Att taga Gjörtzen blev nu som att mota räven i spelet, men arvprinsen av Hessen hade i högkvarteret en oöverträfflig lakej, som hette Pihlgren och som efteråt på gamla dagar ofta brukade berätta, hur det tillgick. Ännu många år efter Pihlgrens fromma och i allo uppbyggliga död förvarades på en av Värmlands prästgårdar en gammal handskrift, där allt noga stod upptecknat och beskrivet. Ingen visste rätt, varifrån handskriften kommit, men prosten läste flitigt i de gulnade papperen, och han brukade berätta följande.
Den natten då konungen blev skjuten, satt arvprinsen av Hessen till bords med några officerare i Torpum. Fransosen Siquier steg då in och viskade i örat på prinsen, och prinsen viskade i örat på den, som satt honom näst intill, och då de hade viskat, fällde prinsen gaffel och kniv. Sedan befallde han fram en häst och en lakej. Pihlgren, som den natten hade vakt hos prinsen, inlade då med stor hast hans kappa i sadelsäcken och red bakom prinsen och officerarna till approchen, där konungen låg fallen.
Båren hade nyss blivit hämtad, och prinsen befallde officerarna att lyfta den glorwürdige herren på båren, men så hårt hade den oförliknelige hjälten i dödsögonblicket fattat om huggvärjans handkavle, att generalerna hade stor möda att uppbryta fingrarna. Då de svenske herrarne äntligen hade avväpnat den store döde och bemäktigat sig det svärd, som han så motsträvigt ville lämna ifrån sig, blev hans hand länge kvarliggande i deras, och menade då alla, som stodo däromkring, att Gud själv i den stunden beseglade det handslaget till evigt.
Så snart nu båren blev förd undan, sammankallade prinsen officerarna till krigsråd vid det ställe, där konungen hade stupat, och runt platsen stodo på något avstånd trettio soldater med eldsbloss.
Bomgarten, som då var överste vid adelsfanan samt kammarherre, gick slutligen avsides med överstelöjtnant Björnschiöld och under hela tiden betraktade han Pihlgren förstulet. Därefter kom Björnschiöld till Pihlgren och berömde dennes kloka förstånd och många färdigheter samt anmodade honom i prinsens namn att medfölja på en långritt, om vilken han först skulle få veta besked, när de väl voro på vägen.
Pihlgren blev ganska undersam, men när han om morgonen red i Bomgartens och Björnschiölds medfölje sade de till honom: Nu skola vi åstad att taga Gjörtzen!
Då gäller det, svarade Pihlgren, att vara kvick både i tungan och handen, men vad på mig ankommer, skall jag redligt göra min tjänst, det veta nog herrarna. Var är då den syndarn?
Sade de: Han lärer inte vara långt borta, men hinner han fram till Tistedal, så anställer han ett vackert spektakel.
När de hade färdats vägarna framåt i ännu en natt och en dag, mötte de vid femtiden i skymningen Gjörtzen, som kom ridande med röd kappa på Raballse gärde.
När Pihlgren pekade åt gärdet, gjorde Bomgarten och Björnschiöld narr av honom och ropade honom lusteligen i örat: Menar han, att den stora herren lärer rida?
Men Pihlgren svarade: Ta mig fan är det inte Gjörtzen! Jag känner nog igen hans betjänt Petter Berg, som rider bredvid och som är min redlige gamle vän och dubror.
Då de nu kommo närmare och märkte att Pihlgren talat sanning, steg Bomgarten ur sadeln och beneventerade hans excellens ganska ödmjukt samt försäkrade honom att hans majestät aldrig befunnit sig bättre än just nu.
Och vart ärnar ni nu styra? sporde Gjörtzen.
Bomgarten, som hatade Gjörtzen för allt det onda han gjort honom, bugade sig med stor munterhet allt djupare och djupare, så att han skrapade med den avlyfta hatten mot vägen. Därvid slog han upp en behändig lögn. Jag skall resa till Göteborg och köpa stövlar åt mitt regemente, sade han.
Gjörtzen vände sig nu till Björnschiöld, med vilkens tyska hustru han var i cousinage: Och ni kusin?
Björnschiöld blev röd i pannan men grep modigt fatt i första bästa osanning: Jo, jag skall till Göteborg angående ett strandat skepp, på vilket arvprinsen hade saker.
Bomgarten begynte nu åter skrapa och buga och var så glad, att det sken om ögonen, och så slog han upp en ny lögn: Det besynnerliga är att vi just nu måste vända. Vi skola bara först skaffa oss friska hästar i Raballse. Kanske är det fråga om någon stormning. Arvprinsen har skickat den här enfaldiga lakejen efter oss och befallt oss att komma tillbaka.
När han talade på det sättet, klippte han med ögat åt Pihlgren, som han i hjärtat höll för en lika rättskaffens som knepig karl och mer värd än tio andra. Hade han inte fått en så förslagen lakej i sitt medfölje, skulle kanske Gjörtzen gått lös och ledig än i dag, och ho kan veta, om ej den gudsförnekaren, som var så hemma i både svartkonst och varjehanda förbjudna ting, sedan förstått att uttänja sitt usla och syndiga leverne, så att han varken avfallit med åren eller gått hädan. Det var därför visserligen Guds mening, att Pihlgren var till reds, fast den lön han sedan fick hette otack.
Därför att Pihlgren var dubror med Petter Berg var han dock nära att rida fram och ärligen förråda alltsamman, men på en kort stund fick han höra så många osanningar, att han måtte le vid sig själv, och snart blev han lika tokig som de andra.
De vågade icke angripa Gjörtzen strax på öppna gärdet, men han tillsporde dem med mycken förbindlighet: Var tänka ni taga nattkvarter, go' herrar? Vill ni inte komma efter till Tanums prostgård och spisa aftonmål med mig?
Det var vatten på deras kvarn, och de tackade av falskt hjärta och tryckte händerna för bröstet, men sinsemellan menade de, att de nog skulle bli gäster som visste att taga för sig av det bästa inkråmet i gåsen.
Gjörtzen red nu förut till Tanums prostgård, men en kornett och en adjutant följde i smyg ett stycke bakefter för att akta på, att han höll den väg han sagt och icke vek av åt Glommen, ty då skulle de skjuta honom en kula genom huvudet. Bomgarten och Björnschiöld fröjdade sig emellertid åt den goda vändning saken tagit, oaktat de icke i Raballse gästgivaregård kunde få några friska hästar, ty alla voro uppbådade att forsla Gjörtzens myckna bagage. Ensamt Pihlgren förstod att behändigt förskaffa sig en häst, som stått i spiltan i tre dygn. Han talade nämligen med pigan och ställde sig så som ville han locka henne utom husknuten för att glamma med henne, och då hon icke kunde motstå ett sådant anbud utan följde honom ut i regnet, blev han med ens helt allvarlig och lovade henne en vacker penning, om hon genast kunde få fatt i en utvilad häst.
Bomgarten och Björnschiöld blevo svåra häpna, när de sågo hur Pihlgren kom ledandes med en bläs, som var så kry, att han stegrade och fnyste, men de voro nu så uppspelta, att de genast befallde Pihlgren att spränga åstad förut till prostgården och där i all tysthet bedja kyrkoherden om en kammare med eld på spisen och ljus på bordet.
Det var kallt och hela natten föll ett stritt regn. När Pihlgren kom till prostgården, där Gjörtzen tagit kvarter, påträffade han kornetten och adjutanten, som höllo sig dolda i det mörka vagnslidret. De trodde icke sina egna ögon, när de sågo hans travare, som ännu var så yster, att de knappt kunde hålla den, och de rosade Pihlgren och gladdes att ha med sig en så skicklig lakej.
Det dröjde länge om innan de andra hunno efter på sina utridna kampar. De ställde med tysthet in alla hästarna i vagnslidret, så att ingen på gården skulle bli dem varse. Det lyste i alla fönster, men utomkring rådde djupt mörker, och innan de gingo upp på kammaren, som Pihlgren med mycken försiktighet beställt i sidobyggningen, togo de med sig var och en sina pistoler.
De voro genomvåta ända in på skjortan men så heta att de icke märkte det, och när de viskande och sakta stego in på kammaren, sade Bomgarten till prosten: Det är vårt ärende att vi vilja här arrestera Gjörtzen, ty nu är konung Karl dödskjuten.
Prosten, som var en liten smal man med det blidaste ansikte och glest vitt hår, gick ett slag över de granrisade golvtiljorna och strök och makade på kalotten: Gud välsigne herr översten, sade han, som vill stäcka den elake landsplågarens stora makt och myndighet. Han är en Akitofel och ho vet om icke djävulen själv för att på spott härma en upphöjd förebild tagit mänsklig kroppslighet i hans person och på så sätt i afton sitter och spisar i mitt eget oansenliga tjäll. Allt sedan den förtappade uslingen kom ridandes i regnet, brinner det och dönar i köksspisen, så att gnistorna stå ur skorstenen, men ändå är det som kunde flamman inte värma pannorna utan vore alldeles iskall.
Bomgarten svarade då: Var trygger, min snälla prost! Ni skall nu ställa era drängar med yxor under fönstren och sedan skall Pihlgren, som är en slugare persedel än vi alla tillsammanlagt, i all stillhet locka Gjörtzens betjänter hit in, en efter en, tills vi ha dem alla inom lås och vägg.
Pihlgren gick då sakta ut och fann i en bod sin gamla vän och dubror Petter Berg, som han ombad att följa med och taga ett hemligt brev till lilla hertigen av Holsten. Berg, som i boden hade något att beställa med Gjörtzens många medförda kantiner, bjöd Pihlgren ett glas gott vin och tackade för redlig och trogen vänskap allt från det de varit små. Men när Berg kom in på kammaren och såg kornetten och adjutanten med pistoler och blanka värjor innanför dörren, begynte han gråta och ropade: Aldrig hade jag trott Pihlgren om något sådant!
Under tiden visiterade Bomgarten Bergs fickor och hittade hundra speciedukater, men då stackaren bedyrade att det endast var drickespengar, som han mottagit, när han tjänade hos Feifen och bar bort fullmakter, fick han behålla dem mot villkor att bekänna vad han annars hade sig bekant.
Jo, berättade han då helt sakta och ängsligt, det är nog både franskt och ungerskt vin på några av kantinerna i boden, men de andra äro fyllda med Gjörtzens klingande pengar!
Då tvärstannade prosten mitt på golvet och slog hop sina händer, och Bomgarten skakade på huvudet och knackade och trummade mot bordshörnet och slutade icke att ropa: Vi få här en bättre fångst än vi någonsin kunnat drömma!
Pihlgren gick nu tillbaka ut i mörkret för att fiska efter flera med samma lögn som nyss, och snart voro alla Gjörtzens lakejer instängda i rummet, med undantag av kammartjänaren, som var inne hos sin herre. Den hade Pihlgren värst att få på limstången, men han förlitade på sin konst och ställde sig lurande utanför köksfönstret, som var åt gården.
Det regnade så starkt att det susade och han såg hur pigan, som lagade Gjörtzens mat, flyttade pannorna fram och åter på spisen utan att ens kunna få de största flammorna att hetta som de skulle. Till all lycka kom kammartjänaren snart ut i köket, men som han var mäkta förnäm i alla sina vanor, förstod Pihlgren gott hur han skulle hantera honom och gick ej längre fram än till den öppna köksdörren. Mein lieber Herr, begynte han bugande, jag skulle demödigst spörja om han täcktes vara så gunstig att följa mig över gården och tala några ord med överste Bomgarten?
- Det regnar ju, svarade kammartjänaren.
Nu visste icke ens Pihlgren vad han längre skulle slå upp för påfund utan stod ute i störtskuren och stirrade. Mein lieber Herr, sade han slutligen, det är visst något om excellensens kantiner.
Då fick kammartjänaren med ens brått att följa honom över gården, men när han kom på kammaren och såg de blanka värjorna, ville han vända och for ut mot Pihlgren i vrede. Nu brukade Pihlgren ej längre det ordet "mein lieber Herr" utan gick honom in på livet och sade: Tig du vackert stilla! Jag är en synnerligen rättskaffens människa och kanske en ädlare, en bättre, en modigare... kanske också en klokare... ja, en bättre tjänare har aldrig uppassat sin herre. Därmed jämnt!
En skrävlande dräng, det är vad du är! genmälte kammartjänaren.
Ja, den karlen är odräglig att höra, sade prosten om Pihlgren.
Men Pihlgren hade icke velat skryta utan endast sagt det om sig själv som var rätt och billigt, och Bomgarten, som sett vad han gick för, han slog kammartjänaren med aviga handen på munnen och sade högt, så att alla hörde det: Pihlgren är en långt styvare karl än du, och står du inte skönt stilla, så bultar jag dina ben möra. Och nu, go' herrar! Håll noga vakt och uppsikt med dessa gynnare, så att ingen slipper ut, medan vi andra gå till verket!
Pihlgren följde därefter Bomgarten och Björnschiöld över gården och de sågo, hur det lyste i prostens stuga, där Gjörtzen satt allena. En blå duk var upphängd för fönstret. Ljusskenet föll jämnt och stilla, och ingen skugga rörde sig på duken. Hela prostgället låg så tyst som hade det redan varit sen natt, och det enda som hördes var ett sakta slammer, när pigan ibland flyttade pannorna över de kalla lågorna.
Pihlgren betänkte de många underliga äventyrligheter, som han i sina dagar varit med om, och det syntes honom att detta sista var det märkvärdigaste. Han kände först nu att kläderna voro genomvåta, och all värmen försvann så hastigt ur hans kropp, att han började frysa och hacka tänder.
När de kommo i förstugan, stucko de värjan i skidan och inträdde så till Gjörtzen.
God afton, begynte Bomgarten.
Gjörtzen, som satt i djupa tankar och med glasögon på, rörde endast vid den granna nattmössan utan att avlyfta den. Det var eld i spisen, och på bordet brunno två vita vaxljus.
Bomgarten stod framför honom mitt på golvet: Jag tillsäger herr geheimerådet arrest!
- Vem? mig?
- Ija!
Gjörtzens ganska fagra och fina anlete skiftade hy och han knäppte med fingrarna och rörde läpparna: Nu är kung Karl död! Lever kungen ännu?
Svarade Bomgarten: När jag sist talade med honom, levde han.
Gjörtzen, som inte var mindre slug än själve Pihlgren, blev dock vid att fråga och sporde: Har ni sett honom? Därtill svarade Bomgarten: Jag såg honom som ung, när han i det erövrade Thorn, blyg och förlägen i medgången, satt med hatten i handen.
Jag menar, sade Gjörtzen, när såg ni honom senast? Vartill Bomgarten svarade: I olyckans skymning, då han aldrig avtog hatten, om inte någon gång inför den hungrande hären eller vid gudstjänst.
Gjörtzen utropade då aningsfullt: Död är de svenskes konung!
Bomgarten steg fram till bordet och knöt ihop en stor röd silkesnäsduk, full med skrifter, i vilka Gjörtzen nyss läst, och räckte dem till Pihlgren vid dörren. Emellertid sökte Björnschiöld efter Gjörtzens värja och hittade den slutligen bakom honom vid bänken, där han satt, och gav den åt Pihlgren. Det var en värja med stort infanterifäste av purt dukatguld.
Så snart nu Gjörtzen reste sig från bänken, begynte Bomgarten visitera hans kläder för att se om han hade några papper eller några giftflaskor eller några sömnpulver åt vakten, ty han menade, att en sådan fågel måste bursättas med stor försiktighet, om den inte snart igen skulle vara puts weg. Han vände ut och in på böxsäckarna, men fann ingenting annat än ett pennknivsetui av guld och en utgammal specieriksdaler samt en och en halv dukat. Men när Gjörtzen kom intill spisen, rev han hastigt ett dokument fram under kläderna och kastade det på elden, där det snart skulle ha blivit aska, om icke Pihlgren med sådan brådska karat det ur glöden, att han bränt sina fingrar.
Stå, karl! dundrade Bomgarten och nappade Gjörtzen i axeln. Du är nu inte längre den du varit haver. Du var min värsta förföljare i Sveriges rike, men nu är jag din mästare.
Gjörtzen, som fick höra så ovanliga komplimanger, liksom bet ihop tänderna och skiftade sin hy många gånger och såg stint på Bomgarten med sitt enda öga. Prosten, som var värd i huset, kom då på tröskeln, och rörd av den förvandling som han fick bevittna, tilltalade han Gjörtzen med mild stämma: Eders excellens är en gudsförnekare och aktar långt mer på sina hedniska filosofer än på de olyckliga svenskarna, vilkas sinne kan liknas vid ett svärd, lagt över en öppen bibel. Men i olyckans stund tillkommer det varje kyrkans tjänare att erbjuda sin tröst.
Gjörtzen rätade nu upp sig till sin fulla längd och stod helt stolt medan han svarade: Tror jag inte på Gud, så tror jag dock på både bibeln och svärdet! Ni hätske och enfaldige svenske, litet förstå ni vad jag tror eller icke!
Sade prosten: Eders excellens har byggt på sin jordiska förstes nåd.
Svarade Gjörtzen: Han som levat i främmande land långt från era dårskaper har hedrat mig med sin nåd. Vill ni predika, min rara prost, så vänta till söndagen! Människan är i livet en vattenbläddra, i döden maskars föda.
Så har jag intet vidare att säga, menade prosten, utan vill endast spörja om eders excellens gunstigt befaller, att maten nu skall tagas in?
Bomgarten gick emellan och svarade helt kort i Gjörtzens ställe: Ja, jag är rätt hungrig. Låt strax bära in maten!
När anrättningarna, som väl kunnat anstå den störste konung, blivit framdukade, satte sig Bomgarten och Björnschiöld till bords med Gjörtzen, men de vågade icke låta honom begagna kniven utan skuro för honom på tallriken. Det ordet excellens, som brukats på Raballse gärde, hade Bomgarten nu glömt och frågade honom: Geheimerådet har väl också något vin med sig?
Gjörtzen blev ganska bestört: Vin... Ja! Både rött och gult? - Både... Ja!
Bomgarten viskade till Pihlgren på finska, som ingen annan förstod, att han skulle hämta in från boden ett par vinkantiner och även kantinerna med Gjörtzens penningar, men högt sade han: Hämta nu in rött vin och gult. Ett glas Volnay skall smaka förträffligt... och så litet guldgult på konfekten.
Prosten och Pihlgren hjälptes nu åt att lyfta in de tunga och sällsamma kantinerna. De ställde dem på golvet bredvid bordet och Bomgarten vinkade åt Pihlgren: Kära Pihlgren, giv mig nu rätt ett gott glas vin, ty jag behöver det ganska väl och har det ock väl förtjänt isynnerhet i dag! Och själv skall ni också taga er ett glas, kamrat, för utan er vet jag knappt hur det gått.
Gjörtzen, som satt vid bordsändan utan gaffel och utan kniv, orkade ingenting smaka, oaktat de bästa bitarna blevo förskurna på hans tallrik. Då vinkade Bomgarten omigen Pihlgren från dörren: Kära Pihlgren, kom nu hit och sätt er och spisa. Ni kan vara lika hungrig som jag, och jag vet, att ni inte fått ett guds lån sedan i Torpum. Va ba? Petit-salé à la choucroute, faller det inte munsjör i smaken kanske? Eller ett stycke kapun? Eller sviskontårta? Å, det är förträffligt! En riktig liten fransysk souper för utsvultna bussar som vi här. Inte på två år har jag ätit så väl. Si så, stå nu inte och skrapa och krusa!
Jag får allra demödigst betacka mig för en så ofantlig ära, svarade Pihlgren, som såg att Bomgarten talade på det sättet endast för att än mer förödmjuka den högmodiga Gjörtzen. Att skryta eller komma med sött beröm för egen del ligger ju platt intet för mitt sinne, men det vet nog herr översten, att i fråga om att skicka sig och veta vad sig bör finns ingen lakej på hela armén, ja, inte i hela Sveriges rike, ja, inte i...
Håll han snaggen, ärkepratare, och sitt! skrek Bomgarten.
Då till och med Pihlgren nu blev hanterad på sådant sätt, fanns ej annat än att lyda, men han log förnöjt i sitt sinne, ty han hade flera gånger förr i tiden passat upp på Gjörtzen och aldrig hade han drömt att själv få sitta till bords med en sådan potentat.
Björnschiöld satt för cousinagets skull i början något häpen och tyst, men som ingen av dem hade fått något att förtära på två hela dagar, åto de av den delikata maten så mycket de behövde och drucko snart av hjärtans lust. Gjörtzen sade intet enda ord utan stirrade stint på Pihlgren, som hade bundit ett kläde om den brända handen, men Pihlgren lät det föga bekomma och visste mycket gott, hur han skulle sköta gaffeln och kniven eller fatta om glaset.
Äntligen gav Bomgarten omkring av konfekten och Gjörtzen tog två eller tre bitar samt doppade den ena i ett glas ungerskt vin, som stod framför honom, men då han fick tuggan i munnen, måste han åter lägga ned henne på tallriken. Sedan drack han ut glaset till hälften. Det var allt vad han förtärde den aftonen.
Bomgarten lät då Pihlgren slå upp den tyngsta av kantinerna och fattade den i händerna. Allra käraste herrar, sade han, vi få inte glömma att nu till sist tacka geheimerådet för denna fransyska och utmärkta måltid. Det här är ett tungt vin, som ger stor mage och lätt slår åt huvudet, men i vårt utarmade och olyckliga land är det nu mer högeligen sällsynt och lärer det visst vara geheimerådets favoritdryck och dagliga husmedicin.
Under det han talade på det sättet, började han hälla upp, och alla de blanka speciedukaterna runno ur kantinen ned i glasen, så att det sken och klang.
Gjörtzen höll händerna under bordet utan att svara ett enda ord och såg framför sig rätt ut i mörkret mellan de båda vaxljusen. Vid dörren stod ännu prosten kvar och gned och kramade sina fingrar, och pigan, som hade hjälpt Gjörtzens kammartjänare att laga maten, stod bakom honom i förstugan med uppfästa kjortlar.
Men Björnschiöld blev då icke längre sittande, blek och tyst, utan sprang upp och var röd ända till hårfästet. Han grep fast i alla glasen och kastade deras gyllene innehåll tillbaka i kantinen: Förbannat vare det vinet! ropade han. Och förbannad var och en som fått smak på en sådan drick! Amen, amen, sade prosten.
Därmed reste sig alla från bordet, och prosten tog det ena vaxljuset och lyste Gjörtzen in i kammaren, där han skulle ligga. Efterst gick Pihlgren med den kostbara värjan och med de i silkesnäsduken inknutna papperen.
Gjörtzen gick ganska förnäm men kastade peruken och västen på en karmstol och ville sedan lägga sig ned med sina sporrstövlar i prostens säng, som var bäddad med de skönaste sängkläder. Därför blev prosten illa till mods och tog för den skull till att vilja draga av honom stövlarna, men Bomgarten hindrade honom sägande: Ni är en alltför rättskaffens man, min snälla prost, för att draga av så orena stövlar! Men vill ni låta er piga komma till och draga, så må hon gärna!
Hämta in min kammartjänare, bad Gjörtzen.
Jag är en ärlig svensk, svarade Bomgarten, och kan nöja mig utan både kammartjänare och dräng, om det tränger. Ni må tacka herr prosten, som vill låta sin piga draga av er stövlarna...
Pigan kom strax men kunde icke få av stövlarna, och Bomgarten förbjöd ännu en gång både Pihlgren och prosten att hjälpa henne. Slutligen måste hon sätta sig på stövlarna och rida av dem, men det gick mycket långsamt, och Gjörtzen grimaserade och såg allt ondare ut, men sade icke heller nu ett enda ord.
Om geheimerådet nu vackert vill läsa sin aftonbön och tacka för ett gott dagsverke, så möter det intet hinder, sade Bomgarten och stack till honom på täcket en av den hedniske Cartesius' latinböcker, som han fått fatt i bland Gjörtzens tillhörigheter. Men han rörde inte boken utan viskade endast helt sakta vid sig själv:
Le redeau descend. Je sors,
je sors d'une grande tragédie;
le héros et sa belle patrie,
les amants malheureux, sont morts.
Allons nous coucher, c'est fini!
Allons nous coucher, c'est la nuit!
Ja, nu är spelet vårt, sade Bomgarten. Tidigt i morgon få prostens drängar hjälpa kronobetjänterna att forsla mannen till Uddevalla, och sen vidare med kavalleri till Stockholm! Men före allt annat måste vi uppsätta en berättelse om förloppet och genast i natt skicka den till högkvarteret i Norge. Det finns ingen annan än Pihlgren, som jag törs anförtro det brevet.
Det känner herr översten, svarade Pihlgren, att om någonsin en tjänare troget påtagit sig varje möda och redligt och omtänksamt och kanske också dristeligt...
Kan ingen få den egenrättfärdiga människan att hålla sig tyst, viskade Björnschiöld, men Bomgarten, som hade bättre besked, blinkade åt Björnschiöld och sade: En sådan karl som ni, Pihlgren, det finns inte. Skaffa er nu en häst... und leben Sie wohl!
Fast Pihlgren var genomvåt och så rådbråkad och mör, att han knappt
längre kunde hålla sig uppe, steg han nu åter i sadeln och red i mörka
natten tillbaka till Norge. Sedan fick Bomgarten till lön för sitt
besvär Gjörtzens stora guldvärja och Björnschiöld fick en häst med
full mundering, men Pihlgren, vilken, så att säga, tagit både Gjörtzen
och hela hans anhang, han fick inte ens så mycket som ett runstyckes
värde.
