Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ett blad ur livets saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kära Per Ersa, jag har hört att du fortfarande lever ett sånt syndit hv,
Ska du inte nu på gamla dar omvända
och bättra dig?»
»Jo, vet prosten, ja har nog hasom tänkt att de kunne vara passlitt nu snart, men ja har den där spattiga märra, å
den ä ja tvóngen å lura på nån först, men sen ska de jädrar i min lilla låda bli av mä både omvändelse å
bättring.»
ETT BLAD UR
LIVETS SAGA
Det är fruktansvärt, vad tiden går!
För inte alls länge sedan föreföll
det mig, att jag hade ganska små barn
— tungomålstalande, gestikulerande
ungar, som jag endast med svårighet
begrep mig på — men med ens ha de
blivit så gamla, att det inte räcker med
att bara gå omkring och leka längre.
Min dotter fabricerar alltså så kallade
handarbeten, huvudsakligen dukar —
väldiga, besynnerliga til/stäiiningar i
kråksparksutförande. Stygnen äro så
glesa, att de formligen ropa på varandra.
Och vad min son beträffar, målar han
tavlor, så fantastiska i färg och
komposition, att Jon-And och Grunewald
skulle blekna av avund, om de finge se
dem.
Naturligtvis är det skönt och trevligt
både med handarbeten och tavlor, men
var och en vet ju, att även av det goda
kan man få för mycket.
Min dotter anser, att hennes dukar
böra pryda familjens bord (pluralis),
och min son hyser den uppfattningen, att
de tavlor han egenhändigt målat, äro
minst lika värdefulla som Dahlskogs.
Dardels, Fougstedts och Jolins.
Taktfulla föräldrar kunna inte gärna
opponera sig mot dylika åsikter.
Följaktligen verkar hemmet något
egendomligt — för att använda ett skonsamt
uttryck.
När gäster eller främlingar väntas
måste våningen städas (gud nåde mig,
om ungarna finge reda på, att jag talar
så hädiskt!) men i längden har det
blivit en smula mattsamt med dessa
ständiga dekorationsombyten.
Därför inträffar på allra sista tiden
den ena mäVkliga olyckshändelsen efter
den andra.
Kråksparksdukar försvinna oavbrutet.
Någon har varit nog olycklig att råka
spilla vanligt bläck på den ena, rött
bläck på den andra, tusch på den tredje
o. s. v. En har blåst ut genom fönstret
och en annan har kommit för nära
gaslågan, fattat eld och brunnit upp. Så
har ryktet berättat. Och en dag uppstod
ett så fruktansvärt tvärdrag, att sonens
alla mästerverk flögo av väggarna och
voro borta i ett nafs! Besynnerligt —
inte sant?
Men den aftonen begav det sig att
föräldrarna, rodnande av blygsel, måste
gå ut och äta middag. De kunde helt
enkelt inte stanna hemma — vilket
kanske hedrar dem på sätt och vis.
Barnen försökte trösta dem, allt vad
de förmådde. Snälla far och mor — nu
får ni inte vara ledsna längre! Men
far och mor voro fullkomligt nedbrutna
av skam, och när de stängde
tamburdörren, kände de det så i sina hjärtan,
att det riktigaste vore, att de gingo direkt
till närmaste poliskontor.
Men när de sent på natten återvände
till hemmet blevo de ganska glada och
mycket överraskade.
Alla bord i våningen voro nämligen
täckta med nya, utsökta
kråksparksdukar, som av allt att döma måtte ha
tillkommit i en betydlig hast, och runt alla
väggar hängde utsökta landskap,
porträtt och stilleben — jättedukar i
tvåfaldig bemärkelse.
Dock, bäst av allt: i tamburen låg
ett härligt papplejon i naturlig storlek.
Det såg på dem med kornblå, något
vindande ögon och hälsade dem
välkomna med ett kromgult leende.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:33:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kasperme/1929/0013.html
