Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställdes mot en vägg men folket räddades. Det vore också ett stort
misstag att tro att den ryska generation som upplevt kriget hade
större invändningar mot upprensningen bland de potentiella och
verkliga förrädarna. De menade som Stalin själv att det varit ett
nödvändigt arbete som dock kommit att gå för långt och också fört
till onödiga offer. Men de var tacksamma mot Stalin för att han tre
gånger räddat landet med hård hand. Han hade dock tvungit detta
lusiga land av musjiker och lera att i kollektivisering och
femårsplaner forma sig till en stålhård bastion som kunde stå fienden
emot; han hade hållit i skaftet och låtit yxan gå när de höga
herrarna blivit vankelmodiga och han hade tagit befälet under kriget
och genomfört sin uppgift med total beslutsamhet. Det kunde man
höra från vanliga ryssar om man nu ville tala med dem. Inte från
de intellektuella i Moskva, de satt vid sina teglas och hade
själsfinhet nu som för hundra år sedan.
Det var inte populärt numera att säga detta. Man skulle låtsas som
om man för krig med silkesvantar. Själv hade Karl Zweiling alltid
beundrat sin far. Men han hade fostrats i Stalins tid och det stod
han för. Han kunde heller ingenting annat göra ty han hade gjort
bort sig i CK år 1956. Det var då hans framtid tog slut. Walter
Ulbricht talade om tjugonde partikongressen. Han skyllde på
ungdomen. De hade varit så otroligt Stalinbeundrande. Det var
ungdomens fel. Det var den som byggt upp myten om den ofelbara Stalin.
Det var nödvändigt att komma tillrätta med detta ungdomens fel.
Till slut hade Karl Zweiling inte kunnat hålla sig. Men kamrat
Ulbricht, hade han sagt, vem lärde dem detta?
Fast också det var väl fel, menade Karl Zweiling. Det var enklare
än så. För oss som växte upp i partiet och som utförde de uppgifter
vi ställdes inför behövdes inte Ulbrichts ord för att vi skulle anse
Stalin stor. Då i Leipzig den första fredsvintern kände han sig stå
på en ödslig utpost. Hans optimism var inte stor. Inte hade det tyska
folket förmått resa sig ens i det sista ögonblicket. Alla andra
Europas folk hade — om än i olika hög grad — manifesterat sin vilja
till nationell existens. Dock inte det tyska. Gehorsamt hade det gått
in i sin uppgivelse och inte ens när Hitler lämnat över resterna av
sitt rike till Dönitz hade detta fäaktiga folk förmått handla. Och
här i Leipzig där han skulle bygga upp och bidra till en ny och
antifascistisk ordning fann han att de enda han verkligen kunde bygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
