Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting är någonsin med avsikt. Det bara blir så att några får det
bättre och andra får det sämre.
— Så jag satt, sade han, i NF och gjorde statistik över opium för
det var alla överens om. Teet däremot var handel och framsteg och
kultur. Men jag visste ju att det var teet och inte opiet som var
faran i Punjab. Ty jag var ju född där. Men det sade jag inte. Ty jag
hade ju mitt gagne-pain i NF. När man ser riktigt noga efter är vi
fnask allesamman. Det gäller bara att hålla någon plats i sig och
kring sig clean and decent. Man måste kunna dra sig undan till ett
rum där gardinerna är vita och solen skiner och det inte finns små
otäcka kryp under mattan och där allt ligger rent och öppet och kan
inspekteras och där lådorna inte rymmer några hemligheter och där
man inte behöver rygga tillbaka om man öppnar dörren på fel tid.
Man behöver ett inre rum där tiden står stilla. Där man kryper in
bakom spegelglaset och kommer ut ur spegelvärlden och in i den
riktiga. Förstår du vad jag menar? Det är Carroll fast baklänges. Han
måste läsas baklänges. Fast inte heller han kan läsas. För jag vet ju
liksom du liksom vi alla vad som finns att läsa hos honom. Så inte
ens det läsandet går längre.
— Jag minns det där samtalet väldigt bra. För du vet ju hur det
var när jag gick till UNESCO. Jag kunde ju valt något annat. Men
jag gjorde inte som du och Hans. Fast utan Carmichael hade det
nog gått mig illa.
— Vet du vad jag tänkte på när Mathieu sade att han dött? Jo,
jag undrade vem som skulle få Basset-Lowke-lokomotivet. Jag tänkte
faktiskt fråga Mathieu om han kunde ta reda på vem som var next
of kin och vem som skulle ärva Charmichael. Men sedan gjorde jag
det inte. För det var ett lokomotiv jag skulle fått av honom eller som
jag själv skulle köpt. Det hade inte tålt att köpas från hans dödsbo.
Förstår du mig?
— Sedan jag togs hem från Indien har jag tänkt en hel del på
Carmichael. Men jag vet inte om han gjorde riktigt rätt. Han hade
glömt sin dödlighet. Han trodde han kunde sitta kvar i Paris och
överleva sin tid fram till dess han kunde dra sig tillbaka. När han
sedan drog sig tillbaka så dog han. Jag tror han gjorde fel. Men så
har jag ju fått första varningen också.
— Sverige är ett konstigt land, Georg. Mycket konstigare än du
förstår. Om man kör från New York västerut så rör man sig i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
