Den bredskuldrade Jöns Snare i Mora spisade gröt med sina grannbönder Måns och Mathias. Han var så snål, att han hela vintern låg och sov i lucksängen för att spara på lyse. Hans platta, stora ansikte utan skägg glödde i dagern från vindögat, fulare och rynkigare än trollets, och han talade trögt med dov och mullrande stämma.
- Jag spår, sade han och slog handen i bordsbrädet, att här stunda barkbrödsdagar. I morgon sticker jag min sista ko. Vart år kommer med nya gärder och utskrivningar, och nu vill man taga från oss både kyrkklockan och penningen till nattvardsvinet och spannmålen i kyrkohärbärget.
- Det är sant talat det, sade Måns.
Han rev sina grå kinder och tog ännu en nypa salt i sin grötsked, ty det var sabbat. Annars var Måns så snål, att han gick omkring hos grannarna och räknade saltnyporna till gröten och vedpinnarna under grytan.
Mathias däremot lade sig fram över bordet, skrumpen och elak med svarta tänder och två små gråblanka äspingar till ögon. Han var ändå den snålaste av dem alla tre. En girigare bonde har aldrig levat i socknen. Han var så snål, att han gick in i sakristian till prästen och befallde honom att i söcken gå med träskor liksom menigheten.
- Enfaldeligen håller jag före, gnällde han, att Gud satt oss allmoge att klämma tummen om riksens pung. Inte en plåt lägger jag fogden i näven.
- Men stjäla mina löjgarn, svarade Jöns Snare, det kunde du.
- Det är sant talat det, sade Måns.
Mathias grinade och knäckte brödkanten med yxhammaren.
- Vad skall en göra, när en svälter!
Jöns Snare riste sitt långa och stripiga linhår och steg upp, och hans tal hördes långt utanför stugan.
- Jo, mase, du skall taga far dins gamla muskedunder från väggen och knäppa fogden och uppbördsskrivaren och gömma dem i höstabben. Och innan du själv får sätta pipen till eller spela under galgen, skall du sedan gå med mig till Stockholm för att lära de breda herrarna bondevett. Fred fordra vi, och fred skall det bli!
- Det är sant talat det. Vi gå med dig, sade Måns och reste sig och gungade i knäna.
Även Mathias steg upp och gav Jöns Snare ett handslag.
- Att begynna med gå vi fram och till kyrkan och tala vid menigheten, sade han med sin klagande röst. Hålla skola vi på våra fri- och rättigheter!
- Jag skall nog tala, jag, svarade Jöns Snare, och fred skall det bli. Det fordra vi.
De gingo ut ur stugan och språkade under vägen med hustrur och pigor och gubbar och piltar. När de kommo på kyrkovallen, hade de väl tjugu eller trettio med sig i följe.
Höstsolen lyste kall och klar över skogsåsarna och sjön och den långa, vita kyrkan. På vallen framför stallbodarna sorlade folket mellan vagnarna och kärrorna, men skriftbarnen, som suttit uppe vid altaret, hade ännu icke hunnit längre än till vapenhusets tröskel. De lurvigaste gubbarna, som kommit ned från skogarna och som redan påtagit sina pälsar, begynte skria och bullra, när de igenkände Jöns Snare, ty alla aktade de honom för den mest hårdnackade och mäktige bonde i socknen. Också de andra dalkarlarna med ljusa, öppna drag och vita skjortor, som lyste fram mellan skinnbyxorna och västen, vände sig mot honom, ty det syntes dem, att ingenting i världen vägde tyngre än hans tröga och tredskande ord.
- Ni äro fasligt kyrksamma, ni, ropade han till dem. Det är lell för att lära den nya kyrkobönen om undersåtligt tålamod. Ingen gav sig lugn att svara. Alla trängde sig omkring honom.
- Kungen är fången! ropade de. Kungen är fången! Kungen är fången!
- Är kungen fången?
Jöns Snare stod med händerna knutna och såg frågande från den ena till den andra.
- Det är sant talat det, sade Måns.
- Tig du, karl! Vad vet du därom! röt Jöns Snare och höjde de knutna händerna till hälften, så att alla gingo undan och lämnade rum.
Han satte sig på bänken utanför stallbodarna, men dalkarlarna ville icke lämna honom, och ringen omkring honom blev allt tätare. Ingen ville gå miste om ett enda ord.
- Är kungen fången? sporde han ånyo.
- Så berättas det man och man emellan. En smed från Falun har sagt att kungen är fången hos hedningarna.
Mathias jämkade sig närmare och hukade sig och sträckte fram sina långa fingrar.
- Vad menar du om det budskapet, Jöns Snare, spörjer jag enfaldeligen?
Jöns Snare satt med händerna i knät, och solen sken på hans träaktigt orörliga panna och de hårda läpparna. Han såg ned på marken.
- Vad säger du? sorlade dalkarlarna. I Stockholm skänker den ena rådsherren sina egna pengar till kronan, den andra sitt bordsilver och den tredje föreslår, att var bärgad undersåte skall skänka allt sitt och hädanefter inte äga mer än den fattige. Det är bara riksänkedrottningen, som begär sitt anslag oavkortat, den snålkonan, och folket på gatan slår in fönstren hos Pipers grevinna...
- Och vi, sade Mathias, vi skola taga muskedundret från väggen, säger Jöns Snare.
- Det är sant talat det! bekräftade Måns.
Jöns Snare teg ännu, och det blev nu så stilla omkring honom, att ingenting annat hördes än klockringningen.
- Ja, svarade han efter en stund, och hans stämma mullrade dovare och bittrare än någonsin. Vi skola taga muskedundret från väggen och gå man ur huse. Vid Gud, I gode män av Dalom, är kungen fången, då fordra vi, att man för oss mot fienden, så att vi få hjälpa honom hem.
Mathias blev eftertänksam, men så ljusnade pannan, och hans grå ögon spelade knipslugt.
- Si, det är en fordran, som hör till våra gamla fri- och rättigheter.
- Det är sant talat det! sade Måns.
- Ja, ja, det är en fordran, som hör till våra gamla fri- och
rättigheter, sorlade dalkarlarna och lyfte händerna till ed. Del blev
ett sådant buller och gny, att ingen längre hörde klockorna.
