Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brytningen. Det hade ju gått en generation sedan dess och de unga
studenter som nu debatterade och intrigerade och slogs i
internationella sammanhang var väl inte ens avlade på den tiden. Inte om de
verkligen var studenter. Det vore möjligt att se lite passionsfritt på
vad som varit och dra slutsatser. Sanningen hade väl inte legat på
någon sida, menade han, men realiteterna var nu en gång vad de
var. Europa hade fått bevara sin fred en hel generation och den
kunde kanske räcka länge än. Han menade att vi kunde tala helt
uppriktigt som gamla motståndare vilka sett vad som skett.
Stalintiden var förbi, men också Dulles var död. Vi går inte
längre i blåa skjortor och sjunger om världsfreden. Det får
ungdomen göra. De behöver ideal att hålla sig i, sade han. Vi får hålla oss
till realiteter. Realiteterna var tjurskalliga. Det hjälpte inte stort
att hoppas. Man fick förstå.
Nu efteråt var det helt tydligt att varken Förenta Staterna eller
Sovjetunionen önskat en tysk återförening. Det borde vara möjligt
att vara överens om detta. Som tysk hade han själv faktiskt i det
längsta velat ha en återförening. Men inte en erövring från väster.
Och han visste att han kunde tala för alla de europeiska
regeringarna; ingen i Europa hade velat att det västtyska kapitalet skulle få
stärkas med hela DDR. Det var realiteterna. Det demokratiska och
fredsälskande Tyskland som skulle vara neutralt och ha goda
förbindelser med alla grannfolk trodde ingen i hela Europa på. De polska
kamraterna hade på sin tid talat mycket uppriktigt med den franska
regeringen om detta. Det hade hans regering varit lika informerad
om som vi andra. Och allt tal om vapenbröder-klassbröder till trots
visste man ju i Berlin likaväl som i Warszawa eller Paris att det
bara var de sovjetiska truppernas närvaro i Polen som hindrade
regeringen i Warszawa att återställa sin gamla allians med Paris och
bryta vapenbrödraskapet med Berlin.
Som de ser det kan Oder-Neisse-gränsen vara en fredsgräns blott så
länge Tyskland förblir odelat. Från vår sida, sade Karl Zweiling, vet
vi mycket väl att stabiliteten för vår östgräns verkligen garanteras
blott av att sovjetarmén har sina trupper på polsk mark och tvingar
detta land av galna adelsmän till en klok politik. Det kan låta
cyniskt, sade han, men realiteterna är nu en gång sådana. Europa är
som ett mödosamt uppbyggt korthus. Rubba ett kort och allt faller
samman. Det är därför den europeiska säkerheten kräver gränsernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
