Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marmorbord, vid hvilket Elisabeth sitter i timtal och söker efter
spåren af sin försvunna skönhet; det lyser genom mörkret
med sina tunga kannor och fat af guld. I ett af dessa fat
varseblir Katarina en pappersrulle, som troligen nyss har
kastats dit af tsarinnans hand. Hon anar, att det är
bevisningsdokumenten: hennes korrespondens med Apraxin
och Bestuschef. Bakom en skärm höras hviskande röster;
hon känner igen dem! Det är hennes man och äfven
Alexander Schuwalof, kärandepartens vittnen. Slutligen
visar sig Elisabeth, stolt, kärf, med hård min. Katarina
kastar sig för hennes fötter. Utan att ge suveränen tid att
börja sitt förhör, går hon henne i förväg och upprepar den
bön, hon redan har tillställt henne skriftligen: hon vill bli
återsänd till sin mor. Hennes röst är tårfylld, det är en
sorgsen klagan från ett barn, som blifvit illa behandladt af
främlingar och som ber att få återvända till de sina.
Elisabeth är öfverraskad och litet förvirrad.
»Huru skall jag förklara ert återsändande?» säger hon.
»Genom att säga, att jag varit nog olycklig att
misshaga ers majestät.»
»Men huru skall ni kunna försörja er?»
»På samma sätt som innan ers majestät behagade kalla
mig hit.»
»Men er mor har måst lämna sitt hem. Hon är i Paris,
som ni vet.»
»Ja, hon har ådragit sig preussiske kungens hat genom
sin kärlek till Ryssland.»
Detta svar är segerrikt. Hvarje ord träffar målet.
Kejsarinnans förvirring ökas synbart. Hon försöker emellertid
åter taga offensiven; hon förebrår den unga kvinnan hennes
öfverdrifna stolthet. En gång i sommarpalatset fick hon
anledning att fråga henne, om hon hade ondt i nacken, så
svårt tycktes hon ha att böja på hufvudet för tsarinnan.
Samtalet öfvergår sålunda till en vanlig träta på grund af
sårad egenkärlek. Katarina gör sig liten och ödmjuk som
ett grässtrå. Hon har intet minne af den händelse, som
hennes majestät behagat påminna henne om. Hon är
säkerligen för dum för att ha förstått de ord, som kejsarinnan
då värdigats rikta till henne. Men hennes ögon — de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
