- Project Runeberg -  Karolinerna /
Poltava. II

Author: Verner von Heidenstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I mörkningen begyntes marschen med hoprullade fanor och utan spel, och i en skogslund nedsattes konungens bår en stund framför livgardet. Från fältet hördes, hur fienden bultade och hamrade på sina palissader som på väntande schavotter. De en gång så stolta karolinernas skara hade nu så litet kulor och krut, att de icke kunde medföra till drabbningen mer än fyra fattiga fältstycken, och nu när de hörde hammarslagen så nära, grepos många bland de ärriga krigarna av kroppslig ångest och bjödo förgäves en dukat för en klunk brännvin. Det var nedan. Hästarna stodo sadlade, och karlarna hade musköten eller karbinen vid sidan. Från ett av fotregementena hördes mumlandet och viskandet, när fältpredikanten utdelade nattvarden, och han måste treva med den vänstra handen för att i mörkret hitta med kalken till de knäböjandes mun. Kring båren, bredvid vilken konungen nedstuckit sin huggvärja i marken, lade sig ett ögonblick generalerna i sina kappor, och Piper satt på en trumma med ryggen mot ett träd. För att bryta de mörka tankarnas makt och undvika varandra, begynte de ett filosofiskt samtal med konungen. Han satt i en ring av grubblare och lärde som en mästare i sin skola, och Lewenhaupt, den hederlige, gamle latinöversten, uppläste romerska verser.

När han tystnade, tog han en brinnande fyrsticka från betjänterna och lyste på konungen, vilkens huvud glidit åt sidan. Piper och alla generalerna reste sig och glömde sitt agg, så skön tycktes dem åsynen av den sovande. Hatten låg i knät, och täcket var svept om den sjuka och lindade foten. Det avmagrade och febertärda ansiktet med sina frostskador på näsan och kinden hade blivit ännu mindre än förr och hårdare och stelare. Gulaktigt och fuktigt, skuggades det redan av en alltför tidig ålderdom, men det drog och ryckte i läpparna. Det syntes, att han drömde.

Karolinernas konung drömde, att han såg en oändlig rad av fnissande och fnittrande människor, som brådskande gingo förbi och höllo upp händerna för att skymma hur de skrattade åt honom. Ibland voro de klargröna eller blå, och de lyste som tända lyktor. Slutligen kom på en svettfux en lång man, som helt och hållet var klädd i dammiga, svarta sidentaft. Heraus, du skalliga och halta svensk! ropade han storskrattande från hästryggen. På detta samma rum nedhöggo för tre hundra år sedan Tamerlans horder Västerns samlade härskaror. Vad vill du mig och mitt människohav med dina sista glesnade regementen och dina fyra fältstycken? Mina män äro tjuvar och fördruckna uslingar, och de äro mig mindre värda än spikarna i en planka, men jag har gott om sådana spikar. Jag bygger på ett stort skepp för årtusen, och själv är jag än i dag som då jag stod på varvet i Saardam endast timmermannen. Millioner och åter millioner skola välsigna mitt verk.

Konungen ville svara, men han kände tungan förlamad, och Lewenhaupt knäböjde med blottat huvud och vidrörde hans skuldra.

- Allernådigste herre, dagen begynner, och jag nedkallar Guds skydd över ers majestäts höga person och verk.

Morgonglöden brann redan mellan stammarna, och konungen slog upp ögonen. Han grep genast huggvärjan. Så snart han märkte de många, som stodo omkring honom, och den skäggige drabantpredikanten Nordberg och alla betjänterna, förvandlades hans drag, och han nickade med sin vanliga kyliga vänlighet - men drömmen stod ännu klar i hans tankar. Det tycktes honom, att också de andra måste ha sett den.

- Vad är ett rike? sade han. En tillfällighet, en vidsträckt jordegendom med fästningar vid utgårdarna! Mäklande och slagsmål flytta gränserna. Än sedan, tsar, om du har makt över millioner, men icke över dig själv? Herren Gud kan så beställa att man en gång föga spörjer efter staterna, men dess mer efter de enstaka människorna. Om jag besegrar dig, fattar hela ditt skepp eld och blir aska blott, men om du nedhugger mig och mina män, fullbordar du därmed endast mitt verks seger.

Lewenhaupt grep Creutz vid armen och viskade svårmodigt:

- Kära bror, de mörka aningarna släppa ej mitt sinne. Månne vi alla någonsin mer skola stå samman under Guds fria himmel? Hör du, hur fältmarskalken svär och bannar bakom upplänningarna! Gyllenkrok vill inte ens gå fram till honom och begära order. Också du tövar. Och si hur fjärt Piper glor efter oss!

- De svenske se alltid fjärt på varandra. Därför skola de en dag förgöras och deras namn utslätas bland folken. Våra barn i tionde eller tjugonde led skola uppleva stunden. I dag sker endast begynnelsen.

- Herren tillgive dig dina ord. Aldrig såg jag härligare hjältar av gudi än de svenske och aldrig ett folk så helt utan härskarviljans självtro och grova händer. Kungen är nu för sjuk att längre hålla oss tillhopa, fast han låtsas trygg som en ung kornett. Han undfick i födseln det lättsinne, som gudarna förläna sina skyddslingar, men nu...

- Nu?

- Nu har han fått den ogenomträngliga behärskning och föreställning, vartill skyddslingarnas lättsinne stelnar, när gudarna övergivit dem.

Lewenhaupt tryckte hatten på huvudet och drog värjan, men vände sig ännu en gång till Creutz och viskade:

- Kanske män som jag med mina omsorger för manskapet och Gyllenkrok med sina cirkelbestick och alla sina redutter, friserade med palissader, ej alltid rätt förstått honom. Du med din huggvärja har lytt blint. Måtte vi i dag alla med honom få fullborda hans mission, ty jag spår, att den, som upplever aftonen, skall avundas de bröder vilka till dess ingått i den himmelska saligheten.

Ryttarna sprungo nu i sadeln. Lewenhaupt gick till sina fotregementen, och i dagbräcket såg de framför sig det väntande fältet. Det var svart. Det var redan avbränt. Det var en askhög, som utan blomma och strå försvann mellan skogsdungarna i öde stäpper. Det var så slätt att en kanonvagn bekvämligt kunde köras av och an.

Utanför den största ryska redutten kom en rödklädd ryttare och avfyrade sin pistol. Då lät fienden röra alla sina trummor bakom förskansningarna, på vilka syntes otaliga soldatskaror och standar och slangor och fältstycken, och genast svarade det svenska spelet utefter alla regementen.

Den oförvägne Axel Sparre och Karl Gustaf Roos störtade med sina bataljoner före hären och stormade fältskansarna. Hästarna frustade, remtygen knarrade, karbiner och värjor slamrade, och aska och damm föllo över skogsdungarna, så att grönskan slocknade på lövet.

Konungen sände Creutz med vänstra flygeln efter den segrande Sparre, och bakom de erövrade skansarna jagades fiendens kavalleri på flykten ned mot de sumpiga ängarna vid Worskla. På andra sidan ryckte Lewenhaupt an med fotfolket och intog två skansar samt ordnade sig för att från söder anfalla fiendens läger med bajonetten. Därinne vart oron så stor, att kvinnorna begynte spänna hästarna för trossvagnarna, men tsarinnan själv, en långväxt dam på några och tjugu år, med hög barm, vit panna och stark färg på kinderna, stod ännu bland sina förbandsremsor och vattenflaskor nästan högmodigt lugn ute hos de sårade.

Under tiden samlades generalerna kring den svenske konungens bår, som gick ej långt från östgöta infanteriregemente och nedsattes bredvid ett kärr. Här befalldes halt, och en flock begynte redan under hattavtagande och djupa bugningar att gratulera hans majestät och önska vidare progress. Medan lakejen Hultman silade vatten och samlade det i en silverbägare, sade konungen:

- Generalmajor Roos har blivit kringränd, och fältmarskalken har därför hejdat de andra tropparna, men Lagercrona och Sparren äro tillbakaskickade att skaffa Roosen fram, och lär han snart komma hit.

Alltså blev arméen där något stående, men snart anlände Sparren, översprutad av blodstänk, och relaterade, att han ej kunnat komma igenom för fiendens övermakt. Trupperna marscherade nu en lång stund fram och åter, utan att officerarna visste, vart de skulle föra dem, och under den förspillda tiden hämtade ryssarna nytt mod. Då satte sig Lewenhaupt plötsligt i rörelse och tågade till den skogssträckning, där Creutz' skvadroner hade satt sig, och uppställde där fotfolket i linje mot fienden. Ingen visste varifrån befallningen härom utdelats, och utom sig av vrede galopperade fältmarskalken fram till konungens bår, som gick bredvid gardet.

- Är det ers majestät, som befallt Lewenhaupt med fotfolket ställa sig upp mot fienden?

Den vanvördiga tonen gjorde konungen häpen och som i ljuset från en plötsligt öppnad blindlykta såg han hur trött och kallt till och med hans närmaste gunstlingar i ringen stirrade på honom.

- Nej, svarade han dröjande, men blev blossande röd, och alla förstodo, att han ljög.

Då slocknade hos den ursinnigt rasande fältmarskalken var sista glimt av vördnad och tro. Han gav röst åt det agg och den förtvivlan, som alla närt i dagar och månader. Den för sin sanningskärlek utskrikne konungen hade med ens degraderats till en blesserad knekt, betett sig tölpaktigt och ville fria sig med plumpa undflykter. Han besinnade sig ej. Uppgörelsens ögonblick var inne. Han var ej längre sig själv mäktig. Han behövde hämna och straffa och förödmjuka. Han gitte ej låtsas, att han trodde lögnen. Han gitte ej ens bruka det övliga tilltalsordet.

- Ja! Ja! ropade han från hästryggen. Så gör herren alltid! Give Gud herren ville låta mig råda!

Därmed vände han honom ryggen.

Konungen satt orörlig på båren. Inför hela troppen hade han skymfats, och hans blyghet och obenägenhet för trätor hade narrat honom till en oöverlagd, ömklig lumpenhet. Hans egna män hade hört honom ljuga som en förhörd trosskusk. Han kunde icke återtaga sitt ord utan att än mer blotta sin skam. Den förnedring, han dragit över sig själv som människa, var honom outhärdligare än om han förlorat sin krona. Han ville rusa upp och kasta sig på en häst och rycka med sig de djupa leden, hans män, som ännu trodde att han var den av Gud utkorade. Men smärtorna i foten och den starka avmattningen bundo honom. Kinderna glödde ännu, men det var febersjukans hetta, och för första gången darrade huggvärjan i den hand, som han nu knappast mäktade höja.

- Båren för fronten! ropade han. Båren för fronten!

- Kavalleriet har ännu icke hunnit fram, utfor Gyllenkrok med häftighet. Är det möjligt att bataljen skall begynnas redan?

- Nu marschera de, svarade konungen besvärat, och fienden kommer ur sina linjer med infanteriet.

Då anbefallde Gyllenkrok konungen i Guds hägn och satte sig till häst bredvid gardet, som redan avancerade och gav sin första salva.

Fälttecknet var halm i hatten, och genom bullret från skott och trumpeter och oboer och trummor och ryttarpukor ljödo tropparnas fältrop: Gud med oss! Gud med oss! I trängseln och längre ut på fältet möttes gamla krigskamrater eller nära anförvanter, som fordom därhemma lustigt suttit samman på bröllop och barnsöl, och de tillropade varandra en sista hälsning. Där det var bredare rum marscherade kaptener och löjtnanter och fänrikar framför bataljonerna, bleka som lik, i takt med spelet som hade de tågat upp till en parad på borggården vid gamla Tre kronor, men soldaterna knöto handen över de tomma patronköken. Mitt genom elden från redutterna gingo livgardisterna i strama led med musköten på axeln, men när de kommit fienden in på livet, ruskade de ursinnigt de klickande gevären och grepo till bajonetten. Dammet och sotet gråmenade alla, så att fiendens gröna rockar icke längre kunde skiljas från de blå och svenskar lyfte kolven mot svenskar. Framför Kruses dragoner störtade kornetten Qveckfelt från hästen med en kula i livet och baneret i famnen. Ryttmästare Ridderborg, som på morgonen sett sin gråhårige fader stupa bland drabanterna vid konungens bår, släpades sanslös ur handgemänget. Framför Nylands regemente stupade överste Torstenson, och löjtnant Gyllenbögel stod med skottsår i båda kinderna, så att man kunde se dagern tvärs igenom. I busksnåret bakom skånska ståndsdragonerna vacklade kapten Horn, illa sargad i högra benet, och hans trofasta betjänt Daniel Lidbom höll honom om livet och torkade hans panna. Ryttaren Per Windropp satt död på hästen med fransen av en söndersliten kompanifana i handen, och löjtnant Pauli, som endast trodde honom sårad, bjöd honom sin vattenflaska. Framför Kalmare regemente segnade överste Rank, träffad i hjärtat, major Lejonhjelm låg med avskjutet ben, och vid överstelöjtnant Silfversparres lik kämpade med bruten värja för att rädda fanan fänrik Djurklo ända till dess han nedsjönk döende. Runt honom låg hälften av underbefälet och hälften av manskapet som hedersvakt. Jönköpings regemente, som varit främst på redutterna, bar sin blesserade överste, och sedan överstelöjtnant Natt och Dag och major Oxe fallit i sitt blod, tog kapten Mörner befälet. Bredvid honom låg framstupa i askan på marken fänrik Tigerskiöld med ansiktet dolt i händerna och stödd på armbågarna och blödande ur fem sår. Knappast en fjärdedel av regementet kunde ännu föra vapen. I detsamma kom fältmarskalken ridande och anropade Mörner med otidig hetta:

- Vart tusan ha regementets officerare tagit vägen?

- De ligga blesserade eller döda!

- Varför tusan djävlar ligger inte ni så med?

- Nej, min gamla mors förböner ha nedkallat Guds beskydd över mig, och därför lever jag och har den äran att kommendera detta regemente, som gjort och skall göra sin skyldighet som redlige krigsmän. - Stå, gossar, stå!

Överste Wrangel låg redan död och oigenkännlig, och hans värvade knektar sökte fåfängt stödja honom under armarna. Överste Ulfsparre, som gick för västgötarna, stupade med händerna tryckta mot hjärtat, och hans major, den oförvägne Sven Lagerberg, tumlade baklänges för en muskötkula. Hela den fientliga arméen gick över honom. Han hörde hästarna och kanonvagnarna. Han trampades och sparkades och rullades i aska och smuts bland stelnande lik och kvidande sårade ända till dess en blesserad dragon slutligen tog honom på sin häst och barmhärtigt förde honom till trossen.

De kära, sönderskjutna gamla fanorna fladdrade ännu i mängd över människohavet, men de vaggade och vacklade, de trasades och knäcktes, och slutligen sjönko de och försvunno en efter en. Upplands regemente, som samlat de flesta av sina män från hjärtat av Sveriges bygder, från svearnas urhem vid Mälardalen, brottades i döden. Fanorna med det korskrönta äpplet i hörnet vredos ur de nedstucknas sammanknutna händer, och under kosackpikar och kolvar och sablar sträcktes överste Stjernhöök till marken, allt medan han stammade: Nu är stunden, då vi må ropa: Fader, det är fullkomnat! Överstelöjtnant von Post och major Anrep föllo nästan sida vid sida. Kaptenerna Gripenberg och Hjulhammar och löjtnant Essen och de barnsligt spensliga och skägglösa tre fänrikarna Flygare, Brinck och Düben lågo redan i dödskampen. Stå, gossar, stå! ropade officerare och soldater och stupade över varandra, så att där av lik och klädtrasor och torvor och sand bildades en kulle, vilken tjänade de levande till bröstvärn. Visslande druvhagel och muskötkulor, granater och brakande kartescher regnade över fäktande och döda, och luften var nu så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd framåt.

Då begynte skarorna att vackla. Lewenhaupt drog pistolen ur hölstret och siktade på sina egna. Han hotade och slog. Stå, gossar, för Jesu heliga namn! Jag ser kungens bår! - Är kungen här, så vilja vi stå, svarade soldaterna. Stå, gossar, halt, stå! Gud med oss! ropade de till sig själva, som för att betvinga sina darrande, av svett och blod drypande lemmar. Men steg för steg veko de baklänges, och ryttarna ströko bakåt med hästarna och med sönderhuggna ansikten och händer kastade de slutligen om i vild flykt, man efter man, och nedtrampade varandra. Under de stigande rökskyarna sågo de konungen, som mellan fallna drabanter, bärare och betjänter låg på marken utan hatt och stödd på armbågen samt med den sjuka foten i höjden på den krossade båren, över vilken man brett den skjutne drabanten Oxehufvuds lerfläckade kappa. Det stela ansiktet var ramsvart av sot, men ögonen tindrade och han stammade: - Svenske! Svenske!

I de vikande leden tvärstannade nu många, när de igenkände rösten, ty det tycktes dem, att även om de nu kunde frälsa sig, måste de en gång på sin sotsäng åter höra över huvudkudden den skygga och ensamma stämman. Han förmådde icke resa sig, men de lyfte honom på sina krossade pikar som en dömd och viljelös sjuk. Åter och åter blevo dock bärarna nedskjutna, och ännu i det ögonblick, när de blödande dignade, sträckte de armarna uppåt för att stödja honom, så att han icke skulle skadas i fallet. Då lyfte major Wolffelt honom på sin häst och stupade därefter själv under de förföljande kosackernas vapen. Foten, som var lagd över hästens hals, blödde häftigt, och bindan släpade i askan. En kanonkula från skansarna avslog hästens ben, men drabanten Gierta lyfte konungen på sin springare, och själv blesserad, steg han upp på den trebenta och blödande hästen. Ryttarna, som bildade ring om konungen, kunde knappast hålla förföljarna tillbaka.

Under tiden jagade Gyllenkrok över fältet och uppmanade de kringirrande soldaterna att samla sig, men de svarade honom: Vi äro alla blesserade och våra officerare döda! Han mötte då fältmarskalken, och nu på uppgörelsens dag fanns icke längre någon hänsyn. Gyllenkrok tillropade honom förolämpande:

- Hör ers excellens att salvorna ännu gå på vår vänstra flygel? Här är en hop skvadroner, som satt sig. Befall dem gå någonstädes.

- Här är allt galet! Här lyda mig väl några med hasorna, men få med hjärtat, svarade fältmarskalken och red allt mer och mer åt vänster. På samma gång såg Gyllenkrok Piper med sina kansliherrar rida bort åt höger. Hade de båda excellenserna talats vid? Han ropade efter dem, att de begåvo sig rätt mot fienden, men de vände sig icke om. Då slog han med handen i sadelbommen och förstod, att tålamodets vin nu var uppdrucket, att där endast väntade fångenskap eller död.

Det låg icke längre ett fält bakom honom. Där växte ur jorden en oöverskådlig vandrande skog, men trädstammarna voro människor och grenarna vapen. Den bredde ut sig. Den uppfyllde hela landskapet, och ständigt och ständigt vandrade den framåt över förblödda och döende. Det var tsarens här, som tågade fram för att taga sin mark i besittning och inviga sitt välde åt kommande tider. Allt närmare och närmare hördes en hemsk och dov andlig hymn. Långsamt och steg för steg som i ett begravningsfölje bars mellan svängande rökelsekar och högt över tusens och tusens huvud det jättestora standaret. På duken syntes tsarens stamträd, omgivet av helgon, och överst under treenigheten satt hans egen bild.

De svenska flyktingarna samlades kring konungen vid trossen, där svenska adelsfanan och några andra regementen höllo vakt. Han hade förbundit foten och hjälpligt avtorkat sotet och satt i en blå vagn bredvid den sårade överste Hård.

- Var är Adlerfelt, kammarherren? frågade han.

De kringstående svarade:

- Han stupade för en kanonkula tätt bakom ers majestäts bår.

Dalregementet kom i detsamma förbi, upprivet och i stor oordning. - Dalkarlar, frågade konungen, var är Siegerothen, er överste, och major Svinhufvud... och var är den lustiga Draken, som lär så tappert ha fäktat vid redutten, att han skall få ett regemente?

- De äro skjutna alla.

- Var äro då Lilla Prinsen och Piper och fältmarskalken?

De kringstående skakade på huvudet och betraktade varandra. Skulle de med ens säga honom hela sanningen? Skulle de på denna domens dag blotta hela hans ensamhet? Skulle de också säga honom, att Hedvig Sofia, hans älsklingssyster, sedan ett halvt år låg i sin kista... obegraven? Där fanns ingen, som vågade det.

- Fångna! svarade de dröjande.

- Fångna? Fångna hos moskoviten? Hellre då hos turken! Framåt!

Han bleknade, men han talade lugnt och nästan triumferande med sitt oföränderliga småleende på läpparna.

En gråsprängd knekt bland dalkarlarna viskade till kamraterna:

- Sannerligen! Jag har inte sett honom så ungdomlig och lycklig sedan den dagen vid Narven, då vi gingo med Stenbocken. För honom är detta en segerdag.

Vagnen rullade bort, och framför sin oordnade, förvildade, flyende här av stolta trashankar, svärjande trosskäringar, högljutt kvidande krymplingar och haltande hästar tågade karolinernas konung med flygande fanor och klingande spel som från sin största seger.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:15:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/karolin/120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free