Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett utslag av voluntarism. Men då hade det varit Wehner och inte
de antifascistiska martyrerna som gått i takt med tiden själv.
Detta var ju frågor som krävde en analys. Han, Karl Zweiling,
hade aldrig upplevat partiet som något mystiskt eller övernaturligt.
Han visste ju väl hur partiets linje fastlades. Föreställningarna att
detta skedde mekaniskt var ju fel. Han hade ju själv som ansvarig
fått lov att ta sitt ansvar och hävda sin uppfattning i många bittra
strider och det var under sådana strider som den politiska kursen
avgjordes. Man fick inte bortse från detta element av personligt
ansvar. Att Romanovskij nu sitter som ambassadör i Norge och att han
inte sitter i ledande position i Moskva och att Jacques Denis inte
är partiledare i Frankrike och att han själv faktiskt kom i den
positionen att han kunde sändas till Mongoliet 1957 berodde ju strängt
taget på att de lidit nederlag mot Berlinguer i sekretariatet. Med
det menade han inte att säga att Romanovskij och Jacques Denis
och han själv och många andra kamrater blivit utmanövrerade.
Striderna var verkliga strider om rörde sig om politikens innehåll.
Både i väst och i öst tillskrev propagandan motståndarna blott de
lägsta personliga motiv och på ena sidan beskrevs skeendet i
Moskva eller i internationella organ som DUV i privata termer och på
andra sidan antyddes att Förenta Staterna egentligen regerades av
en kamarilla. Detta, menade Karl Zweiling, visste vi ju båda vara
fel. Politikens verkligheter var inte stort olika i Sverige eller i Berlin.
I båda situationerna befann sig olika individer i motsättning och
strid om vad som kunde tyckas vara maktpositioner men som
egentligen var olika politiska handlingslinjer. Och den gången vintern
1956—1957 när Berlinguer slog ned Jacques Denis och Romanovskij
och honom själv så rörde det sig sannerligen inte om personliga
frågor. Personligen hade han alltid föredragit Berlinguer som var en
trevlig och lättsam kamrat under det att Jacques Denis faktiskt var en
rätt orörlig person.
Nu efteråt kunde det synas som om Berlinguer haft rätt. Karl
Zweiling var dock inte helt övertygad. Det var ju så att segern
skapade sin egen realitet och att det därför alltid var segraren som skrev
historien vare sig det rörde sig om stora militära segrar eller
sekundära politiska uppgörelser. Berlinguers linje som då segrade var en
internationell företeelse som segrade över nästan hela linjen. Nu
präglade denna linje alla de stora partierna i den kapitalistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
