Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som klagar, det vet du Georg, men jag tycker det är förbannat
orättvist. Jag var ju inte den enda. Du minns själv hur det var när
Kenneth W. Bolton höll sina pep-talks. Te och toast och the battle
for the minds of men. Just det. The mind and heart. Hans sade ju att
K. W. Bolton innerst inne såg sig som Gud fader och trodde sig
rannsaka hjärtan och njurar. Jag gick på det. Jag var kanske den
dummaste av oss. Eller också var det för att jag hade haft mitt
trubbel med visumhistorien. Och för övrigt tyckte ni alla att jag skulle
göra det. Jag hade ju fått en chans. Och det var ju inget skamligt
att få chansen till ett jobb i FN även om det bara var tillfälligt och
som påhäng till Katzin. Men det var ju Kenneth W. Bolton själv
som rekommenderade mig till Lie och Sven som sade att jag var
klubbist och allt och jag trodde att jag skulle bli ordentligt rentvådd
på det här sättet och så var det ju så förbannat spännande också. Ni
avrådde mig inte. Tvärtom! Hans menade ju att jag hade en
förbannad tur.
— Det gick med en djävla fart vet du. Redan innan jag hunnit
flygas dit ut gick man över parallellen mot norr. När jag kom dit
hade man redan bildat UNCURK och jag blev något slags office
boy i interimskommittén. Men du vet med uniform och allt och
treatment som officer. Det var ju många svenskar med. Det var
ju så då. Det var en konstig tid. Du vet till och med språket var
annorlunda. Nu skriver man FN-historia utan att låtsas om oss. Vi var
något som bara inte fanns. Då skrev man att det var vi som ledde
det hela. Det var krig vet du. Men när kineserna gick in förstod jag
att det skulle bli långvarigt. Fast det fanns ju mycket som var kul
också. Alldeles innan vi skulle lämna Pjongyang var jag inne i en
liten bod med antikviteter och krafs. Där fanns en snygg gammal
bronsbuddha. Jag frågade hur mycket gubben skulle ha. Hundred,
sade han och menade riktiga dollar. Du är inte glok gubbe, sade jag.
På kvällen kom jag tillbaka. Då var han rädd. Han frågade mig hur
mycket. Tjugo, sade jag. Och jag fick den för tjugo. Den är
djävligt snygg. Den är berömd. Den hade tagits från museet i Söul
egentligen. Jag vet inte om du sett den. Jag har ju haft den i bankfack i
Zürich ända sedan 1951. Den är ju ovärderlig. Jag hade tänkt
donera den till ostasiatiska. Jag undrar vad som hände med gubben
och hans affär. Han var skiträdd och på kvällen gav vi oss iväg. Det
var ju så jag kom in i det hela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
