Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kastväsendet. Det var deras network i världen som smutskastade
Indien. På författarmötet i Tasjkent var det kineserna som sökte smyga
in ordet ”kast” i diskussionen. Kämpa mot imperialism,
neokolonialism och kast hade de sagt. Det var slander. Han förstod varför.
De var avundsjuka på Indiens self-reliant development. Jag sade
inget. Jag visste inte vad jag skulle säga. Han var en mycket gammal
man och nu såg jag att han inte hade charmen kvar längre. Han
visste ju att jag visste att det han sade inte var sant.
— Förr hade han klarat rollen. Strax innan gränskriget hade han
talat med mig om kineserna. Han såg mig rakt i ögonen och han var
rank som en yngling mitt i sin åldrade kropp. Det som sårat honom
djupast i livet, sade han, var kinesernas svek. De byggde vägen i
Aksai Chin och han fick ingenting veta. Hans underbara ögon
glittrade mot mig och jag kände hur han själv speglade sig i mina
ögon. Jag tänkte på Lady Mountbatten och det började krypa i
ryggraden och Nehru såg djupt in i mig och sade: De svek mig.
— Men hela tiden visste jag ju att det inte var så. Jag kände ju
Kusum. Jag visste vad hela Delhi visste att hon varit däruppe och
kommit tillbaka och rapporterat för Nehru om vägen och gjort det
många år innan krisen och att Nehru då menade att det ju var
riktigt; vägen hade alltid funnits där. Den var uråldrig. Det var ju
kinesernas gamla karavanväg. Men när han såg in i mig var det som
om hela medvetandet tumlade ur mig och jag bara hörde hans röst
säga: De svek mig.
— Nehru var en farlig man när han ville. Men sist jag träffade
honom kunde han inte vilja längre. Han var gammal, trött och
förbrukad och han flackade med blicken när han sökte koncentrera sig
till att säga mig att kasten inte längre fanns. Jag förstod att han inte
kunde ha långt kvar.
— Visst hade jag pull sålänge han levde. Men inte i stora frågor.
Mitt projekt kunde jag aldrig intressera honom för. Jag hade pull
bara för att folk visste att jag umgicks med Nehru och att han tyckte
om mig. Umgås och umgås. Vi drack te ibland om eftermiddagarna
och vi talade om olika saker. Vi konverserade. Innan Erlander skulle
komma undrade han om Erlander egentligen var vidare bildad. Men
han hade respekt för honom. Det var bara hans sätt att vara
uppriktig. Han undrade vad Erlander skulle ute vid Konarak att göra.
Begriper han sådant?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
