Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Första boken: Från Stettin till Moskwa - 3. Katarinas andra uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortsättning på Peter den stores regering, nämligen den
absoluta nödvändigheten för hennes nya fädernesland att gå
i skola hos Västerlandet, för att minska afståndet och komma
i jämnhöjd med den nivå Europa nyligen intagit.
Samtidigt börjar hon, allvarligt denna gång och till
verkligt gagn, att ägna sig åt allvarlig läsning. Trots grefve
Gyllenborgs rekommendationer hade hon ej läst Betraktelser
öfver romarnes storhet och fall. Hon gör nu bekantskap med
Montesquieu, i det hon läser Lagarnas anda, som hon endast
lägger bort för Taciti Annaler och »världshistorien», som
hon säger, hvilket sannolikt skall betyda Afhandling om
nationernas seder och anda af Voltaire.
Tacitus tjusar henne genom den liffulla
verklighetstroheten i de taflor han upprullar för hennes blickar och
genom den slående likhet hon där lätt upptäcker med
förhållanden och människor i hennes omgifning. Bortom det
ofantliga tidsafståndet urskiljer hon den oföränderliga
identiteten i vissa typer, hvaraf den mänskliga naturen består,
och i vissa lagar, som den lyder. Hon ser ett
återupprepande af samma karaktersdrag, samma drifter, samma
passioner, samma kombinationer af intressen och samma
regeringsformer, som leda till alltjämt samma följder. Hon
lär sig förstå dessa så olika sammansatta och dock
oföränderliga elements rörelser, att genomtränga deras inre
mekanism och uppskatta deras värde. Hennes kalla och
torra förstånd — som den svenske diplomaten benämnt
filosofisk begåfning — harmonierar förträffligt med det
abstrakta, objektiva och opersonliga sätt att bedöma händelser
och orsaker, som är egendomligt för den latinske
historieskrifvaren, med hans sätt att sväfva som en örn öfver
mänskligheten, hvilken han tycks iakttaga som en opartisk åskådare
från en helt annan sfer af tillvaron.
Men Montesquieu lockar och tillfredsställer henne mera.
Han nöjer sig ju ej med att framlägga fakta, han drar själf
ut deras inneboende mening. Han ger henne färdiga formler.
Hon bemäktigar sig dem ifrigt. Hon gör dem till sin
»bönbok» enligt det målande uttryck hon själf begagnar. Hon
förklarar längre fram, att denna bok — »Lagarnas anda» —
borde vara »hvarje med sundt förnuft begåfvad suveräns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
