Konungen hade låtit bygga sig en brädhydda vid löpgraven framför fästningen på bergåsen, och en säng, ett bord och en stol blevo ditflyttade. Inga soldater posterade vid dörren med laddade musköter, och den vakthavande adjutanten blev ofta bortskickad i olika ärenden. Konungen övervann till och med sin forna skygghet för nattens ensamhet och tillät icke längre någon page att sova bredvid bädden. Trött av dagens mödor, somnade han ibland ute på vallen mitt för fiendens kanoner och de i löpgraven arbetande soldaterna. Vem som helst skulle i mörkret kunnat smyga sig fram och med en värjstöt släcka hans liv. De sömnlösa och ångestfulla nätterna i Ukraina efter motgångens första krossande slag kvarstodo endast som ärr i vecken mellan hans ögonbryn. Hade han ej härdat sin själ i olyckor, liksom sin kropp i strapatser! Han grubblade aldrig en minut på faran, men han visste, att hon närmre än någonsin hängde sitt tunga moln över hans huvud, och detta fyllde honom med en försvunnen ungdoms trygga ro. Hans röst hade hårdnat, men det befallande lugnet tände sin föryngrande glans i hans ögon. Allt, allt, vad elände och undergång gömde av mörker, reste sig omkring honom, och stödd mot sin enpåk och ofta otåligt bannande, ledde han soldaternas arbete.
Stundvis betraktade han himmelen och uppletade de stjärnbilder, som han kände, men när dimman bredde sig och mörkret föll djupare, slöt han ibland ögonen och räknade på fingrarna: - Trehundra... trehundraåttiofem... nittio... nittiofyra... fyra hundra tusen riksdaler! - Månn Gjörtzen verkligen skulle kunna driva upp så mycket till december. Hur skulle väl hären annars hållas i stånd? Och månn Gjörtzen redan inom två dagar skulle anlända? Var det icke hans väntade ankomst som spred sådan oro i lägret? Vad var dock nu att göra däråt? Konungen kände inga skrupler, ty han hade blivit en stigman, som föraktade penningar och egendom. Hade icke de svenske kallat honom en galning och sträckt handen efter hans krona? Nå väl, det förlät han dem, sedan han hade givit dem svar, men till det yttersta ville han hålla dem samman, om än gård och grund skulle brinna. Var det icke värvet, var det icke gudsbudet, som han i sin själ besvurit? Det var icke nu en tid för maklingar, som helst låge hemma i lucksängen. Och Gjörtzens plakat, som på var sockenstuga lät hans konungsliga namn pråla under meneder om fred och undersåtars bästa? Var under sina fälttåg hade han väl sett förstarna i nödens timme handla annorlunda? Och ändå, hade de icke kallats visa och goda, så framt de lyckats? När stormen var över, ville han hålla räfst och ställa till rätta. Stränghet hade han befallt, aldrig medveten orättrådighet. Nu gällde det att erövra fästningen Fredrikssten, som framför honom på fjällåsen med sina grå murar och de vassa hörnen stängde vägen uppåt Norge. Var icke utanverket Gyldenlöw redan taget med värjan i hand?
- Med värjan i hand? Han slöt ögonen som han ofta brukade, då han var osedd, och upprepade sakta orden. De mena att jag frestar dig, evige, underlige Gud, heliga anda, min fägnad, min glädje, min vederkvickelse. Alltid säga de: stanna på halva vägen, där vi stanna, annars frestar du; sätt dig ned, där vi tröttna, annars kalla vi dig icke längre vår Gideon. - Du, som är skiljedomaren, inför dig ödmjukar jag mig i min nöd, jag förkrossade syndare. Har jag nu gått vill på jorden, slå mig då död ned!
- Konungen har somnat på sin post, sade soldaterna, när de sågo honom med huvudet sänkt och hatten neddragen.
Han hörde dem och såg upp och svarade:
- Icke ännu!
*
Första söndagen i adventet steg konungen till häst och red genom dimman ned till möllerstugan i Tistedalen. Han var tung till sinnes och för att övermanna sitt svårmod satte han sig på bänken vid spiselelden och genomögnade sina papper. Det var suppliker och gamla brev och överkorsade räkenskaper, ända från vistelsen i Lund. Hans ögon stannade slutligen på två halvark, som voro hopfästa med en mässingsnål och fullskrivna med hans egen svårtydda handstil. Han läste:
- Anthropologia Physica. Alla levandes naturliga drift är det, som kallas Passion, eller Vällusts åtnjutande. Vällust är av tvennehanda slag, nämligen Själens och Kropsens vällust. Själens vällust kallas den, varuti kroppen ingen del hava kan. Men Kropsens vällust kallas den, vilken Kroppen tillika med Själen känner... De tre Delarna utav Kroppen äro: Den materialiske skapnaden, varigenom Kroppens Figur med sina yttre och inre delar formeras; Den flytande Materien, som består av Blodet med vad därtill hörer; Den materialiske Spiritus eller Anden, såsom de aldrafinaste delar av det materialiska väsendet, är kraften och levnaden uti själva blodet och undfår levnaden och känslan av den levande anden eller Själen samt verkar densamma uti hela Kroppen. Denna förgås ock av sig själv, så snart någon kropp eller lem bortdör... Ordsaken, varföre Själen utav alla bägge huvudvällusterne är delaktig och at kroppen endast och allenast känner de kötsliga vällusterne, är denna, at levnaden är egenteligen en egenskap utav Själen, vilken kroppen, som i sig själv är ett dött väsende, genom Själens verkan undfår... Det, som gemenligen under namn av fem Sinnen bliver räknat, består allenast uti et, som kallas Känsel och är en verkan utav Själen, vilken, efter vars och ens Kropps och des skapnads beskaffenhet, sig på femhanda sätt framter...
Han steg upp från bänken och fattade den inträdande fältmarskalken Mörner vid bältet.
- Vore Mörner inte en lika slät filosof som han är god hushållare, skulle han här få en hård nöt att knäcka. Nej, läs inte det skrivna... det är bara något lappri, som jag satte ihop en afton där nere i Lund. Alltid märker jag, att när jag efter någon tid återser en tankebyggnad, som jag prövat att uppresa, får jag lust att förkläda mig till fiende och själv storma min egen redutt. Månn tankens nöje ligger i själva fäktningen?
Mörner svarade:
- Ers majestät är en svår envigsman i de lärda disputationer, och aldrig hör jag min nådig herre så vältalig som i sådana fejder, men jag kan inte som salig Grothusen bjuda spetsen.
Han slet upp sin rock med hetta och räckte konungen några förseglade brev.
- Betänk, majestät, också den lumpnaste angivelse kan vara sann och för åratal slå dödmannen lien ur handen.
Konungen kände på förhand dessa skrivelser, som med präntade tryckbokstäver och utan underskrift svärtade hans närmaste och förutspådde en bråd död. Hotelsen om död ängslade honom icke mer än vinet av en kula. Hade han icke ända sedan gosseåren snart sagt varje morgon vaknat beredd att innan mörkningen ligga bland de stupade på fältet. Han kastade de tre breven obrutna i elden, ett efter ett, och stod i den låga möllerstugan så lugn, som hade hans sista här av trötta och utsvultna ynglingar medfört alla Europas kronor på en trossvagn.
- Svara mig uppriktigt! sade han efter någon tystnad. På hur många kan jag ännu lita... jag menar inte i en träffning... men om allt går oss emot?
- Måste jag svara? Är det befallning?
- Ja, på hur många kan jag ännu lita?
- På inga!
Trummorna mullrade utanför stugan, där tropparna uppmarscherade till gudstjänst, och Hultman inträdde sägande:
- Jag får ödmjukt anmäla att högmässan nu skall begynna. Dagens text handlar om vår Herres Jesu Kristi inridande i Jerusalem.
Konungen avtvättade nu allt sot från ansikte och händer samt påtog alldeles nya kläder av blått tyg och nya gula älgskinnshandskar. Under det att hans hår pudrades av Hultman, så att det blev vitt som en gubbes, stödde han ena foten på veden i spisen och sade helt sakta liksom mest för sig själv:
- Den texten är mig ganska kär... Men folket utbredde sina kläder på vägen och andra skuro kvistar av träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrans namn! Hosianna i höjden!
- Ja, ja, nådigaste herre, svarade Hultman nästan viskande, så lära ock de heliga ropa, var gång en rättskaffens hjälte av gudi rider in i det himmelska Salem.
Då vände sig konungen från elden och steg ut till tropparna. Med huvudet blottat ställde han sig under Ljusastaksbjörken. Soldaterna, som vant sig att älska hans enpåk och fläckade dräkt, kände knappast igen honom.
Hela dagen stannade han i lägret, och först efter aftonsången, när dimman började sjunka, red han på sin häst Engländaren uppåt skogsåsen till brädhyddan vid löpgravarna.
Tolle Årasson arbetade med sina knektar i den yttersta graven. Anförda av fransmannen Maigret kröpo svenskarna framåt med sina spadar, och steg efter steg rullade de risknippen och skanskorgar framför sig till värn mot kulorna från fästningen. Genljudet av fiendens eld dundrade i fjället som slammer av riglar och bommar, som klubbslag på järnportar till underjordiska häkten och valv.
För att kunna rikta sina skott och skydda sig mot överrumpling utsatte besättningen långa stänger med brinnande beckkransar, och de kringslungade ljuskulorna kastade sitt plötsliga sken över hällarna. Eld och rök sprutade från Fredriksstens fästningsmurar, och ovan svenskarnas torvbelagda vall igenkände Tolle Årasson konungens stora hatt och lilla huvud.
Dold i skuggan nere i graven ryckte han till sig en stupad kamrats musköt och gick hukad ett stycke tillbaka mot jordvallen. Först när han kommit så nära, att han kunde höra konungens ord till de officerare, som stodo i graven på andra sidan vallen, stannade han.
- Förunderligt! tänkte han. Här i approcherna stupa nästan var natt en mängd soldater... Varav kommer då den makten att kunna tvinga hundratals människor att här stanna och falla utan att de våga tillropa varandra de enkla tre orden: Vi lyda icke!...
Han ville knäfalla och bedja himmelen om tillgift och intala sig själv, att hans gärning vore rättfärdig, men han förmådde det icke. Han visste aldrig vad han själv ville, och om ett barn hade ropat till honom att kasta musköten, skulle han ha lytt och berömt rådet. Men ingen tilltalade honom och ingen såg honom, och han fruktade endast att töva, att förlänga sin egen ångestfulla ovisshet. Han spände hanen. Han lade musköten till ögat. Han siktade mot den, för vilken han sett sina landsmän undergivet falla och förblöda - men fingret låg darrande och lamt på trycket.
Steg närmade sig. Det var den gråhårige Hultman, som i knäppskor och vita strumpor och med hatten vördnadsfullt stucken i armvecket kom över hällarna mitt bland de susande styckekulorna. Framför sig bar han den med en servett täckta bleckskål, som innehöll konungens kvällsvard. Så snart han kommit upp på vallen, bredde han servetten över hatten och ställde sedan skålen ovanpå samt bjöd konungen, som spisade stående och allt emellanåt grep trotjänaren i rockknappen. Tolle Årasson sänkte musköten och hörde honom säga:
- Hultman begynner bli lika stel i gången som Brandklipparen var på sina sista dagar... Men ingen har trofastare följt mig vart det burit, och därför utnämner jag honom på stället till köksmästare. Det blir med åren allt färre kvar av de gamla från fordom...
- Gud, barmhärtige Gud! mumlade Tolle Årasson och vaggade fram och tillbaka med musköten i famnen.
Han såg hur Hultman åter gick sin färde i kulregnet, och konungen lutade sig över vallen med kinden stödd mot vänstra handen. Månen, som stod i sitt fylle, höjde sig nu klar och stor ovan tallskogen.
Svenska, tyska, italienska och franska officerare samtalade i närheten på sina olika tungomål och rådslogo om hur de skulle kunna locka konungen ned från hans blottställda plats. Maigret, som nu också kommit till, drog honom sakta i kappan och sade:
- Detta är inte ett ställe för ers majestät... Kartescher och muskötkulor ha ej mer aktning för en konung än för ringaste knekt.
Då lyfte åter Tolle Årasson musköten i sina båda händer.
Han kastade den i marken, så att skottet brann av och knallen dog bort i braket från fiendens eld.
- Aldrig, stammade han. Aldrig! En svenskfödd man kan det aldrig, väntade ock femtio dukater under var björk i Norge! Hellre då desertera eller själv stupa! Vad frågar jag efter dukaterna... Det var hans liv jag ville taga... och jag förmår det inte! Jag skulle först kunna det, om jag blundade. Finns här ingen främmande storskytt, som kan skjuta en konung blundande?
Tolle Årasson märkte icke, att månen redan sken in i graven och sträckte hans egen skugga med de trinda lemmarna och de leende gossekinderna högt upp på vallens sluttning.
- Vad gör du här, min gosse? frågade konungen. Gå på framåt, rätt framåt mot fienden!
Tolle Årasson spratt till och vände på klacken och begynte marschera framåt mot fästningen. Bakom sig hörde han ännu officerarna uppmana konungen att stiga ned.
Konungen svarade dem:
- Frukta intet!
Då grep Tolle Årasson om hatthörnen utan att längre veta vad han gjorde och begynte springa över skanskorgar och risknippen rätt framåt mot fienden, endast framåt. Många svenska soldater, vilka sågo honom, reste sig för att följa efter och desertera. Han stannade och slog åt dem med handen, och för var gång han vände sig, igenkände han konungen på vallen. Varför fattade han då icke en spade och begynte gräva. Det var väl dock så konungen hade menat. I stället sprang han allt häftigare och blindare, och till sist visste han icke längre, om han gjorde detta för att lyda eller för att desertera. Han tog skydd bakom stubbar och i skrevor, men alltjämt kom han närmare fästningen. Hans mjuka lemmar blödde redan ur tre sår, men han aktade icke på de varma dropparna, som runno ned under handsken, utan uppläste böner och psalmer och kallade sig en evigt förtappad ogärningsman, som ruvat på att sälja sin själ.
Han kom till ett sönderskjutet utanverk av ringa storlek och som tycktes övergivet, men när han hörde röster av norska soldater, gömde han sig inne mellan skanskorgarna.
Några steg från honom stod ett fältstycke på trasiga hjul, brunrött av rost och med mynningen mot konungens vall. Det var laddat med grus och gammalt järnskrot. Där funnos anfrätta muskötkulor, som hundra år tillbaka i tiden en drucken kapare likgiltigt stöpt i sin kulsax, medan han gnolade en liderlig visa för sin frilla. Där funnos snedvridna nycklar och spikar, som länge sedan fallit ur en bondes lada, och innerst låg där en hopböjd kläpp, som en gång på det soliga högfjället klingat i koskällan vid jäntornas vallrop.
Långa sönderrivna moln ilade vita över månen, och Tolle Årasson låg inne mellan skanskorgarna, blödande och med knäppta händer.
- Detta är en sådan natt, stammade han, då himmelen står vidöppen och Gud betraktar jorden i så djupa tankar, att människorna känna hans blick. De må fly undan... de må fördölja sig... de må vara uslingar som jag eller härars ledare, de förnimma ändock hans blick... En hjälte... vad är en hjälte? Det är ståndaktighet intill det sista, ståndaktighet mot vedersakare, mot vänner. Men du där ovan, du är både din och människors hämnare, och när din miskunds timglas är utrunnet, höjer du i allmakt ditt finger, och hjälten lutar sitt huvud mot mullen... och ligger försonad...
Tolle Årasson böjde den närmsta skanskorgens vidjor åt sidan och han hörde den norska konstapeln tala med soldaterna.
- Gossar, det båtar till intet att längre spilla manskap och artilleri på detta skansverk, men efter det gamla fältstycket är för bräckligt att släpas härifrån, har kommendanten befallt mig att fyra av, innan vi gå. Alltid kan väl ändå det skottet vålla de svenske någon skada, så framt pjäsen inte springer i bitar.
Medan han talade, lade han försiktigt luntan på fältstycket, och följd av sina män återvände han sedan mot fästningen med snabba steg - och sjungande.
Tolle Årasson följde med ögat luntans gulaktiga flamma, som ringlade sig allt närmare mot fänghålet. Han stötte undan risknippen och jordsäckar för att bryta sig fram och rycka bort luntan, och han talade högt som till natten.
- Jag ville döda den mannen... och nu vill jag frälsa honom, bara därför att jag nyss har sett honom och hört honom tala! Så gör han oss då alla med en blick till sina tjänare! Mitt vett slocknar och jag kan inte längre tänka.
Han högg isär vidjorna med knuten hand, men pålverket stängde honom ute, och hela tiden såg han lågan vid fänghålet. Ibland tynade hon bort och var nära att blåsas ut, men slog sedan åter i höjden, klar och stor.
Det var ett tecken, menade Tolle Årasson, att människorna ej mer den natten skulle pröva att handla, och han steg ned i klyftorna, som stupade mot dalen och de svarta skorstenspiporna i det avbrända Fredrikshall. Ännu på avstånd såg han lågan. Klar brann hon långt borta mellan skanskorgarna, men han steg allt djupare ned bakom hällarna. Då hörde han knallen av skottet, och klippan darrade.
Hans krafter voro tömda, och hans förstånd omtöcknades. Han mindes icke längre varför han gått mot fienden. Han fruktade endast dunkelt att bli sedd och gripen. Han stirrade upp i natten, och likt Asa-Tors vagnar rullade fästningens åskor över fjället.
Han visste icke hur länge han vacklade kring bland enbuskarna och icke vart han gick. Till sist förnam han steg av tunga järnskodda stövlar och hörde grus och stenar rasa. Tolv soldater av gardet kommo i den branta backen med en bår.
Han höll sig stilla bakom enarna och väntade. På båren låg en fallen, omhöljd i två simpla soldatkappor och med en vit lockperuk sammandragen över ansiktet under den i pannan nedtryckta galonerade hatten.
- Vem är den stupade? viskade han så lågmält, att löjtnant Carlberg, som framtill stödde bårens hällande sida, ingenting förmärkte.
- Löjtnanten säger, att det är en käck officer, svarade den eftersta bäraren, men då han därvid vände på huvudet för att betrakta den ensamme nattströvaren, snavade han och segnade på knä under bördan.
Den lånade peruken och hatten halkade från den dödes huvud, så att månljuset klart föll på ansiktet med den genomskjutna tinningen.
- Konungen! Vår store, älskade konung! sorlade bärarna och ville nedsätta båren.
Den fruktade, som nyss blivit tillviskad, att han på inga längre kunde sig förlita, låg där avväpnad, och gamla krigsmän, nedsölade av ler och sot, vredo sina frostbitna, grova händer över hans lik och kvidde och stönade:
- Vår store, vår älskade konung!
Löjtnanten måste hota dem med hårt tilltal för att de skulle tystna och icke genom sin jämmer förråda, vad som skett.
Tungt och långsamt buro de konungen åter vidare på samma ohyvlade bår, där han under de föregående nätterna sett så mången namnlös och redan förgäten soldat, vilken lytt hans vilja och dött.
Midnatt var redan liden, när båren nedsattes på en öppen gräsplan mellan stugorna i Tistedalens öde by. Sedan bärarna fått tre nödmynt i drickspengar, avlägsnade de sig alla. Officeren blev kvar, och grubblande och högt suckande, satte han sig på den ena bårskalmen. Salvorna gingo ännu i fjärran på skogsåsen, men annars var allt tyst, och kvarnhjulet nere vid älven stod stilla. Alla rutor voro mörka, och samma fullmåne, som lyst den förklädde ryttaren genom Stralsunds stadsport och till det dystra handgemänget på Rügen, sken i natt över det gräs, där en ensam krigare vakade hos sin fallne konung.
Steg för steg hade Tolle Årasson smugit sig efter och stannade först tätt invid gräsplanen under Ljusastaksbjörkens orörligt nedhängande kvistar. Halvhögt talande för sig själv gick han runt den vita stammen i allt trängre varv och skakade över tuvorna de stora dropparna från sin sårade arm för att besvärja till evärderlig sömn och förgätenhet de onda dukater, som där lågo nedmyllade.
- Sova, sova i förbannelse!... Varför röras inte trummorna? Den står så ensligt den båren där borta. Inga kvinnor gråta där, inga barn, inga förtrogna vänner. Ack, du måne, som kom och gick och beskådade så mycket, aldrig skall jag se dig över en svensk skog utan att minnas den båren!
Han ryckte till sig den yxa som satt i en av grenarna och som han några aftnar förut visat soldaterna. Träflisorna stänkte, och hans hugg mot Ljusastaksbjörkens stam ljödo vida genom stillheten.
Så hejdade han åter sin hand, och en ny glimt av förståndets ljus drog genom hans själ.
- Allsvåldige, hämnande Gud! Han, inför vilken löndråpare kastade sina vapen, han, som leende mötte otaliga dödar, han faller stilla som ett trampat ax vid vägen, då du fyllt hans ödens mått. Han stupar nära nog i ensamhet en natt på vallen likt en ringa knekt på sin post. Han dör för kulan från ett utdömt och förrostat fältstycke, på vilket några soldater, likgiltigt och sjungande, kastat sin lunta. Eller... varifrån kom väl på ditt bud den kulan? Vad vet jag, en simpel man... Jag vet bara vad jag nyss bevittnat och därför måste tro... Men det var så många främmande röster där uppe i mörkret.
Alltjämt satt officeren på bårskalmen hos den i soldatkapporna omhöljde döde, och allt tröttare föllo i nattens ro yxans hugg mot björkens tjocka stam. När slutligen trädet störtade, satte sig den okände vedhuggaren tyst på stammen.
Timmarna blevo långa. Det led redan mot morgonen, när ett par efterskickade tjänare närmade sig för att bära in sin stupade herre. Mellan dem gick en kapten med konungens värja och berättade, att handen i dödsögonblicket så häftigt omfattat fästet, att klingan till hälften dragits ur skidan.
Lyssnande till vart ord böjde Tolle Årasson Ljusastaksbjörkens grenar åt sidan.
- Den värjan... frågade han sig. Var det en förhärdad, en i förtid grånad gubbe, som drog den värjan mot minnet av den ljusens förste, som en gång bar hans namn? Eller månne...
Han steg fram rätt i kaptenens väg och viskade kvävt:
- Den värjan... mot vem drogs den värjan? Under mina blodiga korporalskläder står en jämlike, en kanske kunnigare man än I, fast djupt sjunken inför människor. Visa mig därför inte bort, utan svara av barmhärtighet.
- Min vän, jag förstår inte din fråga.
- Mot vem, säger jag? Mot vem drogs den värjan?... Jag vet det nu
själv. Mot vem, spörjer jag? Mot alla! Är inte det svaret oss nog? Är
det inte så en hjälte måste dö?... Han trodde. Han trodde på sitt
värvs rättfärdighet... Sådana trotsare förlåter Gud. Herren... Sådana
trotsare förlåta till och med människorna!
