Från värdshus till värdshus tågade de hemvandrande svenska krigarna i dammiga kläder och söndertrampade skodon. På kärran framför dem skakade de svenska kvinnor, som konungen friköpt från turkarna och bortgift med sina soldater, och bredvid i halmen under vagnssätet stod buren med kameleonterna, som magister Eneman hämtat från Asien. Kärran med kvinnorna blev snart efter och djuren blevo döda, men mellan de solbruna soldaterna och stallknektarna leddes ännu Brandklipparen, fast trött av år och med stel gång och utan att längre bära någon segrande hjälte i sadeln.
Ett stycke före alla de andra gick beständigt en lång mager man med fredlösa ögon och rynkig panna. Hans kind var mörk som bark, men tänderna blänkte i det gråsprängda skägget, som han icke gav sig tid att låta bortskära, och själv hade han varken kniv eller sax. Den uslaste vägstrykare skulle ha ratat hans nedstänkta rock, men allt vad han ägde förde han med sig - och det var en säck och en påk. Väl hade just han vid färdens begynnelse blivit kringskickad att uppnegociera penningar, men de voro länge sedan strödda för vinden. För att icke främlingar skulle peka finger åt hans fattigdom och åt hans land kallade han sig simpel soldat, men han var livdrabant och hette Ehrensköld. I sin ungdom hade han en oktobernatt nedstuckit en fänrik Gyllenstjerna, och ännu fladdrade hans sinne så skiftande, att fast han var den muntraste vid ölkannan, låg han om natten vaken i oroliga tankar. Knappast lyste dagningen, innan han med sin träpåk bultade i härbärgets golv för att väcka kamraterna.
När den uttröttade skaran om kvällen samlades kring bordet i värdshussalen, förblev han stående och höjde lusteligen kannan för alla de nyfikna, som utifrån klättrade upp i fönstren.
- Si, si! viskade åskådarna. Vart ärr på dessa mäns ansikten och händer är en saga om en bragd. Det är de återvändande hjältarna från Ilion!
Därefter tillade de, när de på gården sågo Brandklipparens stela skritt:
- Och trähästen ha de tagit med sig!
Men då berättade Ehrensköld att det var Brandklipparen, och medan högborna grevinnor stego ur vagnen med bröd och socker för att kunna få berätta för sina efterkommande, att Brandklipparen en gång ätit ur deras hand, tömde han kannan i botten och bultade i bordet till tecken att kamraterna åter skulle bryta upp.
- För din hemsjukas skull unnar du oss varken att sitta eller sova, knotade kamraterna. Anrättas en måltid, ropar du strax åt oss att stiga upp och gå vidare, innan köttet ens blivit förskuret...
Då blev han misstrogen och hatfull mot sina forna vänner, och en morgon smög han sig bort före de andra.
Han behövde knappast läsa på vägvisartavlorna eller spörja. Han visste att han gick mot norr, att han alltid vek av den genaste vägen. År efter år hade hemsjukan blivit honom allt mer övermäktig, och då nu vart steg äntligen förde honom närmare mot de bygder, om vilka han aldrig talade men på vilka han beständigt grubblade, växte endast hans längtan i styrka. Ibland kunde han stanna med händerna korsade över påken och stirra på vägen, men utan att han själv visste därom begynte han så åter att gå och gå. Hände det en regnig natt att han med hårda ord blev bortvisad från en dörr, där han ödmjukat sig och kallat sig en fattig svensk trosskusk, som bad att få ett stycke bröd vid den värmande brasan, då glömde han, att han icke längre var på krigsstråt. Såg han då genom fönstret brödkakorna och mjölkskålen på bordet i skenet från spiselglöden, böjde han upp blyremsorna och plockade upp ett par tre små rutor och tog för sig så mycket av anrättningarna, som han kunde räcka. Men bäst som han stillade sin törst och stoppade säcken full med brödbitar, kom han ihåg att han var god krigsman och stack, innan han gick, in påken och drev den så dundrande hårt i bordet, att skålar och kakor hoppade. Då förstod husfolket, som sprang till från alla sidor, att det inte var någon vanlig tjuv.
Före de andra kom han till Stralsund, men staden gav sig åt fienderna, och deras flottor spärrade Östersjön. Efter många äventyr hittade han äntligen i Amsterdam en holländsk smack, som låg färdig att avsegla till Bohuslän, och var han då så medtagen att han bäddades under skepparens lapptäcke på halmen nere i kajutan: Men så snart han hörde ankarspelet knarra, stötte han med påken i kajutstaket och kallade på skepparen.
- Kära far, när I får känning på de svenska skären, skall I låta mig därom veta, så att jag får ansa skägg och klädsel och gå upp på däck.
Skepparen lovade att göra honom till viljes, men knappast stod han på däcket innan det åter bultade i kajutstaket.
- Hemåt, hemåt... stammade Ehrensköld och tog skepparen vid handen. I har berest haven och prövat många ting, far. Säg mig, varav kommer dock denna sinnenas villa, som vållar att man måste veta sig hemma för att kunna hålla fred med sig själv? Där nere hos turken, när salig Funcken blev död i febern, anförde jag vakten vid begravningen, men tro mig, jag kunde knappast hålla pliten eller minnas kommandoorden... Stenarna lågo så vita... cypresserna stodo så likgiltiga... Om jag själv blivit lagd på det rummet, jag skulle inte kunna sova roligt. Jag skulle riva upp mullen över mitt huvud och anropa Herren Gud om barmhärtighet...
Skepparen svarade:
- Har inte samma fadershand skapat vart stycke av jorden och till och med de svaga bräder, som nu bära oss i stormen? Vänd er mot väggen och vila ut! I krigsfolk till lands ären släta sjömän, och vi få hårt väder.
Redan tidigt den nästa dagen, då skepparen stod hos rodermannen, hörde han nya knackningar i kajutstaket.
- Jag har en kula här under revbenen, sade Ehrensköld, och jag har aldrig rätt förstått om det är den eller hemsjukan, som så medtagit min sundhet att jag nu inte utan vedermöda kan hålla mig upprätt. Just vid denna tid på morgonen, då det är halvljust men solen ännu icke upprunnen, är hemsjukans timme.
Det blev en orolig färd, och sjöarna dånade. En natt kom skepparen i kajutstrappan med en hornlykta och lyste på Ehrensköld. Han satt vaken i halmen med påken bredvid sig och säcken som kudde, och hans hår var nu så långt att det hängde över öronen.
- Nådig herre, begynte skepparen och fäste lyktan på takkroken. Vi äro nu vid de svenska skären utanför Uddevalla, men stormen ligger svårt på och natten är disig och svart... Vi få vända och hålla till havs och invänta klarare luft.
- Ja, vänd smacken, du! ropade Ehrensköld så att det klang genom kajutan. Jag vill inte hem! Nej, nej... vad har jag väl hemma att beställa! I Kalmare kyrka ligger min far, och hans vapen sitter på muren... bror min är i fångenskapen... småsystrarna ha blivit stora och gifta och gamla... De äro inte mer de samma... Småsystrarna finnas inte längre till... Hemmet finns inte längre till...
Med sådana ord svarade han skepparen, men då denne ville gå, höll han honom fast i rockärmen.
- Hör inte på mig! sade han. Håll I tappert samma kurs som förut. En brav soldat får inte efter lång och redlig tjänst hos sin konung komma hem som en poltron!
- Och smacken då, nådig herre? Den är min enda ägodel, och över den har jag att befalla. Nog tycker jag mig se båksken i nordost, men skärgården är här farlig och full av kapare, som sätta ut villeldar.
Ehrensköld var icke längre någon skröpling. Han satt upprätt med ena benet ur bädden och höll skepparen järnhårt fast.
- Aktar I något en officers vilja, så segla på! Väl äger jag här intet annat att giva er än de arma paltor, som jag ändock med heder skall bära, när jag väl går i land, men vid Kalmare stad har jag en liten gård, så framt den ej blivit mig fråntagen. Den skall I få som gäld, om skutan går i kvav.
Skepparen trodde, att hemsjukan släckt hans förstånd, och han visste gott, att blev rodret icke omkastat i tid, så voro klipporna nära. Han brottades för att göra sig lös. Rockärmen brast vid axelsömmen, och med naken arm sprang han till trappan.
En stöt skakade skeppet så häftigt, att ljuset föll omkull i lyktan och slocknade.
- Jesus! Där, herre, har I de svenska skären!
- Då må denna stund vara välsignad. Sedan jag var barn har jag ingen morgon med lättare sinne sprungit ur bädden.
Ehrensköld hörde skott och handgemäng. Han tog säcken och påken och klättrade upp till det islupna däcket. Sjöarna slogo över honom, men dagningen bröt fram genom snödiset, och han såg, att fartyget strandat på ett stenigt skär och att en svärm av män avväpnade besättningen.
- Giv hit vad du har! befallde honom ett rödskägg och höjde musköten. Strandat vrak hör strandfolk till.
Ehrensköld knöt handen om påkskaftet och slängde tiggarsäcken framför honom.
- Tag den, tag den! Den hjärtats ro, som jag nu hunnit, kunna era kulor inte från mig taga, men hade du inte röret, skulle en lek av detta slag stå dig dyrt... Jag är en kronans officer!...
Eftertänksamt sänkte rödskägget musköten.
Överst på skäret glödde en nedbrunnen villeld, och längre bort bakom klipporna låg en galliot utan flagga. Där satt bredvid den släckta akterlyktan en sjuklig gulblek ung man insvept i en präktig rävskinnspäls och med två kryckor i knät.
- Vad är det, Norcross? ropade han med en stämma, som var tunn men gällt genomträngande som en visselpipa. Skynda på nu, skynda på nu!
Rödskägget svarade:
- Mannen här säger att han är kronkarl, och då lärer det väl vara bättre att ge honom en kula än att låta honom slippa i land och föra talan... Nå, karl, säg ut vem du är! Nog ser jag dina trasor men intet kronans liveré. Har du varit så länge borta att du inte hört talas om Lasse i Gatan? Där på gallioten sitter han. Det är kommendör Gatenhjelm, du!
- Mitt namn, sade Ehrensköld, det skall du få veta, om du först skaffar mig en klädsel efter mitt stånd, men litet frågar jag efter det onda du kan göra mig, om jag bara ännu en gång i detta jordeliv får trampa den svenska botten. Väl skönjer jag, att ni äro gudlösa kapare, och väl återser jag ett annat land än det ljusa och lyckliga som jag lämnade... men likafullt är jag nu hemma... Jag är hemma! Mitt liv kan jag nu glatt låta, men neka mig inte att först stiga neder på det svenska skäret.
- Det är billigt talat, svarade Gatenhjelm. Men skynda på nu, skynda på nu!
Han knackade allt otåligare med kryckan i relingen.
Ehrensköld kastade sin påk i däcket som en sträckt värja och trädde ned på skäret. Några steg gick han långsamt framåt, som hade marken gripit fast om hans fötter. Så knäföll han och strök och smekte med händerna över klippan och böjde sig ned med kinden intill den.
- Pris ske dig, himmelske fader, viskade han, som från så långa och främmande vägar återfört den husville sonen. Din, din vare äran!
Då gav Gatenhjelm ett tecken, och Norcross lade musköten till ögat och sköt från relingen Ehrensköld genom huvudet.
När dagen rann upp, styrde redan kaparna med sitt byte in mot
bohuslänska stranden, men ute på skäret låg den omkomne krigaren med
armarna om klippan.
