Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något slags bryderi, störtande till mig för att begära mitt
råd, och så snart han hade fått det, tog han hals öfver
hufvud till benen igen.»
Hvad Elisabeth beträffar, var hon numera blott en
skugga af sig själf. Utsliten genom ett regellöst lif,
förföljd af en rädsla, som gör, att hon aldrig vågar sofva två
nätter å rad i samma rum, söker hon öfver hela sitt rike
en man, som är så herre öfver sitt sömnbegär, att han kan
vaka vid hennes säng utan att någonsin somna. Denne man,
en simpel bonde, klumpig och vanskaplig, ett slags vidunder,
hette Tschulkof. Han blef sedan utnämnd till kammarherre.
»Denna furstinna,» skrifver markis de l’Hôpital den 6
januari 1759, »har hemfallit åt en sällsam vidskepelse. Hon
ligger i timtal framför en madonnabild, för hvilken hon
har stor vördnad; hon talar till den och anropar den om
råd; hon kommer till operan klockan elfva, superar klockan
ett och lägger sig klockan fem. Grefve I. Schuwalof är
mannen för dagen. Hans familj anfäktar kejsarinnan, och alla
affärer gå på Guds försyn...»
Den nye favoriten, Iwan Schuwalof, är ej rädd för att
trotsa kejsarinnans svartsjuka och vrede genom att midtför
hennes ögon träget göra sin kur för storfurstinnan, som
börjar tilldraga sig allas blickar. Han fikar efter »dubbla
befattningen,» försäkrar baron de Breteuil, »huru farlig den
än var.» Markis de l’Hôpital blir förskräckt och skandaliserad
1757 öfver att se det unga hofvet (och det unga hofvet,
politiskt taget, är Katarina) »öppet trotsa kejsarinnan, stifta
en sammansvärjning och ett parti.» — »Man påstår,» säger
han, »att kejsarinnan helt och hållet afstått från att taga
anstöt däraf, och att hon lämnar dem fria tyglar.» Det är
vid denna tid som storfurstinnan under ett samtal, hvari
alla de utländska ministrarne deltaga, säger till den franske
ambassadören på tal om sin smak för ridt: »Det finns ingen
djärfvare kvinna än jag; jag har en tygellös oförvägenhet».
D’Éon, som ser henne vid detta tillfälle, skildrar henne
sålunda:
»Storfurstinnan är romanesk, eldig, passionerad; hon
har blixtrande ögon, magnetiskt tjusande blick, en
rofdjursblick. Hennes panna är hög, och om jag ej bedrar mig, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
