det kvidde och stönade i klyftor och kust. Ingen stjärna talade om Guds godhet, och när tropparna blivit uppställda till korum, ljödo från predikantens mun det gamla testamentets hämnarord. Svenskarna hade nu så ont om folk, att de som förposter läto utställa bundna hundar, vilkas klagande tjut hördes genom suset från bränningen.
- Det bådar död när hundarna kvida, sade soldaterna.
Lantfolket beväpnades med yxor och liar, men skyddade av regntjockan närmade sig fienderna stranden och landsatte slutligen utanför den nästan obevakade byn Stresow mer än tio tusen man. Blåsten rev undan dimmorna, och månen rann klar upp över den ödsliga trakten. Redan vid tretiden på natten kröpo dock fiendernas utställda fältvakter försiktigt tillbaka över sanden och mälde att svenskarna närmade sig.
Konungen stannade ett ögonblick för att avhäkta kappan, och han vände sig till Daldorff och livdrabanterna:
- Åren ha lidit. Vi ha haft det gott samman! Ho vet när det bly sjuder i stöpsleven, vilket blir vår bane.
Grothusen framdrog vid bröstet en gul handskkrage mellan rockknapparna och svarade:
- Jag tog den handsken vid Bender av min nådige herre, och ingen frostnatt har varit så kall, att inte den handsken har värmt om hjärtat.
Då blottade Daldorff sitt huvud:
- När jag får min kula... kunde då mitt sargade och arma stoft ännu småle och tala, det skulle i mullen vända sig efter de avtågande trupperna och nedkalla en tacksam mans välsignelse över redliga vapenbröder... Ack, att endast segern ännu en gång lyste vår väg. Liksom en lantman finner nyttigt att lägga igen en gammal åker och beså en ny, så styckar Gud och förändrar riken och välden. När han väl satt de nya gränsmärkena, medgiver han ingen att bära skiljestenarna tillbaka till deras förra rum. Vi förstå inte hans vilja, vi skönja blott att han är oss emot.
Konungen svarade:
- Gud är med oss. Det kan inte vara hans vilja, att det svenska väldet skall styckas. Är det så, då må han giva oss tecknet genom att slå oss med döden man efter man.
- Det är enkla och sanna ord! svarade Daldorff. De officerare, som utanför Stralsunds stadsport avsides viskat i stjärnljuset mindes icke längre sina skumma tankar. I stället trängde de sig fram mellan livdrabanterna för att få gå konungen närmast. Det syntes dem, att de i hans väsen igenkände något av Guds egen hårda och obarmhärtiga kärlek till det rättrådiga och till sin egen viljas uppfyllelse.
Samtalet tystnade av. Trumpeterna spelade icke, trummorna rördes icke, fanorna buros hoprullade och sänkta. Med värjan dragen gick konungen framför sin skara. Han hade knappast tre tusen man. De skulle nu kämpa tre mot tio och överrumpla fienderna och jaga dem ned i havet.
Han tvärstannade:
- Vad är väl detta? Här stå spanska ryttare, och borta i månljuset ser jag en redutt! Fienderna ha tagit väl vara på tiden... Framåt!
Utefter skanskrönet sprutade i detsamma en rad av eldstrålar, och den första salvan brakade genom natten, men svenskarna stötte undan de spanska ryttarna och stormade uppför vallen.
Cronstedts kanonkulor susade över deras huvud och uppkastade stenar och sand, där de träffade förskansningen. Marken skalv, och från alla sidor ljungande musköternas eld. Det ven och skrek som hade en här av hungriga glador seglat fram över stranden, krutskyarna skockade sig så högt, att månens ljus blott på enstaka ställen förmådde tränga igenom och målade där på marken vita fläckar liksom av snö. Ännu länge kunde de kämpande, när bullret stundvis saktade av, höra ur fjärran de bundna hundarnas tjut, men snart blev dånet så häftigt, att soldaterna icke ens förmådde uppfånga officerarnas kommandorop. Med händerna knutna om värjfästet störtade svenskarna framåt likt bärsärkar vid holmgång. Där blev ej längre en ordnad drabbning med anförare och lydande bataljoner. Det var de sista kämparna av den här, vilken tågat genom Europa, som nu i sina bragders höst för sista gången söder om det svenska havet offrade sitt blod. Det gällde att stå bröst mot bröst i ett handgemäng på liv och död om evärdlig hjälteära eller skam.
Överste Jakob Torstenson låg redan fallen, men hans bror Karl Ulrik bröt sig in över vallen med sina livgardister och fäktade mitt inne i fiendens förskansning. Långsamt trängd tillbaka ropade han, med ryggen tryckt mot jordväggen och den döende kapten Adlerfeldt mellan sina fötter:
- Håll tappert stånd, kära kamrater! Min farfar förde an hela de svenskes här, och jag sträcker inte värjan annat än inför Dessauern själv!
Barhuvad, med vredens och hänryckningens flamma på pannan, högg konungen sig en väg mellan klingor och kolvar. Han gick de mördande värjspetsarna till mötes med höststormar i sitt sinne, förödmjukad, likgiltig för smärta och död. Än en gång grinade fänrik Åbergs tandlösa och mannavulet fula ansikte vid hans sida, och Seved Tolvslag bräckte hjässor och vapen. Muskötelden sprutade från alla sidor och svedde konungens sönderslitna soldatrock. Han genomborrade och sköt. Han greps om livet av grova händer och brottades famn i famn med simpla, svärjande knektar. En dansk officer, som igenkände honom, fattade honom med ena handen i det glesa håret och sökte att vrida från honom värjan, men konungen ryckte pistolen ur bältet och sköt dansken genom livet så att han föll död. Då framsprungo nya fiender, och Dessauerns ryttare och fältstycken anföllo svenskarna från sidorna, så att de i den stormiga novembernatten omslötos med en ring av stingande värjor och flämtande åskor.
Generalmajor Strömfelt gav konungen sin häst, men djuret fastnade i dunklet på en spansk ryttare och stupade för en styckekula och blev på marken liggande över konungen. När han prövade att göra sig fri, träffades han för bröstet av en förlupen styckekula, så att blod sprang fram på läpparna. Det svartnade för ögat, och han sjönk tillbaka, sanslös och halvt begravd i sanden men med handen ännu knuten om värjan.
Överstelöjtnant Tranfelt stred mitt i en svärm av danskar. I vardera handen svingade han ett vapen, och under hans upprivna rock och skjorta lyste tre sår på bara bröstet. När han icke längre förmådde stå, kämpade han på knä till dess han föll och uppgav andan.
Cronstedt hade, sårad och blödande, blivit upplyft på ett av sina fältstycken.
- Det är Nordens romare, sade han, som i natt stupa för sina sista provinser!
Framför honom låg en fallen styckjunkare med den ännu brinnande luntan, och mitt genom slaktningens och stormens dån ljöd helt nära en bedjande stämma. Det var en fältpredikant som bakom de fäktande böjde sig över sårade och döende.
- Du härars och konungars konung! Ropa icke till oss som till barnen av Jerobeams hus: den som dör i staden, honom skola hundarna uppäta, och den som dör på landsbygden, honom skola himmelens fåglar uppäta, ty så har Herren sagt! Varför nekar du oss tecknet att du ännu är med oss? Varför unnar du mig icke att lysa segerns frid över de våra, som blöda, att den hårda bädden må bli dem mjuk...
Bassewitz fördes redan på två musköter döende ur handgemänget, och Daldorff, veteranen, som i så många strider mitt bland stupade drabanter blödande frälsat konungens liv och som under hans ögon fört sina småländska ryttare mot Holofzins dödar, låg på sin utbredda kappa med likblek panna. Skotten kastade sitt plötsliga ljus över de huggande och korsade värjorna och över de skugglika, kämpande soldaterna. Vid skenet från ett fältstycke igenkände drabantkorporalen Baumgarten slutligen konungen och lyfte honom på sin häst och omgav honom med de tillbakaslagna svenskarna.
Då trängde ett ihållande och häftigt trummande till konungens öra, och när han forskande vände sig åt sidan urskilde han på avstånd i gryningens dager en trumslagargosse, som med pinnarna i handen ännu stod kvar, vänd mot fienden. Bredvid honom låg en officer på ryggen med båda armarna rakt utsträckta. Den stora galonerade hatten satt ännu ståtligt och förnämt på huvudet. Halsduken av fransyska blonder pöste i blåsten rödfläckad, och runt det uppslitna rockskörtet blänkte om vartannat i den daggiga ljungen konfektsbitar och silverslantar.
- Vem är den stupade? frågade konungen.
Ryttmästare Ridderstadt svarade:
- Det är en tapper krigsman inför Gud men som många människor smädat... Det är en av ers majestät omhuldad vän... Det är Grothusen!
När Ridderstadt hade svarat detta, gick han själv tillbaka in i handgemänget och ljöt döden.
Fotnot: Preussiska fältherren furst Leopold
av Anhalt-Dessau.
