Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt och visst var väl detta paper just ett rollspel men vi går dock
mot inte bara tillväxtens gräns utan mot själva existensens och man
måste vara rätt trubbig för att inte uppleva detta. Bortom allt det
tillfälliga med IB-fånerier och Olles töntigheter och Donalds försök
att kravla upp till makt och ära så finns dock ett mönster och det
är detta mönster som är vår kultur och när det då blir så att vi
når gränsen där alla föreställningar tumlas runt och kaleidoskopet
visar oss ett nytt mönster då blir det svårt för oss. Det var om det
jag egentligen försökte tala och den ende som kanske begrep detta
var just Karl Zweiling.
Tror du Olle skulle göra det? Eller en trubbig fyfan som Nilsson i
Eskilstuna? Eller ett mjäk som Helén! De är bara politikens fänad.
Zweiling var väl den enda där i Bryssel som försökte ställa
frågorna inom sitt system. Och han försökte ställa dem så att han
kunde spränga sig ut ur systemet på dess egna villkor.
Vet du vad jag skulle velat göra där på mötet egentligen? Jag
skulle ha velat ställa frågan om katarerna som vi gjorde under
kriget. Jag hänvisade ju till det egentligen i början av den andra
utskriften. Om jag tänker på 1943 så minns jag ju mycket tydligare
hur hösten kändes i Slottsskogen när vi gick och pratade om den
radikala dualismen och bogomilerna och frågan om den onde
guden än jag minns upplevelsen av att läsa om kriget. Men jag antar
att det ena hängde ihop med det andra. Kriget gjorde dualismen
åskådlig för oss.
Det var ju inte svårt att leva sig in i tanken att världen
behärskades av den onda makten. I och för sig gick det också att
känna att vi egentligen inte hörde hit och förklaringen att vi var fallna
änglar inspärrade i den jordiska materian var ju inte orimlig. Det
tog oss nästan en hel höst att arbeta in oss i katarernas
föreställningar och inifrån dessa blev då världskriget helt rationellt och blott
ännu ett utslag av alltets inneboende dualism.
Det låg väl en del pubertalt svårmod i det hela men nog var den
förklaringen som religiös tro betraktad betydligt mer acceptabel och
intellektuellt anständig än den kristna. Den radikala dualismen är
ju trots allt den princip som också de kristna hyllar vare sig de tror
så eller ej.
Själva symbolspråket med änglarnas fall och de genom
återfödandet i kropp efter kropp inspärrade själarna var inte osmakligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
