Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man superade muntert och skildes ej förr än klockan
fyra på morgonen. Elisabeth Worontsof dref
tjänstvilligheten ända därhän att personligen vända sig till Bestuschef
för att öfvertyga denne, att Poniatowskis närvaro i
Petersburg ej längre misshagade storfursten. Festen fortsattes de
följande dagarna, och i några veckor hade denna märkvärdiga
kvartett de gladaste dagar.
»Jag for ofta till Oranienbaum,» skrifver Poniatowski
ytterligare, »jag kom om kvällen och gick en hemlig trappa
upp till storfurstinnans våning; där träffade jag storfursten
och hans mätress; vi superade tillsammans, hvarpå
storfursten bortförde sin älskarinna, i det han sade till oss:
’Seså, mina barn, nu behöfva ni oss inte längre.’ — Och
jag stannade så länge jag ville.»
Men historien spreds vid hofvet, och huru föga man än
var böjd för att visa någon stränghet i sådana fall, väckte
den likväl skandal. Markis de l’Hôpital ansåg sig genast
skyldig att passa på och upprepa sina yrkanden på den
besvärlige polackens aflägsnande. Den gången segrade han.
Poniatowski måste resa. Elisabeth hade förstått, att hennes
systersons och arfvinges anseende stod på spel. Två år
därefter fick baron de Breteuil i uppdrag att utplåna det
intryck denna sorgliga upplösning gjort på Katarinas sinne.
Han lyckades dock endast till hälften. Men som han både
var officiel representant för den franska politiken och
hemlig agent för den osynliga dito, hade han en dubbel roll
att spela, och medan han försäkrade storfurstinnan, »att
hans allra kristligaste majestät icke allenast icke skulle
motsätta sig Poniatowskis återkomst till Petersburg, utan att
han till och med skulle vara böjd för att bidraga till
framgången af de åtgärder han kunde anse sig böra vidtaga för
att förmå konungen af Polen att ånyo utnämna honom till
sin minister,» skulle han också, »utan att öppet såra
storfurstinnans känslor undvika att låna sig till hvad hon
önskar.»
Men Katarina lät ej narra sig af denna komedi. Sedan
Breteuil ej utan svårighet utverkat ett enskildt samtal med
storfurstinnan, bevärdigade hon honom visserligen med några
smickrande ord: »Jag har blifvit uppfostrad till att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
