Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett finurligt frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en dag och drog den lilla justerade slipstenen ur hans mun
för att höra svaret.
Nu var rätta tiden inne för Per Gideon. Han sökte
bekämpa sin blyghel, fattade vattenglaset, sköljde munnen och
yttrade reni och klart:
»Jo då, många gånger — men först nu har jag funnit
den rätta — vill säga — tror jag åtminstone — — —.»
»Jaså, — ni är kanske förlovad?» sade hans älskvärda
doktor och drog ihop sina penslade ögonbryn.
»Nej, visst inte», stammade han. »Jag — jag har inte
förklarat mig än. Jag bara älskar henne.»
»Såå», mumlade dentisten. »Det är förstås en vacker
flicka. Har hon blå ögon?»
Den stackars Per Gideon hade ej vågat titta så djupt
i sin doktors ögon alt han visste färgen.
»Bruna», högg han till på måfå.
Doktorn hade blå. Hon kastade undan ett par tänger,
smällde häftigt igen skåpet med löstandslagret och sade i
sträv affärston:
»Tja, nu är det klart. Jag skickar räkning i morgon. —
Och lycka till!»
Per Gideon stod förtvivlad. Nu först såg han att
hennes ögon voro blå, kanske litet fuktiga till och med. Var
tusingen fick han det bruna ifrån?»
Om det varit en verklig karl hade han naturligtvis slagit
armarna om den blåögda gestalten och ropat: »Begriper du
inte att det är dig jag menar, att det är dig jag älskar»,
men Per Gideon var som sagt nästan lika blyg som
skogsviolen, därför rörde han sig ej ur fläcken.
Då skänkte honom en vänlig norna bixtsnabbt en ljus idé.
»Tänk, om jag finge visa er min utvaldas fotografi?»
utbrast han med skälvning i rösten. »Hon är söt och rar
— och kanhända hennes ögon skiftar litet v blått — men
det intresserar er kanske inte–––––––.»
»Inte så värst», kom det korta svaret. Men när hon
märkte hur modfälld han blev, ändrade hon rösten och sade:
»Nåja — om ni önskar det så — ni kan ju lämna opp
kortet vid tillfälle.»
»Då tar jag det med, när jag betalar räkningen»,
förklarade Per Gideon och tryckte sin tanddoktors svalnande
hand.
Nu gäller det, tänkte den blyge, unge mannen, när han
dagen efter trädde in i hennes våning för att betala den
rundligt tilltagna räkningen. Porträttet bar han i
innerfickan, och det var särdeles väl emballerat.
Hon tog emot honom och hans pengar med en viss
nonchalans. Utan att låtsas om hans närvaro fattade hon
sprutan med bedövningsmedlet och fixerade spetsen. Något
skulle hon väl göra, när karlen inte hade förstånd att gå.
Men inom sig önskade hon att hon kunnat döva sina egna
hjärtekval med en större dosis av giftet.
»Jo, jag har med mig det där porträttet», framstötte
slutligen Per Gideon. »Jag tror att hon är den enda, som kan
göra mig lycklig -— och — och om ni ville titta på hennes
bild, så — så skulle jag bli glad —»
»Jag har lite ont om tid just nu», svarade hon snävt, »kan
ni inte komma igen en annan dag?»
»Nej», avgjorde Per Gideon djärvt. »Nu eller aldrig.»
Och så sträckte han fram porträttet.
»Ni måste vara fasligt rädd om er idol», hånlog hon och
vecklade av omslagspapperet. Baksidan föll upp. Hon
vände det. Det var — en spegel.
Naturligtvis föll hon i hans armar.
Men samtidigt föll spegeln till golvet och krossades.
Sådant betyder 7 års olycka, men för Per Gideon
Axelson betydde det ingenting.
S. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
