Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rodnade. Men hon fortsatte med det psykologiska sedan också — även
efter kriget. Det var väl ett sätt att söka stöd i tillvaron runt sig.
Hon var ju alltid en smärt och stilig människa. Hög tonus på
musklerna. Det var därför hon kunde glida fram genom rummen.
Men det gjorde väl också förlossningen svår. Hennes frånvändhet
efter havandeskapet blev till en uppenbar psykos. Hon var faktiskt
mycket djupt gången då och jag är glad att jag kunde hjälpa dig
att komma fram till att vård var nödvändig. Minns du hur hon
tittade på oss när vi skulle tala till henne. Bara såg rakt på oss. Vi
nådde ingen kontakt då med henne. Hon såg saker genom oss. Men
jag tror kanske att det var fel att lämna henne till svenska läkare. De
är ju andens fältskärer. Jag tror inte på deras metoder. Att skära och
chocka och droga. Det hade varit bättre att få över henne till någon
klok och förnuftig analytiker från början. Det har jag faktiskt lite
dåligt samvete för.
När hon skrevs ut var hon ju till en början mycket skadad. Hela
hennes medvetande var som en schweizerost. Minnesluckorna mycket
stora. Det blir så efter chockerna. Hon märkte det själv. Hon
upptäckte att det fanns stora hål i livsväven bakom henne. Men hon
trodde minnet skulle återvända. Det vet jag att det inte gör. Vad
som är förstört det är förstört. Hålen finns inte bara i minnet de
finns inne i skallen också. Även om det i och för sig finns celler nog
att ta till för annat arbete. Men jag sade aldrig detta till henne. Den
sommaren när hon var häröver för att komma i balans igen talade
jag mycket med henne och jag ansträngde mig för att hjälpa henne
fylla i minnesluckorna med pseudominnen. De tjänar samma
funktion och så länge de är logiskt infogade i minnesstrukturen spelar
det inte någon större roll att de är pseudo. Jag försökte fullfölja
hennes tillfrisknande och göra det som slaktarna i Sverige inte gjort.
Behandla psyket psykiskt. Gav henne också bättre minnen där jag
kunde. Tog bort en hel del som varit pinsamt och obehagligt i hennes
liv. Gav henne en ljusare barndom och sådant. Faktum är att jag
tyckte att det gjorde jag bra.
Så småningom när grabben växte upp och du fick nya uppgifter
kom hon igång med sina studier igen. Fast jag var inte glad över
att hon inriktade sig på sådant som dödshjälpens etik. Hon var
alltför bräcklig för det. Men det sög henne till sig. Jag försökte i alla fall
hålla henne borta från de mer märkvärdiga amerikanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
