Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det historiska ögonblicket gick förbi och inte ens den sista
räddningen som MacArthur föreslog dem kunde de ta utan han sändes
bort i retirement och nu är Amerika bara ett allmänt dårhus i ett
meningslöst och misslyckat krig och styrs av en kriminell president
som till rådgivare har en tokig tysk emigrant. Fy fan.
— Det går ju inte att säga detta här i Sverige. Här är det
konformt nu som alltid. Under kriget fick man inte säga att demokrati
var något av betydelse innan myndigheterna hade fastställt att Hitler
verkligen höll på att förlora. Det vet du ju. Sedan fick man tala om
demokrati en stund till dess man blev rädd för att det var ryssarna
som höll på att ta över. Då sparkade man ut balterna. När det sedan
var Tingsten under några år då gick det inte vidare djupt. Och
aldrig har någon fått säga något som inte passade i tiden. Du vet ju att
jag må vara aldrig så mycket socialdemokrat och ha aldrig så rent
demokratiskt mjöl i påsen men jag skulle bara skällas för fascist om
jag sade högt i Sverige vad jag och annat förnuftigt folk tänker. Du
kan föreställa dig Dagens Nyheters ledare. Nej, till det priset att tala
som det anstår hederlig svensk vore jag inte beredd att köpa mig
hemlandet åter. Hellre då fortsätta i utlandet. Även om Sverige är
vackert. Det är det vackraste buskhelvetet på jorden men man kan
inte leva här. Jag kan det inte i varje fall.
— Som du förstår tänker jag ge mig iväg. Det beror inte bara på
att jag fick första varningen förra året. Men det spelar också en roll.
Jag vill inte bli som Carmichael. Jag vill pensionera mig till
levande livet. Men det är meningslöst att vara kvar. Jag kommer
aldrig att kunna avancera och de tar ju över alltihop nu. Vi behöver
inte låtsas något annat. De tar över vad vi än säger och även om
vi talar om kulturkonflikter och även om vi i decennier arbetat för
att bekämpa dessa kulturkonflikter och de-fuse dem så finns de. Och
det blir inte vår värld. Vi har haft vår chans. Amerikanarna gjorde
inte sin plikt när de kunnat göra den och nu är det försent och nu
tar de andra över. Ibland känner jag mig som om jag vill brista ut i
Kipling eller Malmberg. Men det behöver jag inte. Jag vet ju ändå
vad jag menar och någon annan att tala med finns det inte längre.
Jag går helt inuti min egen ensamhet nu. Jag är inte sentimental
Georg. Det behöver jag inte vara. Det bara är så. Med dig kan jag
tala och med Hans och kanske också med Eva fast vi träffas så
sällan. Med Birger går det ju inte. Han är ju redan borta tycker jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
