Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 3. Katarinas andra uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra honom till viljes måste hon hundra gånger rita den
oupphörligt ändrade planen till denna byggnad. Men det
var ej hennes största pröfning. Storfurstens närvaro förde
med sig andra obehag, till exempel det ständiga
sällskapandet med ett koppel hundar, som han inkvarterat i
sängkammaren och som förpestade den med en outhärdlig lukt.
Sedan en befallning från kejsarinnan förbjudit detta slags
nöje, hittade Peter på att gömma sina hundar i den
gemensamma alkoven, där Katarinas nätter snart blefvo en plåga.
Om dagen fick hon ej ett ögonblicks ro för hundarnas
skällande eller tjut, ty de fingo ofta käpprapp. Om hundarna
tego, tog Peter sin fiol och gick med den ur rum i rum,
utan annat syfte än att låta instrumentet åstadkomma värsta
möjliga oljud. Han var förtjust i oväsen. Han fick också
tidigt och i tilltagande grad smak för att dricka. Från år
1753 berusade han sig »nästan dagligen». Och i detta
afseende var Elisabeth, af vissa skäl, ej den rätta personen
till att ge honom några kraftfullare tillrättavisningar. Då
och då tog storfursten äfven till sina marionetter. En gång
träffade Katarina på honom i full uniform, med högstöflar
och sporrar och dragen värja, stående framför en råtta, som
hängde midt i sängkammaren. Det var en militärisk
afrättning: den olyckliga råttan, som tagit sig för att äta upp
en vaktpost af krita utanför en fästning af papp, hade af
ett efter alla regler sammansatt krigsråd dömts till döden.
Med sitt ungdomskraftiga och eldiga temperament skulle
Katarina säkerligen ej ha stått ut med ett sådant lif, om
hon ej skaffat sig förevändning att antaga vissa vanor, som
utgjorde en förströelse på samma gång som de tilläto henne
att vända detta ömkliga hemlif ryggen. Om sommaren, då
de bodde i Oranienbaum, steg hon upp i daggryningen,
klädde sig i en handvändning i karlkläder och begaf sig ut
på jakt med en gammal tjänare. »Det fanns,» berättar hon,
»en fiskarbåt ett stycke därifrån vid hafsstranden; vi gingo
genom trädgården med bössan på axeln, vi togo plats —
han och jag, en jakthund och fiskaren, som rodde oss —
i denna båt, och jag sköt änder i vassarna, som kanta
hafsstranden på bägge sidor om Oranienbaum-kanalen.» Förutom
jakt var ridt en anledning till täta utflykter. Elisabeth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
