Korporalen Anders Gråberg stod med sin vattenflaska på Saracenska heden. Runt omkring vacklade och gick den sista skaran av flyende svenskar och zaporoger, och på vagnarna lågo sårade från Poltava. Hela natten och morgonen hade Anders Gråberg uthärdat törsten för att spara de sista vattendropparna till det yttersta, och plågorna blevo honom nu övermäktiga - men i samma stund, han lyfte flaskan till läpparna, sänkte han den åter.
- Min Gud, min Gud, stammade han, varför skulle jag ensam dricka, när alla de andra törsta! Om du för oss bort i ödemarken och stäppen, då är det för att du en gång skall kunna säga: Från eder arma snöbygd lät jag eder gå ut i världen med musköten på axeln till att hälsas som hjältar och segrare, men när jag läste i edra hjärtan och såg, att de förblevo rena, att ni voro mina barn, då rev jag edra kläder i stycken och satte kryckor i edra händer och träben under eder kropp, på det att ni icke längre skulle fika efter makt över människor utan samlas bland mina heliga. Så mycken storhet unnade jag eder.
Anders Gråberg stod ännu en stund med flaskan framför sig. Så gick han bort och räckte den till konungen, som låg i brinnande feber bland halmpåsarna på sin vagn. Konungens läppar voro fasttorkade vid tänderna, och de brusto och blödde, när han öppnade dem.
- Nej, nej, viskade han. Giv vattnet till de sårade. Jag har nyss fått en bägare.
Anders Gråberg visste gott, att konungen intet vatten hade fått. Själv var han den enda, som tänkt på morgondagen och gömt, och varken brunnar eller kärr funnos inom många mil. Men när han nu vände sig från vagnen, kommo åter svagheten och frestelsen över honom. Han hängde flaskan tillbaka vid sidan och fortsatte att gå och gå utan att räcka den till de sårade. Han kramade blecklocket, han stred i sitt sinne, men var gång, han höjde flaskan till munnen, lät han den åter sjunka och nändes icke dricka av vattnet.
Kanske, tänkte han, skall jag med tryggare sinne kunna vederkvicka mig, om jag i stället ödmjukar mig i annat.
Vid middagstiden, när solen brände hetast, såg han en gråhårig underofficer, som gick nästan naken med oförbundna sår på skuldran. Då slet han upp sin skjorta och förband hans sår och gav honom sin rock, men så snart han åter slöt handen om sin flaska, vaknade på nytt samvetets oro. Då gav han sina stövlar åt en sjuk trossgosse, som haltade fram med bara och blödande fötter, men när han ändå icke med lugnt sinne kunde svälja vattnet mitt bland alla de andra törstande, blev han förbittrad och hård. Han pekade svärjande och gäckande mot de medförda penningtunnorna, som fulla av guld och silver slamrade på två av vagnarna utan att ens kunna förskaffa de olyckliga ett skedblad unket träskvatten.
- Slå hästarna! ropade han. Slå hästarna, så att penningtunnorna inte bli efter. Slå karlarna också!
Soldaterna svarade ingenting, ty de kände nu igen honom sådan han fordom brukade vara, när han i medgångens år, kärv och otidig, gick framför ledet. De märkte icke, att han knappast hörde sin egen röst, innan han böjde huvudet och åter begynte grubbla och viska för sig själv.
- Måste jag då nödvändigt offra just det enda, som för mig nu har något värde? tänkte han. Haha! Måtte vi också en dag vältra penningtunnorna i gräset och aldrig mer vidröra dem med våra fingrar! Min Gud, min Gud! Jag hörde en gång vid Weperik den döende soldaten Bengt Geting med avund tala om de stupade, som fått en snygg, vit skjorta. Så högt vågar inte min önskan stiga. Jag begär så litet... Ack, bara det, att inte bli liggande efter de andra på heden, bara det att bli nedlagd i jorden, att få mull och gräs över mig... och ett par ord i rullorna. Nu skall där stå: Anders Gråberg, hans öde okänt.
Mot skymningen gjordes halt för att begrava dem, som dött under dagen, och ett par zaporoger stötte redan spadarna i marken. I det vassa gräset växte några låga buskar med körsbär, vilka officerare och soldater under tiden plockade och delade mellan sig som en sold, utbetalad ur Guds egna händer. Då smög sig Anders Gråberg bakom buskarna för att dricka vattnet osedd av de andra. Men genast började trumpeterna blåsa till tecken att de förföljande ryssarna åter blivit synliga mot himmelen på den förbrända gräsöknens bortersta vågor.
Anders Gråberg öppnade blecklocket, men ju längre han inandades den fuktiga lukten, dess häftigare slog hans hjärta, och i den närmsta vagnen reste sig den döende silverknekten Börje Köve och stirrade på honom.
Anders Gråberg försökte möta hans blick men förmådde det icke, och ännu en gång sköt han vederkvickelsen ifrån sig.
- Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, sade han.
Som en kyrkans tjänare, vilken giver sakramentet, bar han flaskan framför sig och förde den till silverknektens mun, och den döende utdrack vattnet ända till sista droppen.
Anders Gråberg höll sig fast vid vagnskarmen, men då hjulen åter rullade framåt, gled handen undan och han vacklade ned på knä i gräset.
- Det finns ingen plats för mig på vagnarna, sade han och ryckte till sig ena spaden. Fast jag bara är trettio år, är jag utmattad och orkeslös som en nittioåring. Men lämna mig en av spadarna så att jag, om mina krafter stå bi, åtminstone själv kan öppna jorden och lägga mig neder på mitt sista rum. All min oro har nu ljuvligt somnat in, och en röst ropar för mitt öra: si mina barn!
Åter begynte soldaterna sin vandring kring de skakande vagnarna, och trumpetarna vände sig i sadeln. Flockar av storkar svävade med utbredda vingar i skymningen över de mörknade vidderna, och ute på stäppen knäböjde ännu Anders Gråberg med spaden i händerna.
Ingen har sedan förnummit något om hans öde.
