Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sina modeller i stora specialutrustade stationsvagnar. Det tar
många år att bygga en sådan här, sade Torsten. Många års hårt
arbete. Själv hade han skaffat svarv och fullständig utrustning och
höll på att bygga en Atlantic 4-4-2 i skala en tum till en fot. Det var
en bra modell att börja med, sade han. Men han hade en dröm
också. Han drog med mig till det största loket. En modell av en
Union Pacifics 4-8-4 i skala en och en halv tum till en fot. Den var
nästan femton fot lång. Den vägde som en ordentlig bil och den
kunde dra tolv vagnar med tre personer i varje. Trettiosex vuxna
män! sade Torsten. This is no toy! Han stod där bredvid det stora
loket och fan ta mig klappade han det inte. Han visade på detaljer.
Prototype realism, sade han. De fungerar! Han talade om tenderns
boggier och menade att därinne fanns detaljer som var så sköna som
i ett katedralbygge. Sådana man bara fick se just när man arbetade
med bygget och som sedan för alltid inneslöts. Så var det med de
stora gotiska katedralerna också. Blott byggmästaren, hantverkarna
och Gud kände dem. Han var mycket ivrig och talade till mig som
om jag varit någon annan.
Jag tog ingen strid med honom. Varför skulle jag det? Men det
var något märkligt förklarat över honom. På sätt och vis förstår jag
honom. Efter infarkten förra året har han blivit en annan. Förr höll
han masken. Nu står han åter där som han var som liten grabb 1940.
Jag anklagar honom inte för det. Alla ungarna sprang runt oss och de
skrattade och tjoade och ångvisslorna tjöt och små tåg töffade
omkring med stora amerikaner sittande på tendern eller på en av
vagnarna som lokförare. Efter tjugtre år i FN:s tjänst har jag ett nest
egg, sade han. Jag har rätt att dra mig tillbaka. Här stannar jag. Jag
har lagt in om mina papers. Jag är inte med längre. Jag har gjort
mitt. I opt out! sade han.
Han var ledsen över att Birger var död. Jag berättade för honom
att vi skickat en krans och att vi skrivit dit hans namn också och
det var han glad över. Fast han menade att Birger varit mycket illa
däran mot slutet och att det nog var bäst som det gick. Men hela
tiden han talade med mig flackade hans blick över mot lokomotiven
och han vinkade och tjoade på olika vithåriga eller skalliga gamla
amerikaner med snusnäsduk och liten lokförarmössa. Tillslut höll
jag inte kvar honom utan sade att jag inte ville störa honom längre.
Du vet, sade han då och var urskuldande på rösten, du vet det är ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
