Det var mörkaste vinternatt, när konungen äntligen i sin sexroddareslup lämnade det under styckekulor och bomber rykande Stralsund. Düring, som så outtröttligt delat kungsrittens mödor, hade utanför stadsmuren fallit i sitt blod, men hans bror satt vid styret på aktersätet. En mängd arbetare gingo med sina klubbor och hackor på båda sidor om den uppbrutna isrännan, och Rosen, som stod i fören, var konungen så levande lik, att det blev till honom de vinkade sitt avsked.
Förföljd av fiendens kulor nådde slupen öppna havet. Fåfängt spejade dock Rosen efter de två svenska skeppen Snapp-opp och Snare-Sven, som blivit befallda att där möta men som kastats tillbaka av stormarna. Då steg konungen med sina två följeslagare och en lakej ombord på en tung lastgalliot, som med röda klutar på sitt eländiga, mörknade segel hissade ankaret. Var simmade väl nu den stolta flotta, på vars däck han för femton år sedan, ung och segerviss, hört gamle Pipers glada handklappningar! Den hotande rad av master, som Rosen utpekade vid synranden, var Tordenskjolds. Först långt ute på havet mötte brigantinen Snapp-opp, och med vreda befallningar och dystra ögon beträdde konungen det försenade skeppet. Var detta den nådige herre, om vilken sjömännen hört förtäljas, att han med sirliga bugningar brukade sticka hatten i armvecket? Han lyfte handen för att hälsa besättningen, men den sänkte sig långsamt och knuten, och straffande föllo hans första ord under svensk örlogsflagga:
- Skepparen på Snapp-opp skall slita spö! Men skepparen på Snare-Sven, som alldeles uteblivit, han skall arkebuseras!
Stormen reste isflaken i höjden. De sträckte sina vita halsar över relingen som vålnader av drunknade, men ännu när mörkret åter bredde sig stod konungen tigande kvar vid masten... Hade han icke varit en förste, skulle han ännu kunnat vända och söka sig ett fredat gömsle, men nu skulle människorna snart lupit efter honom och dragit honom med sig. Han skulle kunna ha bevärat en kapareflotta och på den framlevat sina år mellan värjor och skott, men nu befallde honom hans undersåtar att vända hem för att vakta deras gödselstackar och fäbodar. Ju närmare han nalkades den skånska vallen, dess klarare tycktes det honom, att det gällde en landstigning bland fiender. Han mindes den tidiga morgon vid Karlbergs kungsgård, då han, innan farmodern och systrarna ännu vaknat, smög sig utför trappan med Hultman och red bort till kriget. Han ville icke återse de kända ansiktena. Han ville icke rida genom Stockholms gator och se folket med beckfacklor hälsa en väderdriven och skeppsbruten konung. Väl såg han, att dessa svenskar alltjämt läto sitt liv för honom och för det stycke land, som ännu var deras, men han visste också att många bland dem i sina stilla böner anropade Gud att giva honom en bråd död. Han såg det allt lika klart som han förr gått skumögd. Han tänkte icke på fred och försoning. Han kunde icke glömma, att de tusen, som följt honom, fått sin kula, att hans folks gråt och välsignelser mjukt bäddat deras övervuxna gravar, att de blivit heliga män, vilkas synder glömdes men dygder prisades. För en krigare fanns det blott två vägar till försoning med Gud och människor, och det var segern eller banesåret.
När han i strömmande nattregn steg i land på den skånska vallen, knäböjde han icke och drog ingen suck av vemod eller lättnad. Brådskande och utan ett enda ord gick han till en stor sten, som kallades Stavsten. Han, ryttaren från Demotika, soldaten, vilken obekymrat lagt sig till sömn på snödrivan, glömde sig i denna stund så helt, att han i lä bakom en sten sökte skydd mot några menlösa vattendroppar. Där blev han stående.
Det ringde icke i kyrkorna. Det fejades och eldades icke på kungsgårdarna. Medan nattregnet plaskade i takrännorna, sovo svenskarna i sina hem och anade icke att deras konung efter femton år av sagolika segrar och namnlöst elände och med misslyckandets vrede i sin själ, nu trampade sitt rikes jord, mottagen och hälsad av ingen. Han såg icke längre tillbaka, endast framåt. Hämnd! Det ordet svingade hans tanke som en hammare, hämnd på löftesbrytarna, hämnd på den värld, som gjort honom till en flyktig ömkling utan mynt, utan makt... men en stor konungslig hämnd! Han visste att nästa dag många av hans undersåtar skulle jubla men också att många darrande skulle spå om galgar och stupstockar. Han log däråt. Hans förbittring var blygselns och den sårade kärlekens. Det var därför han i de sista år så undvikande hade talat om Sverige. Han ville straffa och besegra dessa sista fiender, men icke på avrättsplatsen. Lugnt och befallande ärnade han trampa den mark, som de varit nära att rycka från honom. Han ville ställa sig bland de dystra ansiktena. Lika sorglöst som en herde bland skogens buskar ville han sova mitt bland de sammansvurna, om där funnos några, och ännu en gång tvinga dem att sänka fanorna och följa honom dit han gick. Han ville besegra de svenska fienderna genom att visa dem, att de ännu voro honom trogna.
Dagen begynte gry, och några jordarbetare kommo på fältet, men alla färger lyste så hårda och starka. Allt tycktes så kallt och främmande.
- Är då detta Sverige, mumlade Rosen bakom sin uppslagna krage. Jag känner det knappt längre igen!
- Era ögon äro röda av blåsten, svarade konungen. Därefter tillade han: Om vi inte känna igen allt här hemma, så skola andra känna igen oss!
Han lät en av jordarbetarna visa vägen fram till Trelleborg. Med lugnaste ansikte talade han om sin trängtan att få träffa de lärda professorerna i Lund och den store Polhem, som skulle hjälpa honom att bygga en kanal tvärs igenom Sverige. I rikets nedersta hörn gingo de tre herrarna mellan småstadens plank och sovande kojor likt skeppsbrutna äventyrare som blivit främmande i eget land, och under den djupt neddragna hatten grät Rosen som ett barn.
När då konungen skulle giva vägvisaren hans lön, märkte han att alla dukaterna blivit bortskänkta under färden. Han hittade endast det turkiska mynt, som Grothusen fört med sig i trumman och skickat honom med en önskan, att det guldet en gång i fredliga år måtte smältas till en hederlig svensk penning. Det var konungens sista mynt, och det var icke hans, ty det hade lånats av en turkisk jude.
Utan ett ord lade han det främmande myntet i den svenske bondesonens
hand.
