- Project Runeberg -  Karolinerna /
Poltava. I

Author: Verner von Heidenstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

POLTAVA.

Första maj höll fältmarskalken Rehnskiöld aftontaffel, och överste Appelgren blev het i pannan och frågvis och trillade bröd med fingrarna och vindade med ögonen.

- Kan excellensen säga, varför Poltava prompt skall belägras?

- Hans majestät vill ha en amusement, tills polackerna och tartarerna komma med undsättning.

- Och ändock veta vi, att ingendera komma. Europa börjar glömma vårt hov à la Diogène med ridande statsminister, fäktande kanslister, stupande kammarherrar, hedersplatser på trästubbar... och med palatser av tältväv och med plättar och svagdricka på det kungliga bordet...

- Hans majestät vill nu exercera fortifikationen och kommer att hålla lustläger, så länge han lever. Så ha vi tiden för oss. Poltava är en liten loppfästning och lär den kapitulera, när första skottet smäller.

Fältmarskalken tvärtystnade och släppte gaffeln.

- Jag tror de på stan göra sig galna och vilja defendera sig!

Han sprang ut och kastade sig i sadeln, och alla reste sig och hörde ett kontinuerligt skjutande.

De ryska posterna kring vallen hade den vanan att i mörkningen överljutt och länge ropa: Gott bröd, gott dricka! Under detta skriande hade nu överste Gyllenkrok utan att någon kunde höra hans anmarsch, börjat öppna löpgravarna och uppställt en betäckning, men i detsamma lopp konungen över fältet och ropade något högljutt på sin generaladjutant. Därigenom att han höll huggvärjan dragen gjorde springandet honom icke löjlig. Gyllenkrok bad honom icke skrika så högt för att icke alarmera fienden, men redan medan han talade tystnade förposterna och började i stället tända eldar och skjuta. Ljuskulorna, som stego i höjden, kastade sitt sken över kullarna och ängsmarkerna och speglades i Worsklas ilande vatten. Gyllenkroks arbetande zaporoger sprungo då från spadar och skanskorgar, och de svenska soldaterna, som dunkade med flata värjorna på deras skinnrockar, började slutligen själva flykta eller lägga sig ned utefter marken.

På så vis hade skjutandet begynt.

- Si där! sade Gyllenkrok, som stod med konungen och Lilla Prinsen bakom ett träd. Så stor konfusion kan en liten accident orsaka, och ännu en sista gång dristar jag proponera att hela belägringen uppgives. I min bön förena sig de uttröttade trupperna och alla de olyckliga undersåtarna i hemmet. Varför befalldes vi inte hit i vintras, då staden med lätthet kunnat tagas? Nu blir besättningen var dag förstärkt, och fiendens hela armé är i antågande. Vi ha bara trettio fältstycken i behåll, och krutet, som flera gånger blivit vått och åter torkat, kastar bara kulan ett litet stycke från mynningen.

- Lappri! Lappri! Vi ha dock skjutit av mången stock, tjockare än en stormpåle.

- Men här behöva vi skjuta bort många hundrade.

- Kan man skjuta av en, kan man skjuta av hundrade. Vi måste utföra just det som är utomordentligt, så vi ha berömmelse och ära därav. Nu skola vi låta zaporogerna se, att här kan arbetas utan ringaste fara.

Konungen stack huggvärjan under armen och gick ut i kulregnet på fältet. Bakom honom följde Lilla Prinsen, blek, rak, högtidlig som en yngling i ett forntida festtåg till ett tempeloffer.

Två tjocka stockar voro likt två grindstolpar nedslagna tätt vid den öppnade löpgraven, och här stannade konungen bakom en fallen fyrboll, vilkens flämtande dager blottställde honom för fienden. Lilla Prinsen gav honom en tveksam sidoblick och strök upp och ned på värjfästet med handen, som darrade något litet. Därefter klättrade han upp på den ena stolpen och ställde sig med armarna utefter sidorna. Då steg en underofficer, som kallades Mårten Predikare, upp på den andra stolpen. Han hade läderbrunt ansikte, svart hår och mässingsringar i öronen. Orörliga som två målade träbilder på ett katolskt åkerland stodo på så sätt de båda vakterna bakom sin konung, och de ursinniga ryssarna riktade sina slangor och fältstycken och musköter mot den underliga synen. Ingen ville ödmjuka sig och stiga ned först, och därför måste de stå kvar. Det pep och ven som av piskor och spön, som av stormilar och pipor, och gräsande kanonkulor kastade grus och torvor i höjden. Det ljungade och åskade, och marken darrade som en skrämd häst, och träsplintor och stenskärvor yrde.

- Kungen är där! Nu vill han bli skjuten! ropade soldaterna och störtade fram och drevo zaporogerna mellan sig. Åter fattades spadarna, och åter uppsleto zaporogerna torvorna och öppnade jorden för att kunna lägga sig ned och få ett skydd.

Där stodo nu i det flämtande tjärskenet excellensernas och generalernas majestät, knektarnas kamrat, på en gång landsvägsriddare, konung och filosof. Dagen lång hade mörka hågkomster smugit i hans fjät. Han mindes Axel Hård, som han själv dräpt i misshugg, och den dödskjutne ungdomsvännen Klinckowström. Han saknade ingendera, men han kunde ej glömma deras blodiga kläder. Allt det himlastormande lättsinnet från gossåren vaknade dock till liv och tystade de tunga tankarna, när han hörde kulorna. Han hade tömt krigsäventyrens bägare i botten, och drycken behövde dagligen kryddas allt starkare för att smaka. De stora bullrande segrarna började han se i kallare ljus allt eftersom de blevo sällsyntare. Väl kunde han ännu ibland tala om att styra stora stater, men det var mest för att dessa dagligen skulle rusta honom med ett hundratal nya tappra drabanter. Han glömde icke, att ögonblicket kunde vara hans sista, men olyckans år voro komna... och hur ljuv vore icke vilan efter en ärofull död! Att vilja och känna sig kunna men ändock misslyckas och bli en spottvisa, därför att de andra ej längre orkade följa... Det var frostpusten från livets höst! Han ville pröva, han ville visa, att han ännu var undantagsmannen i Guds hägn. Var han det icke, då ville han falla som simplaste knekt.

Mårten Predikare blev emellertid så ivrig att han icke kunde hålla sig orörlig uppe på pålen utan ryckte musköten från ryggen. Vem kände icke Mårten Predikare, ärkeskytten, som kunde få själva kungen att klappa i händerna? Både en infanterist och en ryttare kunde han fälla i flykten. Han småpratade och skrattade och lade vapnet till ögat och sköt på en skugga, som klättrat upp i bortersta körsbärsträdet och träffad av kulan, tumlade ned mellan de blommande kvistarna som en fågel. Då kom jägaryran över Mårten Predikare och han hoppade ned och sprang till stället.

Där låg en ihjälskjuten gubbe, och bredvid stod en nioårig liten flicka.

- Det är far, sade hon utan att gråta och såg på Mårten Predikare. Vi voro ute och plockade nässlor, och på hemvägen...

- Nåja, på hemvägen...

- Hörde vi skjutandet, och då klättrade far upp för att se sig kring. Det är fars körsbärsträd.

Mårten Predikare skakade på huvudet och tog av sig hatten och rev sig i håret och satte sig ned.

- Gud tillgive mig... gubben har ju aldrig gjort mig förnär... kära barn... du kan inte förstå det här, men en dukat har jag på fickan. Tag den! Sir du, min flicka, jag är jägare, begriper du, en riktig gammal ärkejägare. Förr hade jag min stuga och min käring, som grälade och slog efter mig för att jag aldrig rörde vid spaden... vet du vad en spade är... utan bara satt i skogen och passade på orrspelet. Hör nu på! Då tog jag en morgon mitt muskedunder och min hund och gick min färde ut i världen.

Flickan vände dukaten i eldskenet, men han drog henne till sig på knät och strök henne sakta över kinderna.

- När jag så hade gått första dagen, sköt jag hunden. När jag hade gått andra dagen, gav jag bössan åt en skogsman, som hade visat vägen. Sedan hade jag intet.

- Kan man köpa för slanten?

- Visst, visst. När jag så kom i fält och fick mig en krigsmusköt, då kan du tro! Då blev jag jägare igen. Men himlen förbarme sig. Du skall komma hit var kväll i mörkningen och då skall du få hälften av min dagsranson och allt vad jag kan plocka hop.

Han stirrade på musköten i gräset. Så reste han sig och gick och lät den ligga.

- Flickan kan inte veta, att det var jag som sköt, och det skall hon aldrig få veta. Jag är en Judas, som bragt en skuldlös om livet. Inte mörda! Inte mörda!

Han höll sig om pannan och vacklade bort över fältet. Då kom han till d'Albedyhlls dragoner som lågo kring en stockeld och läste i bönböckerna, och där satte han sig också att läsa, och slutligen begynte han högljutt bedja och predika.

- Vad nytt? frågade knektarna nästa morgon Brakels rödhårige marketentare, en liten allvis västgöte, som stod i sin grå blus mellan grytor och upphängda kläder.

- Nytt? Måns Predikare har visst fått solsting mitt i natten och blivit mogen för dårekistan. Han går barhuvad nere vid floden och ropar. När predikaresjukan sätter åt honom, har han alltid varit framme och skjutit någon.

Dystra och tigande mottogo knektarna de knappast halvfyllda bleckskålarna.

- Bröd eller död! Varför få vi inte storma, innan det blir för sent?

- Kungen exercerar med löpgravarna, och Gyllenkrok får natt och dag stå vid arbetet. Hör nu på Mårten Predikare nere vid vattnet! Här har blivit ett bedjande och psalmsjungande på sista tiden, så att det gör en varm om hjärtat att höra fältmarskalken galnas.

I skymningen smög sig Mårten Predikare bort till körsbärsträdet, där den lilla nioåriga redan stod och väntade med sitt släta lingula, nästan vita hår och sitt allvarliga ansikte.

Han hade med sig sin dagsranson, och han gav henne sin sista kopek mot löfte, att han fick kyssa henne på båda kinderna.

- Lever din mor?

Hon skakade på huvudet.

- Vad heter du?

- Dunja.

Han ville åter kyssa henne på kinderna, men hon ryckte sig undan.

- Giv mig först en kopek!

Han gick tillbaka till lägret - och kopekstycken tiggde han av alla, som han mötte.

- Jag skall vakta över henne, när det blir stormning. Hon är som en liten, liten prinsessa. Jag skall lägga av på min sold, så att hon en gång får något att gifta sig på... Varför skulle hon inte gifta sig... Visst, visst! Jag har ju min käring där hemma och jag har en käring på trossen också. Och jag är ju en mördare. Visst skall en liten prinsessa gifta sig!

Han hade fått en avskrift efter Johannis' evangelium och han satte sig och läste därur för d'Albedyhlls dragoner.

Vårens alla örter flammade upp över de kulliga ängsmarkerna ända ned till Worsklas gulaktiga bräddar, men soldaterna sågo endast mot Poltava, som mellan skogsdungarna på höjden sken fram mellan sina vita klosterväggar, sina trätorn, skanspålar och vallar, på vilka män och gubbar, kvinnor och barn uppvältrade ett bröstvärn av jordsäckar och vagnar och risknippor och tunnor.

- Vad nytt? För man oss aldrig mot fienden? sporde soldaterna marketentaren.

- Fienden är nog artig att i stället komma till oss, svarade han och torkade pannan med blusen. I natt hörde jag, hur den rullade sina fältstycken. Det myckna skjutandet är icke från de svenska, ty vi ha inga andra kulor kvar, än de som zaporogerna plocka upp ur fältet. Det är tsarens hela armé, som redan står på andra sidan floden.

Då kom generalmajor Lagercrona med sporrarna i hästen och ropade att kungen blivit blesserad i foten, och vid den kungliga sängbåren visade fältmarskalken i sin plånbok läget av de sjutton redutter, som fienden redan begynt uppkasta vid byn Pietruska.

- Vad nytt? sorlade knektarna dagligen kring marketentaren.

- Är det inte annat en ska bjuda på, så är jag riker, svarade han och pekade med sleven kring det grönskande landskapet. Kungen har fått kallbrand i såret. Brännvinet är slut. Brödet är slut. Litet gröt har jag åt er i dag - men sedan är den slut. Fienden har stängt oss inne och disputerar oss reträtt. Faen, faen, de ska vara de svenske, som härda ut så bittra dar.

Han stampade i tuvorna och lade sleven till ögat och siktade som en lönnmördare bort mot konungens sönderskjutna koja, men de frostbitna och hederliga huvudena omkring honom sänkte ögonen.

- Inte mörda! viskade Mårten Predikare med lyfta armar.

Så förled nu maj månad, och junihettan sken in genom tältdukarna. Knektarna sutto i rad och virade midsommarstången, men talade icke. De tänkte på hagarna där hemma, på stugorna, på de långa, långa moarna. På söndagen något före aftonsången smög sig Mårten Predikare till skogslunden, där den lilla Dunja mot några kopek räckte honom en korg med de första halvmogna körsbären. Han åt dem samman med henne och klappade hennes små händer och lekte med henne och bar henne som ett barn, men han kunde aldrig få henne att småle. För sina sista kopek fick han så kyssa henne tre gånger på kinderna.

När han kom tillbaka, var det oro och larm. Officerarna mönstrade knektarnas mundering och tummade på klingorna, som ibland voro så urslipade att de liknade nötta liar, och Brakels marketentare plockade samman sina tomma grytor. Konungen hade resolverat att leverera batalj.

På gräsbänken utanför konungens fönster sutto redan generalerna och överstarna för att mottaga sina avdelningar och papper. Där satt den tungsinte Lewenhaupt med sina stora klara ögon och ett litet latinskt handlexikon instucket mellan rockknapparna. Där satt den bålde Creutz med händerna korsade över värjknappen, och Sparre och Lagercrona förde ett högröstat och stojande samtal. Överste Gyllenkrona stod vid ett bord lutad över sina fortifikationsritningar, inför vilka han låtsades så förhäxad, att han icke det ringaste märkte de andra utan i stället sysselsatte sig med att försiktigt och långsamt knäppa sandkornen från de kära teckningarna. En smula bakåtlutad och i sämsta lynne stod vid dörren fältmarskalken själv med sin spetsiga något uppåtpekande näsa och sin snörpta, purpurröda flickmun.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:15:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karolin/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free