Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trodde på vanligt folk och på demokratin och på enkelt anständigt
arbete och avskydde folk som smet från arbetet för att dricka
champagne på krogen klockan elva på förmiddagen då skulle de inte
begripa. Men så var det ju. UNESCO var ett palats fullt av snack när
jag kom dit.
— Skulle inte kongressen haft rätt att titta närmare på vilka som
representerade Amerika i UNESCO? Du vet precis hur det går till
när folk tas till sekretariatet. Det är ju regeringarna som föreslår och
som screenar sina egna kandidater. Skulle inte Förenta Staternas
kongress ha någon rätt att säga till om hur de ville ha sina
representanter? Bara för att det rörde sig om Amerika? Hela kampanjen den
gången mot lojalitetskontrollen var så förbannat lögnaktig. Jag sade
det till Kenneth W. Bolton när jag var över för diskussionen med
sekretariatet hösten 1952. Det är allt ett djävla pack Amerika har
exporterat till UNESCO, sade jag. Och det var det. Precis alla dessa
misslyckade intellektuella från öststatsuniversiteten. Fellow travellers
och folk från olika WPA-projekt. Jag gav honom min uppriktiga
mening om dem. Ty det var ju amerikanarnas egen plikt att se till
att deras folk i UNESCO arbetade i enlighet med fattade beslut.
Även UNESCO måste ju fungera enligt normala demokratiska
bestämmelser.
— Luther Evans var en hederlig karl. Jag talade uppriktigt med
honom också. Han lyssnade till folk. Han var inte en sådan där fin
intellektuell som såg rakt förbi en och sade: Eh, eh eh jag tycker att
jag känner igen er men vad var det ni hette nu igen? Han var
demokrat. Och han gjorde rätt. Det var riktigt att avskeda de
amerikaner som inte ville rätta sig efter den egna myndighetens beslut.
— Men det var ett förbannat liv. Personalen skrek. Du vet de slogs
för sina privilegier. De var ju intellektuella. Nå, jag sade inte för
mycket. Carmichael höll mig tillbaka. Han sade att jag inte skulle
sticka ut huvudet. Det kommer alltid en dag i morgon också. Men
jag skrev min rapport direkt till Kenneth W. Bolton. Som du vet var
jag ju inte den ende som gjorde så. Jag var inte ens den ende svensk
som skrev rapporter den gången. Och det var rätt. Vi såg till att
UNESCO överlevde och vi fick bort en del av den gamla surdegen.
— Du må tro man hatade mig. Mathieu tyckte så illa om mig så
det klirrade av isbitar ur munnen på honom när han talade med
mig. Han var ju en sådan där fransk gaullist som föredrog en fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
