Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Peter är fortfarande den simpla, besynnerliga och odrägliga
varelse han alltid varit, »ett underligt djur, randadt med
galenskap», enligt Sainte-Beuves yttrande. Det händer ännu
ibland, att han gör sig förhatlig. Ofta går han till sängs
dödfull och mellan hickningarna talar han med sin gemål
om sitt favoritämne, d. v. s. hans kärleksäfventyr med
hertiginnan af Kurland, som är puckelryggig, och med »freilein»
Worontsof, som är koppärrig. Då Katarina låtsas sofva, ger
han henne knytnäfslag och sparkar för att hålla henne vaken,
tills sömnen slutligen öfverväldigar honom. Han är nästan
alltid drucken och allt mer och mer galen. År 1758 födde
Katarina en dotter, tsarewna Anna, till hvilken Poniatowski
påstods vara far. I det ögonblick hon börjar känna
födslosmärtorna, klockan half tre på morgonen, inträder Peter,
som man underrättat, »klädd i sin holsteinska uniform,
högstöflar och sporrar, skärp om lifvet och en ofantlig värja
vid sidan». Då Katarina frågar honom, hvad denna
utstyrsel skall betyda, svarar han, att »det är blott i nödens
stund man känner igen sina verkliga vänner, att han i denna
dräkt är beredd att handla som plikten bjuder, att en
holsteinsk officers plikt är att, enligt sin ed, försvara sin hertigs
familj mot alla dess fiender, och att han, som trott sin hustru
ensam, nu kom till hennes hjälp». Han kan knappast hålla
sig uppe på benen. Han har emellertid, som vi ha sett,
sina anfall af vänskapligare stämning mot Katarina, och då
blir han öfverdrifven åt det hållet, men hans gemål drar i
alla fall nytta däraf. Han liksom andra ha småningom
påverkats om icke af hennes tjusningsmakt, så åtminstone af
hennes andliga begåfning. Han kom blott alltför ofta i
tillfälle att inse det kloka i hennes råd och riktigheten i
hennes uppfattning. Han vande sig att vädja till henne i
alla sina svårigheter, och småningom utvecklade sig i hans
förmörkade hjärna föreställningen om en öfverlägsenhet,
som han en dag skulle så bittert få erfara. I det
ödesdigra ögonblicket är det denna idé, som gör honom modlös
och förlamar hans motstånd.
»Storfursten,» skrifver Katarina i sina memoarer, »hade
länge kallat mig Madame la Ressource, och huru ond eller
stött han var på mig, kom han alltid, om han befann sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
