En novemberdag gjorde några troppavdelningar halt i ett bergspass, och fast klockan endast visade på tre, rådde skymning. Brunsvedd av stäppens sol och ännu med en turkisk tobakspung vid bröstet betraktade undrande mången åldrad officer det vinterrike, i vars skogiga obygder hären nu tågade in mot nya äventyr. Fångade buskskyttar förtäljde vilda sägner om troll och huldreskrik, och manligt högväxta kvinnor med lingult hår kommo om nätterna till lägerbålet och nedhöggo uttröttade och sovande svenskar med sin yxa.
Det snöade, och lågt nere från klyftan kastade solen ett gult sken över fjällväggens marskog och hängande klippstycken.
Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan.
De små västgötarna med vassa näsor och snurrande ögon viskade till varann:
- Konungen lärer säga, att vilja vi inte svälta, så få vi grava födan ur de norska bergen...
- Så få vi väl grava då, svarade smålänningarna långdraget och klagande.
Dalkarlar och bohuslänningar stödde sig mulna över muskötpiporna, men Södermanlands bataljoner begynte knota. Då höll överste Rutger Fuchs in sin häst och stannade framför fronten. Hans ena fot satt snett i stigbygeln, ty vid Gadebusch, där han bars från slagfältet, hade han fått benet krossat av en kula.
- Hut, sörmlänningar! ropade han på sitt skånska mål. Få ni inte sovel till kronans kaka, ni smörpiltar, genast börja ni knorra. Jag hör att ni alla äro modstulna, men nu gäller det att tappert härda ut, ty det säger jag er, att aldrig mer i tiden få svenska män tjäna en sådan hjälte som vår konungslige herre, och ljuvligt låter jag för honom mitt blod. Se på mig! Hur kallas jag? Nåå, fram med det!
- Rika Fuchsen! svarade alla soldaterna med en mun, och deras drag ljusnade.
- Det är riktigt. I all min dar har jag hetat rika Fuchsen... Nå ja, vari ligger Fuchsens rikedom? Den, som kan stiga fram och svara, får två runstycken.
Ingen vågade sig fram.
Då tog rika Fuchsen sin plånbok ur bröstet och slog och bläddrade i bladen samt höll följande tal:
- Va' djävlar vill det säga att vara rik. Det är en bokföringssak,
gossar. Tror ni kanske, att all egendom är räntegivande? Jo, försök't!
Hör nu på vad jag läser! Skulder: noll, noll. Det är första hälften av
Fuchsens rikedom. Så ha vi salig Schlippenbachs nattrock... Ha ni platt
glömt salig Schlippenbach, er förra överste, som testamenterade mig
både sin nattrock och sitt regemente, de två käraste ägodelar han hade
i denna världen? Den nattrocken är mig så dyrbar, att inte skulle jag
vilja sälja den för mindre än fem tusen riksdaler. Då är den också för
mig värd just den summan. Alltså, hör nu på! Tillgångar:
Salig Schlippenbachs nattrock, fem tusen riksdaler,
Sörmlands regemente, tio tusen riksdaler,
min älskade hustru Greta, där hemma, sjuttio tusen riksdaler,
hundrackan från Holsten, tusen riksdaler,
min konungslige herres nåd, åttio tusen riksdaler,
värdshuset Gullåsnan, två tusen riksdaler...
Tag mig fanen är det inte allt lågt beräknat, men så är det också det enda jag har i livet. Nå, vad är värdshuset Gullåsnan för något?
- Det är nådig överstens buldanstält! sorlade alla soldaterna om varandra.
- Just det, ja! På det värdshuset får vem som helst frukosten gratis, för där finns inte ett grand att få... Låt oss nu räkna! Summa tillgångar: riksdaler ett hundra sextioåtta tusen. Men var nu noll noll skulder hälften av min rikedom, då måste ju hälften också vara värd ett hundra sextioåtta tusen. Följaktligen och bevisligen har jag alltså sammanlagt tre hundra trettiosex tusen riksdaler. Ser ni, pojkar, detta är vad Gjörtzen kallar finanser, och sådant är nyttigt att kunna, begriper ni. Lär er ni bara att föra bok och sätta rätta värden på allting, så få ni nog se, att ni äro vackert rika och inte behöva hänga huvudet, om magen än skriker.
- Vivat! Vivat rika Fuchsen! skallade det utefter leden, men i detsamma flögo alla värjorna ur skidorna. Musköterna skyldrade och trummorna dundrade. I skenet på fjällväggen framskred den höga, förstorade skuggan av en haltande man med rund pälsmössa på huvudet och en knotig påk i handen.
Det var konungen.
Han kom mellan tallarna, följd av drabanter, som med dragna huggvärjor i lång rad ledde sina hästar. Själv gick han främst och trampade upp vägen i snön. Hans ärriga och sammanbitna ansikte hade av sol och frost med åren blivit mörkt till färgen, och mellan ögonbrynen låg ett djupt veck. När han stack pälsmössan under armen och åt alla sidor besvarade tropparnas hälsning, föll snön över den kala hjässan. Generalerna samlades efter hand omkring honom, och drabanterna avhöggo med värjan några grankvistar och bredde dem på marken. Under hela tiden stod han barhuvad i snöyran, och de grånade och vid tinningen uppstrukna hårtestarna liknade till sist en krans av rimfrusna blad. Han befallde soldaterna att koppla musköterna och upptända risbål, men musikanterna blevo ställda vid fjällväggen med order att spela intill solbärgningen.
- Norrbaggarna äro ett lustigt följe att stångas med, sade konungen. Sådana män som deras Kruse och Kolbjörnsen borde, när de falla, begravas i guldkistor.
Fältmarskalken Mörner svarade:
- Vi ha just nyss infångat några norska snapphanar, som här legat gömda i buskarna för att skjuta ers majestät. Skola vi hänga upp dem?
- Nej. Giv dem var sin dukat för bortspilld tid och bed dem ej vidare fuska i knektars yrke.
Mörner sänkte stämman.
- Det finns också andra mer högtbetrodda buskekrypare. Jag har nyss från prosten Brenner fått ett nytt angivelsebrev om hemliga konspirationer mot krona och liv. Finge man tro honom, skulle farliga fiender i detta nu stå här omkring på knappt fem armslängders avstånd.
- Så må de stå, ifall de inte behaga sitta. I krigsdagar är inte tid att rannsaka.
Mörners dvärg, Luxemburg, framkom nu med vattenflaskan. När konungen hade druckit, räckte han dvärgen sin blankslitna enpåk liksom för att rusta den lilla mannen och sade till honom:
- En turk har spått mig, att jag skall vakta mig för narrarna. Du kan nu pröva, om jag är rädd.
Luxemburg tog enpåken och knäppte och spelade på den som på en guitarr samt uppstämde en fransysk kärleksvisa.
Mörner steg då konungen närmre och viskade bakom hatten:
- Manskapet svälter.
- Mätt soldat gör trögt sin tjänst.
- Men ihjälhungrad soldat tappar musköten.
- Om man smälter snö, blir det vatten. Om man tuggar på en grankvist, kan hungern mycket väl bedövas i långa timmar.
- Folket här ha vi åtminstone under våra ögon... men sinnena där hemma... Prästerna lära nu i predikstolen öppet nedkalla hämnd från ovan. De mena, att sedan Gud slagit de svenske och givit tecknet att deras välde måste styckas, fäktar ers majestät för egen ära allena.
- Blev då deras ära och min två skilda ting? De trotsade, och jag svarade. Jag vill tvinga dem att hålla ut till det yttersta. Är det inte likaväl för deras egen skull, som för min? De säga, att jag frestar Gud. Jag svarar, att jag följer honom. Det är mitt kungsord! I rättfärdighetens namn, det är min ed! Ho är skiljedomaren?
Med dessa ord påsatte konungen pälsmössan och slog upp kappkragen och lade sig så roligt till sömns på grankvistarna, som hade ingen ovän funnits i världen.
Düker ropade med hetta sina befallningar till officerarna. Mörner somnade stående, lutad mot en fur, utan att längre orka lyssna till lille Cronstedts infall, och den förslagne Stjernroos, som varit ute och spionerat, kom förklädd i fårskinnsjacka och träskor och med en kutting på ryggen. Själv sov konungen redan orörlig, utan en tanke på brev och hotelser. Han hade anförtrott sig åt sina soldater.
Men det fanns två ögon, som följde honom. Tolle Årasson, vilken den föregående dagen blivit instucken i Södermanlands regemente som korporal och förman för vedhuggarna, kunde icke betvinga sig att se bort från den sovande. Rika Fuchsens ord lågo ännu i hans hjärta.
- Jag skulle kanske också kunna föra hushållsbok, tänkte han. Femtio dukater i mullen vid Ljusastaksbjörken!
Han stirrade med sina klara och vänliga ögon så stelt bort mot konungen att han icke märkte, hur rika Fuchsen kom honom ända in på livet.
- Vad går åt honom? sade Fuchsen och klappade honom hjärtegott på skuldran. Här är en rapport till Tistedalen, för nu skola vi upp mot Fredrikstens fästning och fyra på. Tag med två man och en bunt tyrstickor att lysa med... och löp raskt! Den, som har ett så präktigt matsäcksförråd under skinnet, behöver varken bivuakera eller spisa mer än var tredje natt, om han bara rätt förstår att hushålla med guds gåvor.
Tolle Årasson begav sig nu åstad inåt skogen med två soldater, men ännu långt på avstånd mellan granarna vände han sig och såg på konungen.
Då han mot dagbräcket kom till Tistedalens by, stannade han under Ljusastaksbjörken och stack där den sista tyrstickan i marken med den brinnande änden nedåt.
- Jag har strövat vida kring för att studera och lära, sade han till knektarna. Jag har mött både goda människor och onda. Månn också att djuren och träden kunna vara goda och onda. Var middagsrast, när jag har varit ute med vedhuggarna, har jag lagt mig här att sova men aldrig fått en blund i ögat. Det är förbannelse med det trädet! Ser ni, där uppe i den ena grenen har jag huggit fast en yxa. Det skall komma en morgon, då jag sätter den yxan till roten...
Han stod kvar och betraktade den slocknande tyrstickan.
- Goda människor och onda, sade jag... Aldrig såg jag en härligare man än vår store konung, men åren göra honom allt strängare och hårdare. Han har varken ömkan för djurs eller människors kvidan. Ett jämmerskrik kan icke ens locka honom att vända på huvudet. Hans vinter är kommen med den långsamma döden. Hur skulle vi inte begråtit honom, om han fått falla i sin ungdoms år! Ingen tid skulle ha hälsat ett större och renare namn än hans. Si denna tyrsticka, hur långsamt hon slocknar, hur hon ryker och förpestar med sin sura brandlukt! Varför inte hellre med en enda liten rörelse av handen trycka henne djupt ned, hastigt, utan väntan... så att hon kommer ännu klart glödande i mullen...
Soldaterna förstodo honom icke utan svarade endast:
- Måtte aldrig något ont hända vår älskade herre och konung!
Han tog ett par steg för att följa dem, men Ljusastaksbjörken sträckte besvärjande sina grenar över honom, och han förblev stående och talade vid sig själv.
- Vem tänker på ont? Tolle Årasson fattar musköten, han den föraktade, den utstötte, som fått gå från gård till gård och tigga nådebröd. Han fattar musköten och lägger fingret på trycket. Det skottet skall ropa hela folk till försoning. Om än alla Fredriksstens kanoner den natten dundra, ingen skall höra dem. Soldaterna skola tycka, att det är så tyst som på en avlägsen och frusen fjällsjö. De skola bara höra det enda skottet. Det skall genljuda från natt till natt, från dag till dag så länge människor leva på jorden. När jag uppgrävt de femtio dukaterna, skall jag gå fram till generalerna och kasta alla guldslantarna över deras hattar och peruker och säga: Fram med handklovarna, go' herrar! Där ha ni drickspengar för omaket. Töm min skål i äkta vin! Det är jag, som har skjutit Hans kongliga majestät! Om er skall ingen tala, men så länge hans namn lever, så länge lever mitt. - Och så bli handklovarna hopskruvade. Jag blir satt på bödelskärran och åker Götgatan uppför i Stockholm, men det skall inte finnas ett fönster, en trappsten, ett tak där det inte skall vara svart av nyfikna, som vilja se Tolle Årasson. Och på herrgårdarna, där jag fick spisa vid köksbordet, och i prästgårdarna, där jag fick buga för en tallrik ölsupa, där skall det heta: I den stolen satt Tolle Årasson, ur den pipan rökte Tolle Årasson, på det låsvredet höll han det finger, som tryckte av skottet. - Studenterna i Uppsala, de högmodiga, de falska vännerna, som till sist höllo sig för goda att vilja hysa mig över en regnig natt... de skola åldras, de skola vitna över hjässan, men aldrig skola de tröttna att säga: Vi kände Tolle Årasson, vi kallade honom du. - Så skall det komma att gå. Och så ofta en resvagn åker in mot Stockholms stad, skall den ene herren peka genom fönstret och säga: Där är galgbacken! - Det kan ligga hundra avlivade i den åkern, men han skall endast säga: Där ligger Tolle Årasson, den eländige uslingen! - Och då svarar den andra herren: Den folkbefriaren!
Tolle Årasson höjde armen för att stödja sig, men i samma stund han lade handen mot björkstammens släta kalla näver, ryckte han den tillbaka med ett kvävt rop av fasa.
Soldaterna stannade och vände sig. Han vinkade åt dem att gå och
följde efter dem, men han hade bleknat av som en död man.
