Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
absoluta orubblighet. Gränser får lika lite ifrågasättas som jungfru
Marie mödomshinna får ifrågasättas av troende katoliker.
Detta hade varken han eller andra kunnat inse för tjugo år sedan.
Det var en insikt född av bittra lärdomar. På den tiden var de
uppriktiga när de talade och skrev om återförening. De hade faktiskt
trott på den. Eller åtminstone ansett den lämplig och
eftersträvansvärd. Man skulle inte tro att han själv varit ohederlig eller att
poeter som Johannes R. Becher bara kommit med munväder när de
talade om Tyskland. Nu finge man förstås korrigera Becher lite för att
det skulle stämma. Det var ju lite lustigt att behöva ändra sin
nationalsång men såvitt han visste hade man i Sverige gjort
detsamma när man gjort den friska norden till den fria norden.
Men om inte återföreningen varit omöjlig redan från början
hade den i alla fall blivit det med den västtyska valutareformen. Det
var då man i den dåvarande sovjetiska ockupationszonen borde ha
tänkt om. Men man var väl inte stark nog och inte klok nog att
redan då bygga muren och dra de logiska slutsatserna av den
europeiska situationen.
I den västliga pressen såg han ofta att Tysklandsfrågan skylldes på
Stalin. Det trodde han inte. I och för sig hade han ju en gammal
klockarkärlek till Stalin. Man kunde inte som ung tysk antifascist
och kommunist ha genomlevat kriget på sovjetisk sida i
Sovjetunionen utan att för alltid stämplas av en nästan religiös känsla av
respekt för Stalin. Han förstod att vi inte kunde inse detta. Men
även under den mörkaste tiden hade han mitt i allt elände och mitt
i all hunger och i den värsta köld då han kunde höra fascisternas
artilleri vid fronten helt nära huvudstaden dock känt en oerhörd styrka
vid att veta att i Kreml satt Stalin vid sitt arbetsbord. Vad
Chrusjtjev hade sagt om Stalins svagheter på tjugonde
partikongressen hade han faktiskt aldrig trott på. Själv hade han bara en gång
talat med Stalin. Det var på nittonde partikongressen och Stalin hade
passerat honom i korridoren och sagt: ”Så? Den unge tyske kamraten
talar ryska. Det är bra! Fortsätt med det!” men det var ju bara
sådant där löst prat som politiker måste komma med.
Men Stalins styrka hade varit att han inte ryggade för att se
verkligheten. Han mindes när Walter Ulbricht kom tillbaka efter att ha
kallats till Kreml mitt i natten. Det var under Stalingradvintern.
Han hade hämtats klockan tre på morgonen. När han kom in till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
