Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV - E:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade troligen blivit helt omöjlig. Han hade dött i tid. Han hade
med säkerhet inte kunnat klara de stora övergångssvårigheterna
under slutet av femtiotalet och sedan sextiotalet fram.
Karl Zweiling menade att detta var ett allmänt problem och att
DDR blott upplevde det på ett mer akut sätt än många andra länder.
Det rörde sig inte om en konflikt mellan frihet och förtryck eller
mellan konstnärligt skapande och stel byråkrati eller någon av alla de
förklaringar som av propagandister i väst använde sig av i sina
kampanjer. Dessa kampanjer vore farliga. De finge lätt en back-lash
effekt. Ty författarrollen motsvarade inte längre de verkliga
samhälleliga behoven vare sig i öst eller väst. En viss form av protest både
borde och kunde institutionaliseras och den krävde också ett visst
— blott icke alltför stort — mått av repression. Men en Goethe vore
en omöjlighet. Och privatindustrialister inom litteraturen som Balzac
och Dickens var lika otänkbara i modern tid på ena som på andra
sidan om Elbe.
Författarrollen i dess olika uppenbarelser var ju en produkt av
bourgeoisiens uppstigande till makten och den reflekterade dess
behov. Den var nu anakronistisk. Detta skapade stora och verkliga
svårigheter. Inte bara därför att sådana som Becher och Bredel började
se sig själva som goethar och handla därefter vilket förde dem i allt
öppnare motsättning till den samhälleliga verkligheten och till att
skriva det ena mer otryckbara efter det andra — en motsättning som
blott kunde lösas när de avgick med döden och blev till frimärken
och vördade klassiker utan även för att just den kritiska utveckling
han själv representerade inte kunde få något stöd hos dess
representanter. Författarrollen blev en konserverande och reaktionär kraft. En
av de många föreställningar som spökade i bakhuvudet och band
mänskligheten vid förlegade samhällsformer. Karl Zweiling
påpekade att det var helt förenligt med författarrollen att skriva
hyllningsvers till Stalin eller att beskriva sina mystiska och mytiska
upplevelser av Indien. Det var sedan lika förenligt med
författarrollen att vända positivet i negativ och skriva mörka skildringar där
Stalin framträdde som djävul ur historiens maskineri eller att
vända Indiens mystik och mytiska rikedom till ett träsk av
eländighet och andlig torftighet. Men det som icke var förenligt med
författarrollen var ett klart och rationellt seende.
Författarrollen var — helt oavsett dess bärares olikartade officiella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
