Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgången gaf honom orätt, vägrade han att erkänna det.
Han var en engelsk gascognare. Då han i augusti 1755
genomdrifvit förnyandet af subsidiefördraget mellan
Ryssland och England, ropade han victoria. Han hade vunnit
Bestuschef, eröfrat Elisabeth och förledt Katarina med
Poniatowskis tillhjälp. Han tyckte sig redan se hundra tusen
ryssar draga i fält för att göra hans brittiska majestäts
fiender lifvet surt. Dessa fiender, det var naturligtvis
Preussen och Frankrike. Plötsligt fick han underrättelse om
afslutandet af Westminsterfördraget (den 5 januari 1756),
som inrangerade Preussen bland Englands bundsförvanter.
Fredrik hade plötsligt gjort en frontförändring. Men det
bekom ej Williams det ringaste. De hundra tusen ryssarne
skulle således endast få en fiende att bekämpa i stället för
två. De skulle segra vid Rhens stränder i stället för vid
Sprees. Det var bara att låta dem marschera litet längre
bort. Den äfventyrlige diplomaten ställde sig emellertid
personligen till Fredriks disposition. Denne hade ej haft
någon envoyé i Petersburg sedan 1750; Williams åtog sig
att sköta hans åligganden. Genom bemedling af sin
ämbetsbroder i Berlin åstadkom han en liflig brefväxling, bestämd
att hålla hans preussiska majestät underkunnig om hvad som
försiggick i Ryssland. Men på underrättelsen om det
anglo-preussiska fördraget svarade Elisabeth först genom att vägra
bekräfta sitt eget subsidiefördrag med England och sedan
genom att till ratifikationen, som hon ändtligen
undertecknade den 26 februari 1756, foga en klausul afsedd
att inskränka dess giltighet till det enda fallet, att England
skulle bli angripet af Preussen! Det var egentligen det
samma som att omintetgöra fördraget och på samma gång
göra narr af både Preussen och England. Williams förlorade
ännu icke modet. Midt under denna växling af
bundsförvanter och den allmänna omkastning i den europeiska
politiken, som måste bli en följd däraf, förblef han trogen
sitt program, som gick ut på att vinna de ryska härarnas
bistånd mot Englands fiender. Hans hat till Frankrike ledde
och förblindade honom. Ej ens fördraget i Versailles (1 maj
1756) öppnade hans ögon. Han såg ej eller ville ej se, att
Frankrike, hädanefter i förbund med Österrike, för Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
