Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bara tredje söndagen i månaden vi har vårt möte och däremellan
kan vi inte köra tågen. Jag sade hej och han gick in mot en grupp
åldringar som stod på knä runt en modell av ett gammalt vedeldat
lokomotiv i rött och mässing och stålblått. När han kom fram
vände sig en av dem mot honom. Det måste ha varit ägaren. Han
drog i en spak och lokomotivet tjöt och pep och släppte ånga ur sig
och Torsten fick komma fram och sätta sig på tendern och man
dunkade honom i ryggen och sakta satte loket igång och han töffade ut
på banan helt ensam. Det var på ett sätt mycket otäckt att se.
Jag förstår honom ju. Infarkten tog honom hårdare än han sagt.
Jag kunde se det på honom. Inte för att en infarkt är så farlig utan
för att han börjat grubbla över den. På något sätt gör det mig mer
ont om Torsten än om Birger eller Eva. Torsten bara plötsligt lyfter
på mössan och bockar hövligt som en liten gosse och säger: Nu går
jag av. Och så kliver han nerför trappen och går sin väg.
Nu är det bara du och jag kvar av det gamla gänget. När jag flög
hem mot New York funderade jag mycket på det du sade sist. Jag
har tänkt på det flera gånger men det kom i så kraftig relief just nu.
Vi har ju inte hur mycket tid som helst till vårt förfogande. En dag
är det slut. Det gäller ju då att kunna säga att man gjort något
förnuftigt med sitt liv.
Du har ju rätt i att jag inte kan göra så mycket nu längre där jag
är. Världen förändrar sig och det är inte längre så rewarding att
arbeta i FN. Det är ju inte som förr i tiden. Jag menar nu inte så
mycket att det skall vara rewarding i rent materiell mening eller ens
att det är en fråga om inre tillfredsställelse i arbetet utan att man
bör veta att det man gör verkligen är ett meningsfyllt arbete.
Naturligtvis har jag väl periodvis sökt undkomma denna
frågeställning. Men det går inte i längden. FN är inte det fält där jag
kan göra en stor och meningsfylld insats längre. Det kanske beror
något på mig själv. Jag kanske inte riktigt räckte till. Men å andra
sidan vet jag att möjligheten till att bli generalsekreterare nu är
förbi. Det var den post där jag trodde mig kunna uträtta något men
redan valet av Waldheim var en europé för mycket och det blir
aldrig mer någon chans för oss och minst av allt för oss som gått den
långa vägen genom sekretariatet. Jag är varken ledsen eller besviken
och jag har aldrig haft några ambitioner för egen del. Men jag
hade hoppats kunna uträtta något. Det har jag fått avskriva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
