Sommarnatten bredde klar sin skugga, men långt ute i skärgården samlades på Korsö beväpnad allmoge och skärkarlar från Sandhamn och Harö.
En vinter hade snögat sedan den söndag, då i Tistedalen de slamrande musköterna sista gången skyldrade för konungen. Flera av de äldsta och mest giktbrutna karolinerna hade redan på sin knappa pension dragit sig tillbaka till sina små gårdar och knöto sitt fisknät vid fönstret eller ögnade i sina gamla dagböcker. Allvarliga, gudfruktiga, vördade möttes de om söndagarna vid kyrkan, och utan åtskillnad till rang omfamnade generaler och överstar med fuktiga ögon sina krigsbröder från de långa fälttågen. Ännu var dock icke freden undertecknad. När ryska flottans kanoner åter dundrade mellan skären, knäppte veteranerna sina slitna blå rockar lika stramt som förr och spände huggvärjan från sängstolpen. Sedan gingo de ut var och en att till det yttersta försvara hem och härd.
Kapten Resslöf hade själv nämnt sig till anförare för den på Korsö samlade skaran. Redan trött vid kammaren, stod han helt trygg bland folket. Saxen och rakkniven hade vintern över fått vila i lådan. Hans hår var så långt, hans skägg var så vitt, och det var en sådan fägnad att se honom, att till och med de mulna och tungsinta skärkarlarna ljusnade upp så ofta han vände sig till dem.
Dyningen rullade ännu efter dagens storm mot öns klippiga havsstrand, men i dalsänkan vid det blanka sundet strök knappt en fläkt över tallarna, under vilka männen, väntande och oroligt, räknade de avlägsna styckeskotten.
Skälvande på rösten framsteg en prästson från Djurö. Han kramade sin mössa, och hans blekhet vart än gråare i nattljuset.
- Kapten! För att hämta mer folk har ni skickat inåt skärgården de skutor, som förde oss hit. Två gistna roddbåtar, det är allt vad vi ha att rädda oss på, om fienden landstiger, men vi äro mer än fyrtio man. Dölj inte längre sanningen! Vår fåtaliga skara kan här ingenting längre uträtta. Väl ha vi förnummit att Rika Fuchsen med sina sörmlänningar redan marscherat till Södra Stäket för att slå fienden eller sätta livet till och att Düker med sina dalkarlar och västmanlänningar snart följer efter, men vi veta också, att vid Boo och över hela Värmdöns och Södertörns skärgård snart intet annat står att uppleta på hällarna än svarta askan. Tillgiv mig mitt tal, men alla ha vi försport, att Trosa är skövlat och att Nyköping brinner, så att eldskenet synes långt uppåt Stockholm. I Norrköping plundra svenska bönder och soldater på öppen gata flyktingarnas lass. På Vikbolandet ger allmogen de ryska skeppen tecken med lakan och blekvävar för att dagtinga och svärja tsaren tro, och på Marstrand har Tordenskjold hissat sin danska duk. Vart vi än se, står luften full av mordbrandslågor och rök... Det är ute med Sverige, vårt hem, vårt hem!
- Jag fördöljer intet, svarade Resslöf, men förliten er däruppå, att i elfte timmen få de svenske alltid hjälpen. Sällan få de henne förr.
Prästsonen log hånfullt och svarade, medan han bortgick:
- Det är nu natt, och tionde timmen är nyss liden. Låt oss hoppas!
Folket slöt sig tätt omkring Resslöf under stor oro. Ännu dundrade väl styckeskotten, men svagare och fjärmare ute på havet.
Då kom på nytt den bleke prästsonen över hällarna. Han snavade och halkade. Han sprang. Han trängde sig in bland menigheten, utan att låta sig hejda.
- Det står inte rätt till, gott folk! Där ute på havet kommer ett skepp, som har lyktan tänd på galeonen, men varken mast eller segel eller åror. Och ingen människa kan jag spåra på däcket. Ingen står vid styret. Men framåt går skeppet likafullt... om än långsamt, långsamt.
Ett sorl av vidskeplig fasa drog över allmogen, men de knappordiga skärkarlarna följde Resslöf till den översta klippan vid inloppet. De menade, att prästsonen hade sett i syne, ty de kunde ingenting upptäcka på det vida havet, kring vilket natthimmeln glödde.
Helt plötsligt uppgåvo de alla ett rop av förundran, och det andra folket, som följt efter dem på avstånd, började åter sorla. Bakom den bergiga udden framsköt i dyningen tungt och långsamt en brigantin utan segel och rigg, men med vitmålade skottluckor, och i förstammen under den tända lyktan stod ett gyllene lejon med ramarna lyfta som till språng.
- Det är ett spökskepp! mumlade allmogen.
Tvekande befallde Resslöf några av de modigaste skärkarlarna att taga sina musköter och ledsaga honom i den ena roddbåten.
Försiktigt närmade de sig skeppet med ljudlösa årslag och höjda musköter, men när de ropade an, fingo de intet svar. I akterhusets kajuta lyste några av de små rutorna, men det var nattens återsken och snart förblevo de alla lika mörka. Endast galeonslyktan brann och flämtade
- Förbarme sig Gud! viskade Resslöf och pekade på den långa remsa av tyg, som vid aktern släpade i vattnet. Det är de våras färger. Och nu kan jag läsa namnet... Det är brigantinen Svenska Lejonet!
- Ja, ja, det är brigantinen Svenska Lejonet! sorlade allmogen på ön.
De togo in årorna. De lade till invid styret och klättrade upp på den nedhuggna riggens tåg, men när de genom ett krossat fönster stigit in i den tomma kajutan, måste de i mörkret treva sig fram med händerna.
- Finns här ingen enda mans besättning? frågade Resslöf och höjde stämman, men ingen svarade utan allt förblev lika stilla.
Då sköt han upp dörren till däcket. Skeppsråttorna sprungo fritt över plankorna fram och åter, men på båda sidor lågo utefter relingen bleka och orörliga matroser, som stupat på sin post. Han gick från man till man och böjde sig ned för att övertyga sig, att de alla voro döda. Därefter sade han till sina följeslagare:
- Elfte timmen är kommen. För nu folket ombord och spänn de två roddbåtarna framför stäven, innan dyningen och strömmen driva brigantinen på grund. Vi kunna både frälsa oss själva inåt skärgården och bärga ett kronans skepp, som tappert hållit ut sin strid.
Den gamle gick bort över däcket och satte sig överst i aktern vid flaggstången, ensam och skild från de andra.
Så snart folket blivit fört ombord, roddes brigantinen på släp in mellan öarna. Under den sakta framåtglidande förstammen speglade sommarnattens blanka fjärdar och sund det gyllene lejonet.
*
Styckeskotten rullade ej längre från havet. Långsammare än en bruten veteran vid sin krycka vandrar mot sin stuga, gled skeppet mellan skären. Barn och kvinnor, som där hållit sig dolda under buskar och trädrötter, framstego ur sina gömslen. Glada att från däcket höra modersmålets ord, flockades de på stränderna och bryggorna med otaliga bestormande frågor.
- Det är Svenska Lejonet, som vänder hem från striden! svarade folket ombord.
Då vaknade vid flaggstången den gamle karolinen ur sitt svårmod och reste sig.
- Det är mer än så! Räck mig era händer! sade han till de yngre
männen och drog dem tätt intill sig. Hattarna av, gott folk, hattarna
av. Detta förhärjade skepp liknar Sverige, som med sin sista skara
och sina fallna bärgar sig bakom sina skär. Hur längtade icke de
fångne, som rymde hundratals mil utför Sibiriens floder... Ensamma,
förklädda stodo de på valfångarens däck med Ishavets outgrundliga
vattenyta för ögat och var stund anropande Gud i sin ångest, att han
icke skulle släcka deras livslåge förrän under hemmets tak. Hemmets
tak? Kolnat ligger det på marken! Slaget, slaget är vårt folk, skiftat
vårt välde, och på kusterna ryka grushögarna. Outrannsaklige, evige
Gud, kommer ej gryningen?... Stilla, stilla, gott folk. gryningen
kommer. Fångarna i Sibiriens städer skola en morgon, när de stumma
sitta vid sitt hantverk, spritta upp och se en ryttare på torget
svänga en vit fana till tecken att freden är sluten. Uttörstade munnar
skola dricka ur Fredriks och Ulrikas guldkantade glas och julborden
åter dukas av kvinnor utan sorgekläder. Än en gång skall det dofta hö
i Sverige! Kyrkklockorna skola ringa. Ett helt år skola de var
middagsstund ringa för freden... och för de fallna. Var stå väl då de
gamla bataljonerna med Grothusens trumma och turkisk sidenväv i
fanorna? Och han, som höll oss samman i den stora striden och aldrig
ville tro tecknet att Gud hade övergivit oss, han, i vars hjälteväsen
all vår trängtan låg förtäckt... var lever då han? Spörj barnen, som
sjunga! Ack, de gå hädan, en efter en, de gamla vapenbröderna. Var
helst i landsbygden vi färdas fram, vandrande eller på skjutskärran,
vi skola i nattdimman igenkänna de små vita kyrkorna, där åtta eller
tio starka söner lagt hällen över deras grav. Och var i främmandeland
blommar så avlägset ett fält, att månne stället, där en av de våra
sova, en av de förblödda? I sina simpla kläder dröjde de en kort stund
framför oss vid bivuakens bål och gingo sedan bort och stupade. Sådana
voro de. Så minnes jag dem. Så leva de ock i hågkomst och sägen hos
ett tacksamt fosterland... Älskat vare det folk, som i sin storhets
fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!
