Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 2. Ankomsten till Ryssland. Giftermålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passioneradt hänger sig, ty allt hvad hon gör, gör hon med
passion. Fem dagar förflyta på detta sätt, den sjuka väntar.
Ändtligen kommer Elisabeth med Lestocq och befaller
åderlåtning; den stackars Figchen svimmar. Då hon vaknar
upp, befinner hon sig i kejsarinnans armar, och som belöning
för att hon låtit sticka sig med lancetten får hon ett
diamanthalsband och ett par örhängen värda tjugu tusen rubel; det
är Johanna Elisabeth som antecknat värdet. Äfven Peter
visar sig frikostig och skänker henne ett ur besatt med
diamanter och rubiner. Men diamanter och rubiner ha ingen
makt öfver febern, på tjugusju dagar åderlåtes den sjuka
sexton gånger, ibland fyra gånger på tjugufyra timmar.
Figchens ungdom och starka kroppskonstitution segra dock
till slut både öfver sjukdomen och behandlingen. Denna
långa och smärtsamma kris tyckes ha utöfvat ett afgörande
och lyckligt inflytande på hennes öde. Då hennes mor gjort
sig besvärlig och förhatlig genom ett beständigt käbbel med
läkarne, dispyter med omgifningen samt genom att plåga
sin dotter, utan att ta den ringaste hänsyn till hennes
lidanden, så hade däremot Figchen under denna tid förstått
att vinna allas hjärtan och att trots sin sjukdom göra sig
angenäm och behaglig för en och hvar. Bland annat var
det en historia om ett stycke tyg, den blå silfverbrokaden,
som hon fått af sin farbror Ludvig vid afskedet och hvilket
modern nu, man vet ej af hvad skäl, ville ta ifrån henne.
Man kan tänka sig det oväsen, som för en sådan småsaks
skull uppstod i sjukrummet: en storm af ovilja mot den
onaturliga modern, en kör af deltagande ord för dottern,
som var offer för en så ovärdig behandling. Figchen afstod
från tyget, men förlorade ingenting därpå. Hennes
sjukdom gjorde henne kär för hvarje ryskt hjärta, ty man visste,
huru hon ådragit sig den. Bilden af den unga flickan, som
barfota under den kalla vinternatten kämpade med det
slaviska språkets svårigheter, verkade på den ryska fantasien
och blef en legend. Man berättade, att när hon var som
sjukast, ville hennes mor tillkalla en protestantisk präst.
»Nej,» skulle hon då ha svarat, »låt hellre kalla hit Simjon
Todorski.» Simjon Todorski var den ortodoxe präst, som fått
i uppdrag att leda hennes och storfurstens religiösa uppfostran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
